Funderingar,  Livet på landet

Att hälsa är hälsan

Ikväll när jag tog en spatsertur genom byn ned till byhamnen så mötte jag en ung man med fart på benen. Ingen jag sett tidigare och en riktigt joggare. Det var ingen trött motionerare som tvingat sig ut. Strax innan han passerade så passade jag på att hälsa med ett klämkäckt Hej! Tror ni han svarade? Nejdå, inte en min gjorde han och blicken var stadigt riktad framåt. Jag fanns inte. Kanske han blev överraskad av denna vänlighet eller så var han döv? Möjligtvis var han så inne i sitt tränande att allt annat var utan betydelse. Annars brukar de okända personer som rör sig i byn hälsa, något som jag tycker hör till kutymen. Kanske man till och med får ett leende men denna unga man bevärdigade mig inte med en blick. Jag undrar hur han tänkte, om han alls tänkte. Var det så illa ställt att han var högfärdig?

Jag brukar för det mesta hälsa på folk, hög som låg. Kanske inte varje kotte på gatan i stan men till exempel i en hiss när någon kliver på. Annars är hissen det tysta, besvärade rummet man tvingas dela med någon. Alla stirrar i väggen. Nåja, nästan alla för ibland kan man faktiskt få ett spontant God morgon på väg ned till hotellfrukosten. Det tycker jag är en bra start på dagen.

Nejdå, hälsa bör man eller åtminstone nicka och helst också dra mungiporna upp några millimeter. Det betyder mera än man tror. Det är rent ut sagt hälsosamt!

De första åren jag bodde i Malmö så träffade jag ofta på en äldre tant i trappuppgången och hon var minsann inte blyg. Hon började genast prata och frågvis och nyfiken var hon. Hon hade ett sätt som gjorde att man inte kunde smita förbi utan varje tillfälle till en pratstund tog hon vara på. Det blev kanske för mycket av det goda men ett vänligt Hej eller en nick kan man gott kosta på sig.

Visst kan det hända sig att även jag missar men inte är det ofta. Jo, en gång glömde jag att hälsa när jag var på resa i Buenos Aires. Jag har säkert berättat det tidigare men jag tar det en gång till. Jag handlade några småsaker i en liten kvartersbutik nära hotellet och jag radade upp varorna på bandet vid kassan. Kassörskan hälsade men jag var så inne i att kolla varorna, att jag fått rätt sort, att jag inte hörde henne så jag sade ingenting. Då hände heller ingenting i kassan, bandet stod stilla. Hon upprepade ett par gånger och när jag till sist, mitt arma tröghuvud, förstod att jag måste hälsa på henne så körde hon i gång skanningen av varorna. Så skall slipsten dras!

Jag tycker att unga människor ibland har svårt att hälsa. Är det bara inbillning eller vad tycker du?

Draken flygplan

Jag satt och taggade en hel del bilder ikväll och upptäckte att jag från år 2016 har en massa oframkallade fina bilder som jag helt glömt bort. Som detta flygplan som finns på Mannaminne i Nordingrå. Det betyder en hel del extra arbete för inte kan jag bara låta dem ligga. Då, sommaren 2016, gjorde jag en av mina stora Norrlandsresor och tydligen hade jag inte tid att framkalla alla i mitt fotoprogram. Visst är det ett Draken flygplan?

8 kommentarer

  • Wesber

    Detdär med hälsandet var viktigt förr i tiden i byn, jag minns när jag var i 14 års åldern och gick till posten i byn. Där glömde jag hälsa på en dam i byn och fick mig ett riktigt hårt slag i ändalykten med orden ” Do ska häls”, det var inte nådigt på den tiden om man glömde hälsa. Jag hälsar alltid på folk i min ålder och äldre men struntar i ungdomarna jag möter, dom går alltid med näsan i telefonen. Här skiner solen men det blåser såååå kallt, på onsdag blir det snö här i Svealand. USCH o FY. Ha en bra vecka P-J och alla andra.

    • Per

      Haha… fick du handgripligen en påminnelse om vikten av att hälsa? Jo, det var andra tider då, nu hade damen blivit polisanmäld. Undrar just vem hon var?
      Sol även här och fint vårväder. Tack det samma!
      Nu till skogs!

  • Wesber

    Haha det vill du bra gärna veta.
    Då får du lite klurigheter att klura på när du återvänder från skogsarbetet, Här kommer ledtråden :

    ”mAKan var lite lättretlig av sig medans maken var helt OK ” och fokusera nu på de stor bokstäverna i texten. Hejs svejs

  • annepauline

    Joggare brukar se väldigt sammanbitna ut och stirra rakt framför sig. Stånka och stöna för att riktigt visa hur de anstränger sig och hur duktiga de är som joggar. Nu för tiden har de ofta hörlurar och lyssnar förmodligen på musik eller någon hejaramsa. Inte hälsar de på någon mötande. Jag och en före detta kollega kom överens om för många år sedan att när vi ser en glad joggare; DÅ ska vi också börja jogga! Hör och häpna, i lördags var jag ut på min långpromenad och mötte en joggare som såg JÄTTEGLAD ut. En ung kille, kanske tjugofem år, och vad gjorde han när vi möttes, jo, log som bara den mot mig och lyfte ena armen och vinkande till mig. Jag blev så häpen så jag höll på att svimma men stammade i alla fall fram ett hejhej. Ska jag bli tvungen att börja jogga nu?

    I byn hemma hälsade man alltid på alla man mötte. På Irland hälsade alla på en ute på landsbygden. Nyfikna var de och skulle ha reda på varifrån man kom. När de fick höra att jag var från Finland blev de så himla lyckliga och sa att finländare är bra folk. Rikssvenskar låg inte alls lika bra till. Mig ville de minsann inte ens släppa ifrån sig och det hände på flera ställen. Jag kunde ha flyttat dit direkt odh blivit väl mottagen kändes det som.

    Här är vädret lite halvsoligt men den här blåsten pinar på kyligt varenda dag. Tydligen ska det bli snö här också. Väldigt grönt har det blivit. Lite regn skulle behövas men man kanske man får hålla tillgodo med snö.

    • Per

      Det var då ett sammanträffande, att du mötte en glad joggare och jag en stum dito. Kanske den som jag mötte hade en hörselsnäckka i öronen och lyssnade på musik? Fullt möjligt för jag vill ju gärna tro att alla hälsar och beter sig som folk. Det är nog bara för dig att växla upp motionerandet nu och inträda i joggarnas mindre glada skara, låt vara att det tydligen finns undantag. Ta inte i för hårt i början!

      Irländare eller ej men jag tror att man är mera benägen att hälsa om man bor på landsbygden. Man blir så glad att äntligen se någon, haha… Jag gjorde en resa till Dublin och kunde konstatera att de var lättpratade så jag har samma erfarenhet. Fast det var i stan.
      Jag tror också att finländare har gott rykte utomlands. I allmähet arbetssamma och ärliga uppfattas vi som.

  • annepauline

    Jag är ingen hejare på olika flygplan men nog är det Draken på din bild. Enda flygplanstypen jag med säkerhet känner igen är DC 3:an, haha!

    • Per

      Draken var det enda jag kom på i skrivande stund men så fanns ju också Viggen och Tunnan förutom nu aktiva JAS. DC-3:an är ju väldigt kännspak så den har också jag koll på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *