En bra dag, jag vet vad en snöbjörn är!

Var det slirigt och surt igår blev det desto bättre idag. Dag som natt har vägen genom byn plogats, sandats samt slipats till av vägbjörnen. Nu är det ett rent nöje att köra ut till riksåttan. Vem minns den snö (och elände) som föll ifjol?

Ska vi ta det som ett tecken på att det hjälper att klaga och protestera eller är det ren rutin? Tyvärr är det så att den som är tyst och snäll åker ofta på en smäll.

På andra sidan pölen har de också sina vinterbekymmer. Förutom den förgrymmade halkan igår har isbroddarna tagit slut! Vad skall nu norrlänningarna göra när det inte ens finns broddar till skorna? Dratta omkull stup i kvarten eller krypa på alla fyra. Goda råd är dyra.

Jag minns ifjol när jag på besök i Umeå kom att passera ingången till deras nya, fina bibliotek i Väven och fick syn på skylten: ”Ta av broddarna innan ni går in i biblioteket!” Jag drog på smilbanden för jag kunde gott föreställa mig det praktfulla golvet i biblioteket efter att läshungriga umebor med broddar på skorna mosat golvet. Så förargligt det hade varit men vad gör man inte i brådrasket för att få tag i en Dostojevskij?

Följande rubrik läste jag igår på Allehanda: ”Snöbjörnar stjäls som aldrig förr – polisen: ”Har aldrig varit med om liknande”. Vet ni Pampasbor vad som menas? Inte jag i alla fall till en början. Snöbjörnar, vad kan det vara? Har jag aldrig hört talas om men är hjärtligt glad att verktyget fått ett namn. Jo, det är en ”snöskåtta”, som vi säger i Österbotten.  Något över metern bred och med handtag som gör snöröjningen betydligt lättare på gårdstunet.

Någon/några i Sollefteå har tydligen gått runt i bostadsområden och norpat första bästa snöbjörn som stått obevakad. Tidigare i veckan påträffades sen del av dem, 19 stycken, bakom en snödriva. Hur de kommit dit är ett mysterium.  Och var finns de andra? Kanske snöbjörnarna blivit högvilt på svarta marknaden för det är ont om dem i handeln. Både isbroddar och snöbjörnar är slut i affärerna på andra sidan Kvarken.

Nu vet vi vad en snöbjörn är för något. Jag har en, om än något sliten.

En annan bra sak idag var att jag hittade en pullover på CM med dragkedja för det fashionabla priset av åtta europenningar. Jag trodde knappt mina ögon. En riktigt bra och varm en. Heter det förresten dragkedja eller blixtlås? Därom lär det finnas delade miningar.

Till sist, som grädde på moset, släpper Urkult snart sina första akter inför festivalen i början på augusti. Som jag väntat! Fyra riktigt bra band först ut på banan. Enbart för dessa fyra akter är det värt att åka, kunde jag redan konstatera! Nordisk folkmusik, feministisk rock och latinamerikanskt. Ny design på hemsidan är också att vänta. – En bra dag!

Lång slutartid i vinterkvällen ger en något skakig bild men detta är mina verktyg för att röja snö på gårdsplanen. En snöbjörn i mitten.

Annonser

8 reaktioner till “En bra dag, jag vet vad en snöbjörn är!”

  1. Ja du din lurifax, där narrade du mig två gånger med samma redskap. Jag trodde att jag visste vad en snöbjörn är, jag var t.o.m. ganska övertygad, men en enkel mening i ditt inlägg från 24/1 ramponerade för en stund hela min tankekonstruktion, med mental bild och allt. ”Det som skulle behövas är en eller flera körningar med vägbjörnar efter att plogbilen gjort sitt men vägbjörnar är ett sällsynt släkte och kostar pengar.” Vaffan. Jag fick inte ihop resonemanget. Snöbjörnar efter plogbilen, … Vaffan menas med detta, och inget svar fanns att finna. Jag hade blandat ihop snöbjörn med vägbjörn. Vilken lycka, en snöbjörn är plötsligt återigen vad jag alltid tänkt att en snöbjörn är.

    Det är en välsignelse när barnatron vänder åter. Men jag vet fortfarande inte vad en vägbjörn är. Någon får väl rita och berätta på min nivå.

    Å så var det det där med ”snöskåtta”. I min världsbild regerar tretalet, så det blev ett tredje vaffan. Snöskåtta. Jag smakade på ordet. Det kan inte vara en uttalsvariant av ”skotta” – det gör man med en skyffel. Här rörde det sig definitivt inte om ett verb, utan om ett substantiv. Ett substantiv utan bild i fantasins blädderbok. Ja, suck.

    Men nu vet jag P.J. Två ord samma redskap. Bara vägbjörnsfrågan återstår. Kom bara inte och säg att det är en väghyvel, eller vägskrapa – för att använda en synonym. Nog om det nu, och som sagt, vem minns den snö som föll i fjol.

    Gilla

    1. Ha, ha, här kom visst förbistringen inom svenska språket till sin spets. Björn är det gemensamma ordet. Snö och väg är varianter. Mängden snö som förflyttas är olika.

      Snöskåtta = snöskotta. Eller en snöbjörn.

      Jag har en vägbjörn på bild någonstans i bloggen, men var?
      Ok, en vägbjörn är en väghyvel.
      Till sist hittade jag denna bild på google:

      Gilla

      1. Då är det alltså som jag kom att ana, och svagt antydde rörande vägbjörnen. En väghyvel alltså. Ett ord jag använder, men det ord jag ursprungligen lärde mig som barn var vägskrapa. Intressant bara att konstruktionen av dem sett i stort sett likadan ut så länge jag kan minnas. Kanske är det så, att ett framgångskoncept ruckar man inte på. I vårt egnahemsområde levde f.ö. en man med familj som ägde en vägskrapa, det var tufft, och med den snöröjde han det lilla bostadsområdets gator om vintern.

        Gilla

        1. Helt rätt, väghyvel eller vägskarpa är också gångbara. Vissa vägskrapor är av mindre typ att t.ex. dras efter en traktor. Dessa vägbjörnar, jag fortsätter nog att använda det ordet, har minskat i antal vartefter vägarna har fått asfalt eller oljegrus som vägyta. Grusvägarna behöver skapas flera gånger per sommar för att få bort gropar i vägbanan. Eller sladdas, som vi säger på dialekt.

          Gilla

          1. Så dialektalt är nog inte uttrycket ”sladda”. När vi bodde utanför Uppsala hade vi en km grusväg mellan huset och riksvägen, den brukade årligen sladdas av hyresvärden. Det var där jag lärde mig ordet, ordet som har minst två betydelser ytterligare – när ett fordon får sladd tappar det i viss mån väggreppet, och hamnar man på efterkälken så kommer man på sladden, jfr. sladdbarn. Det är den senare betydelsen som får mig att tänka att när man sladdar vägen, då gör man det med ett redskap draget efter ett fordon, precis som när vi bodde i Nåstuna.

            Så vad gör man i sin osäkerhet. Man googlar. Nog verkar glosan vara allmän här i Sverige allt, men som framgår av åtminstone den första träffen skiljer man rejält på hyvling och sladdning. https://www.google.se/search?q=sladda+v%C3%A4gen&oq=sladda+v%C3%A4gen&aqs=chrome..69i57.6127j1j7&sourceid=chrome&ie=UTF-8

            Gilla

            1. Där ser man, det finns alltid något att lära. Jag trodde inte att sladdning var så vanligt förekommande och mera något vi använder i Österbotten. Däremot använder vi inte sladdkäppen, vad jag vet, i alla fall.

              Gilla

  2. Snöbjörn har jag faktiskt aldrig hört, snösläde säger vi här i Borlänge – Falun och en väghyvel kommer och ” karar ” bort snön. Vet inte om det är min dialekt eller gubbens ( Alftamål). Mycket snö har vi i.a.f fått, nu vill jag snart ha vår.

    Gilla

    1. Snöbjörn förekommer tydligen på många håll i Sverige. Snösläde är för mig också obekant fast på sätt och vis är det ett ganska bra ord. Man kan med snösläden frakta snön dit man vill ha den.

      Verbet kara känner jag till, också substantivet kara. Ett inte helt fel ord i sammanhanget.
      Visst, snart får våren komma men först lite vintermarknad!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.