Äntligen!

Äntligen en ny Nobelpristagare som jag INTE har läst! Haha… det är inte många som kan säga så! Skämt åsido, det är ganska få Nobelpristagare i litteratur som jag läst innan de erhöll det prominenta priset. Vid närmare eftertanke är det bara en, som jag minns, nämligen V.S. Naipaul år 2001. Honom hade jag läst flera böcker av innan han fick Nobelpriset.

Årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, född på Zanzibar och verksam i England, är mig helt obekant. Utan att närmare känna till Gurnahs författarskap verkar det som om han och Naipaul – född på Trinidad och Tobago – har vissa likheter när de skriver om kolonialism, rasism och resan mellan olika kulturer. Båda också bosatta i England. När det värsta lugnat ned sig skall jag försöka få tag i en bok av Abdulrazak Gurnah och se om han faller mig i smaken.

Ett annat och mera äkta Äntligen kunde jag dock utropa när jag tidigare idag på väg till Köpladan passerade Ölis i Maxmo och kunde konstatera att äntligen är vägbygget mellan Ölis och Vassor fjärdsändan färdigt, nästan ett år tidigare än beräknat. Så bra det blev och så fint det kändes att få gasa upp Bettan och lägga mig på 100 km/h på en sträcka av närmare 5 km och med dubbla omkörningsfiler på en sträcka av 2 km. Jo, en körde om!

Verkligen ett lyft för riksåttan genom Österbotten där det tidigare var backigt, krokigt och få ställen att köra om långsamma fordon. Kanske vi vinner någon enstaka minut i körtid men framför allt ökar trafiksäkerheten drastiskt. – Kvar finns viltstängsel att sätta upp men där är manskapet redan långt på väg.

Vi får verkligen gratulera Sundström som huvudentreprenör och alla andra företag som jobbat med förbättringen! Bra jobbat och speciellt att trafiken löpt så smidigt under byggnadsåret.

Annat var det på väg hem när jag svängde av från riksåttan i Kaitsor in på väg 7263 (Skärivägen) och möts av en skylt som berättar om beläggningsskador på en sträcka av 20 km. En hel del lappat och lagat men också gupp och dunsar. Kanske inte den värsta vägen i landskapet men det finns en stor reparationsskuld på vägnätet runt om i republiken som borde åtgärdas.

Just denna reparationsskuld ställdes i en insändare i Bladet mot byggandet av en Kvarkenbro i en debatt som åter blossat upp. En prislapp som synts i spalterna för denna bro visar 3–5 miljarder euro. Varför inte förbättra befintliga, eftersatta vägar i stället för denna bro, ställde skribenten frågan. Problemet är att det fungerar inte så. Även om denna bro inte byggs i framtiden så kommer inte heller försummade småvägar att få dessa miljarder därför att det handlar om prioriteringar och småvägar prioriteras lågt oberoende om det finns pengar eller inte. I stället läggs dessa skenbara pengar kanske på skattelättnader, en storflygplats eller avbetalning på statsskulden.

Jodå, jag är för en Kvarkenbro, inte bara för förkortad restid och flexibilitet vid själva överfarten utan också för de synergieffekter som kan tänkas uppstå i mellersta Finland och Norrland med tentakler bort mot Norge och Ryssland. Ett uppsving för näringslivet, underlättande för pendling, en stimulans för landsändor som ligger långt borta från makten i huvudstäderna, ett folkligt närmade och en större optimism. Det sista inte minst viktigt.

Jag vet att det finns ett stort motstånd mot en Kvarkenbro, så är det ALLTID när ett storprojekt skall genomföras. Ekonomin håller inte, naturen skövlas, vem kommer att åka på den bron, är det ens lagligt, vem betalar, vem är förloraren? En mur av svårigheter byggs upp som inte syns ha någon lösning.  Så är det ALLTID, oberoende om det är en Kvarkenbro, en liten vägstump, en bro eller en hamn. När allt är klart åker ALLA utan knot!

Så var det när Öresundsbron byggdes. Maken till fiasko väntades och framför allt skulle miljön i Öresund förstöras. Blev det så? Nej, i stället blev det en framgång för miljön i sundet, bron betalar sig själv och idag ifrågasätter ingen Öresundsbron. Av alla bekymmer blev det en tummetott.

Blir det även så när det gäller Kvarkenbron? Det vet jag inte men ett vet jag, optimisten har större chans att lyckas än pessimisten!

Tyvärr tror jag inte att jag under min livstid får utropa ett Äntligen när en bro över Kvarken öppnas. Där är jag allt lite pessimistisk.

Zoomar ni in kanske ni kan se 100-skylten i Ölis? I alla fall så finns den där som en bekräftelse på att nu är vägbygget nästan klart.

En annan väg, där det nu finns en gångstig genom åkern i Oxkangar upp mot skogen, fick tidigare i veckan en barbering när jag med röjsågen slåttade bort det sista av gräset som stuckit upp denna höst. Så nu kan man gå nästan torrskodd även med finskorna efter ett störtregn. Uppe till höger väntar Päraback samt Småhällorna ytterligare en bit norrut där man kan vila sin trötta lekamen på en gul bänk i skogen.

De senaste två veckorna har en ganska vildvuxen lövskog röjts bort på Päraback och därmed öppnat för en fin utsikt mot byn från en de bästa tomterna i Oxkangar. Nu finns här ett ödehus, som kanske för entusiasten vore ett projekt, eller så bygger man nytt. Så tycker åtminstone jag.

---

Vägpartiet Vassor-Ölis på riksväg 8 totalförnyas – Sundströms hemsida

Vägsträckan mellan Ölis och Vassor fjärdsända  – Google Maps

Gångstigen genom Päran i Oxkangar – Vill ni utforska en del av Oxkangar kan ni börja här. Google Maps.