Bättre tiga än illa lida?
Jag läste i morse i grannlänets ledande tidning på nätet att så många som var fjärde elev i kungariket skolkar för att slippa hålla tal eller framträda inför klassen. En stor del av dem mår rent av dåligt inför tanken att stå inför en samling människor och hålla tal. Inte konstigt att de då skolkar.
Detta är ett problem som kanske inte alltid uppmärksammas utan skall det hållas tal eller läsas en text inför en grupp människor så skall det göras. Kosta vad det kosta vill för den som är drabbad av denna fobi, vad den nu kallas.
Själv vill jag påstå att jag också varit drabbad av denna åkomma. Det var läskigt och mycket nervöst. Speciellt om man var en del i en runda där man i tur och ordning skulle tala. Min tur närmade sig och hjärtat bultade allt högre och andhämtningen blev allt tyngre. Jag drabbades inte av panik men långt borta var det inte. Därför känner jag sympati för de som lider av detta, även om de skolkar.
Men så för ett antal år sedan försvann denna rädsla mer eller mindre. Varför vet jag inte. Visst kan det än kännas lite nervöst men det är inget mot hur det har varit. I Saltgruvan händer det att jag leder något av våra arbetsplatsmöten och det går hur bra som helst. Visserligen är det känt folk som deltar i dessa möten men samma var det också tidigare med arbetskamrater och kollegor.
Jag läste en intensivkurs i tyska för många år sedan och där skulle det läsas texter inför klassen och hållas tal. Det var en ren plåga minns jag. Det konstiga är att när jag nu läser spanska på kvällskurs så infinner sig inte detta handikapp. För några år sedan höll jag också ett tal på en större släktträff och jag tyckte att det var rent av roligt. Varför bättring har kommit för min del vet jag som sagt inte.
Det kan kanske i grunden handla om blyghet i allmänhet, en önskan att inte synas eller rädsla att göra bort sig. Kan det vara så att jag idag struntar i om jag gör bort mig en smula eller vad folk har för åsikt om mig? Det kan också handla om förberedelse inför ett tal eller att jag känner att jag har något att tillföra och lära ut. Det där sista kan nog ha stor betydelse för min del.
Lite grann beundrar jag de som är stora och inspirerande talare. Jag brukar ibland på eftermiddagarna lyssna på de talare som håller låda i Kunskapskanalens program. Det förekommer debatter och föreläsningar och vissa talare är så proffsiga, lugna och tydliga. Dit har jag långt men måste jag hålla tal så övar jag på fåren. 😉
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Annepauline
Jag är verkligt avundsjuk på de som kan ställa sig upp och hålla spirituella och roliga tal.
Det har jag aldrig kunnar och kommer nog aldrig att kunna heller. Jag var tvungen att
hålla ett kortare tal för något år sedan och jag lovar: Jag höll på att dö av nervositet innan. Jag önskade att jag skulle få en hjärtinfarkt så att jag skulle slippa. Då är det illa. Jag behöver nog också en fårskock att öva på men jag tror dessvärre inte att det skulle hjälpa i mitt fall.
Don PJ
En sort som verkligen måste klara av att tala inför människor är ståupp-komiker. Där finns det inte mycket blyghet och tunghäfta. Därtill skall de folk att skratta. Det mest pinsamma vid ett tal måste vara att man försöker dra ett skämt och ingen skrattar utan alla ser besvärade ut. Så ett råd till nybörjaren, dra inte några större skämt, risken finns att man själv blir ett skämt.
lagottocattleya
Det är verkligen ett stort problem i skolorna, det där med att tala inför grupp. Vi tränar på detta hela tiden från det att jag får dem i 16-årsåldern. Om eleverna har svårt så börjar vi i mycket små grupper om kanske 2-3 personer. Det går att komma över! Man ökar på gruppen efterhand och sista året, trean, före studenten brukar de klara av det galant.
De värsta fallen har jag i vuxenutbildningen. I grupperna där har ju eleverna dragits med problemen i många år utan att ha fått hjälp med att komma över dem. Jag har haft elever som har svimmat där framme.
Själv var jag fruktansvärt blyg i skolan och stod och läste innantill och svettades och frös om vart annat när jag var tvungen att stå inför klassen. Idag är det annorlunda. Jag tror att man växer med uppgiften och att om man är väl påläst och har något att berätta eller lära ut, då får man ett annat självförtroende och blir mer avslappnad.
Som vuxen kommer det om man jobbar på det. Det är inte säkert att man blir en stor talare eller en entertainer, men att klara av det hyggligt är i alla fall möjligt. Vi kan inte alla bli en Martin Luther King eller en Gudrun Schyman.
Don PJ
Jag tror också att man kan växa med uppgiften men i vuxen ålder är det många som inte vill, de har bestämt sig för att aldrig uppträda inför grupp. Då är det inte bara själva handikappet (kan man kalla det så?) som håller emot utan också viljan och intresset.
Ja, tror att det är fullt möjligt att svimma av nervositet i samband med att man skall uppträda inför sin klass. Hemska händelse för den som drabbas!