Hela Riksåttan klar för rull!

Hela riksväg 8 från Åbo i söder till Limingo strax söder om Uleåborg kommer att bli stomväg vilket innebär högre status och därmed också lättare att få pengar till skötsel och underhåll. Äntligen gör också denna regering någonting bra. Det tidigare förslaget där viktiga delar av riksåttan lämnades utanför stomvägnätet var helt åt skogen och vi får tacka våra politiker och tjänstemän i Österbotten som kämpat för denna sak! Vi får hoppas att beskedet som kom idag håller ända fram.

Vägunderhållet i landet är ju annars på dekis och av de miljarder som vägtrafiken betalar i skatter går bara en liten del tillbaka till vägnätet. Mycket arbete och pengar behövs för att få en god standard på vägnätet i republiken och uppgraderingen av hela riksåttan är ett litet steg på vägen.

Bra infrastruktur behövs för att hålla hela landet levande och där ingår vägar, järnvägar, flyg och Internet. Ej heller att förglömma färjeförbindelser både nationellt och internationellt. I Kvarken har vi på kommande en ny färja mellan Vasa och Umeå och där ser det också ljust ut med en trolig order på nybygge innan årsskiftet.

I samhället har det annars under lång tid gjorts centraliseringar med allt större enheter och därmed också allt längre avstånd mellan folket i periferin och makthavarna. Kommunsammanslagningar, föreslagen landskapsreform och reformer inom ämbetsverk har flyttat makten till centra där den lilla människan har allt svårare att hävda sig.

Vi kan ta vår by Oxkangar som inte längre har någon representant i kommunfullmäktige efter kommunsammanslagningen. Vem bevakar då våra intressen?  I dagarna har byns enda radhus med sex hyreslägenheter sålts bort av kommunen och vill idag någon av byborna, främst ungdomar eller äldre människor, flytta till ett hyresboende är de hänvisade till kommuncentra eller ännu längre bort. Bortflyttning från byn.

Radhuset har en längre tid haft låg beläggning så jag förstår kommunens dilemma men har något gjorts för att saluföra lägenheterna? Utan reklam och information så finns man inte! Och har underhållet hållit måttet? Med egen representant i kommunfullmäktige är jag övertygad om att radhuset hade haft större chans att bli kvar som hyresalternativ i kommunen.

Oxkangar ligger ju ändå inte så illa till. 7 minuter med bil till riksväg 8 samt lågstadieskola och dagis, 13 minuter till Oravais där den mest nödvändiga servicen finns, 40 minuter in till Vasa stad och torget. Drygt en halvtimme till Nykarleby och 50 minuter till Jakobstad. Inga omöjliga tider med tanke på den tid många får sitta i rusningstrafiken morgon och kväll i storstäderna. Det är bra vägar som gör att folk kan bo kvar i byarna. Tyvärr har vi också skräckexempel på sidovägar i landskapet som vissa tider är allt annat än farbara.

Förhoppningsvis blir det genom Riksåttans statushöjning lättare att få en förbättring av Riksåttan mellan Ölis och Kvevlax där det idag är få ställen man kan köra om på. Gärna ett par sträckor med omkörningsfiler mellan Kaitsor och Kvevlax. Tänk vilken lyx det vore men ingen omöjlighet och inte alls orimligt. Vill man att hela landet skall leva är det sådana förbättringar som måste göras. Steg för steg. Utan landsbygd är staden som en förtorkad kaktus i öknen!


Riksdagsledamot: Hela riksväg 8 blir en del av stomnätet – YLE Österbotten

Både små och stora vägar behövs. Med tanke på de knappa resurser många små väglag upprätthåller sidovägar är det inte orimligt att begära att staten håller de stora vägarna i skick!

Vägarna i Sverige anses i allmänhet ha högre standard än i Finland men åker man omkring i t.ex. Norrland stöter man ofta på små vägar som är i uselt skick. Här hamnade jag i somras på väg till Urkult när navigatorn lurade mig att ta en annan väg än jag tänkt. Då var vägen visserligen hyfsad men vid regn och menföre är det inte  roligt att köra där.

Var kan detta vara med skyddsväg mellan sjöbodarna? I Sverige heter det övergångsställe medan det i Finland heter skyddsväg. Båda är rätt anser jag.

 

Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.

Brunte fick på nöten och fåglarna fick nöt på nöt

En rejäl smäll skakade Brunte! Nu är säkert ett nytt däck eller något annat kostsamt på kommande, tänkte jag. Jag hade igår kväll ärende till kommuncentrat. Fåglarna behövde påfyllning med nötter och fotokursen startade åter för säsongen.

Men Gud så dålig väg det var dit! Djupa hål, hål här, hål där i vägbanan på slätten genom Tuckor och angränsande byar. Jag körde rakt ned i ett hål och jag trodde att nu var Bruntes sista stund kommen. Inte konstigt att det blir reparationer på bilarna med tanke på alla hål i vägen. Jag blev tvungen att reducera farten till max 60 km/h för att alls ha en chans att undvika fler smällar i framvagnen. Vägunderhållet i republiken har fått stå tillbaka i många år och nu ser vi resultatet och bättring lovas inte heller från hösta hönset i huvudstaden. Bara spara, spara; snart har vi sparat oss till döds men bilverkstäderna mår gott. Nåja, det finns också bra vägar men många sidovägar har fått ta stryk.

Småfåglarna, mest talgoxar, har äntligen hittat till mitt fågelbord och förser sig dagligen med nötter. Nötter gjorde susen så nu får jag fylla på både en och två gånger per dag. De kommer liksom i flockar men sedan kan gå långa stunder utan att någon pippi syns till. Jag hoppas de gillar det nya märket på förpackningen.

Fotokursen började med en repetition av det som vi lärde oss i höstas och jag klarade mig ganska bra, tyckte jag, när jag fyllde i frågeformuläret. Förutom ett par tillfällen när vi lär oss mera om bildredigeringsprogrammet Lightroom skall vi också ut på expedition med våra kameror i högsta hugg. Nattfotografering vid havsstrand, landskapsfotografering vid Voitby fors och som avslutning i maj planerar vi en session med fotografering av hästar och eventuellt andra husdjur i fin terräng. Det lovar gott!

Jag har ju hållit på med fotografering i många år och tycker att jag lärt mig en hel del under årens gång men det finns alltid mera att lära, mera att upptäcka, mycket att diskutera. Vår lärare Johan är en mycket duktig fotograf och förebild. Mycket av kursinnehållet finns naturligtvis på nätet om man letar men just detta att få inspiration och nya idéer tillsammans med likasinnade är värdefullt. Vi i Österbotten är kända för att vara flitiga kursmänniskor. Snart får jag väl också gå på kurs för att bli fågelskådare och lära känna igen annat än talgoxar och kråkor. Kajor och svalor, mina gamla antagonister, räknas inte!

2016-02-15 Solnedgång Karvsor 002-1
Solnedgång med spinkiga men starka gubbar i dragkamp om watten och volten.

Min små fåglar flyger och far som yra höns men nötter gillar de!
[youtube=https://youtu.be/Ly3Kyi1lgl8]

På vinst och förlust…

… så känns det när jag kör genom novembermörkret på för mig delvis okända vägar. Alla kurvor och krökar är ännu inte inprogrammerade för maximal kurvtagning och vissa hål och gupp i vägen överraskar fortfarande när jag susar fram. Bron över sundet är fortfarande under reparation och därför blir det en rejäl omväg för att ta mig till pulsådern genom landskapet.

Halkigt har det också varit senaste dygnet. Igår torsdag var det nära på att jag tappat kontrollen i en besvärlig kurva. Jag kände hur framhjulen släppte och men viss möda kunde jag manövrera mig genom vägkröken. Ett puh undslapp mig när jag åter kunde styra Brunte med förtröstan framåt.

Efteråt fick jag veta att en bil kört i diket just där och voltat med stora skador på bilen som följd. Bara en kort stund innan jag kom bärgades bilen. Kurvan är tydligen känd för att vara besvärlig och folk har även skadat sig där vid avåkningar i de djupa diken.

Som om det inte räckte med dessa hjärtklappningar så råkade jag tidigt i morse ut för ett nytt tillbud. En älgkalv stod plötsligt mitt på vägen. Den stannade till när den såg mina strålkastare, vände om men ångrade sig och fortsatte över vägen. Bara ett par sekunder innan jag själv skulle passera. Att det var halt såg jag tydligt för älgen halkade omkring på vägbanan när den rådvill tog sig över vägen. Allt skedde på några sekunder.

Hade jag bara varit två sekunder tidigare på färdvägen i morse hade olyckan varit ett faktum. Hade jag bara hållit något högre fart i kurvan igår hade jag kört i diket. Kanske jag har en skyddsängel men jag funderar på allvar att skaffa med ett par ordentliga extraljus till bilen. De kan vara till god hjälp i höstmörkret.

Ännu en av byns katter. Denna har en egen soffa utomhus där den kan kura. Välmående ser den också ut att vara. –  Nu tror jag det får vara nog med katter en tid.