Förr i världen

Vad som fordom timat – 1949

Jag har alltid varit intresserad av historia och ämnet var en av mina favoriter i skolan. Ett annat var geografi. För ungefär 15 år sedan var jag med om att skriva byns historia i boken ”Oxkangar – strändernas by” – eller i alla fall den senare delen av historien. Det var ett stort och arbetsamt projekt speciellt med tanke på att jag tog hand om och höll reda på in allt material som kom in. Men roligt var det och visst var vi alla i hembygdsforskargruppen nöjda när vi äntligen kunde hålla den första upplagan i handen år 2008.

En källa var gamla tidningar. Visst fanns det en del material på Internet men jag satt också en hel del på Landskapsarkivet i Vasa och tittade fysiskt i gamla tidningar. Ganska tidsödande eftersom jag inte visste var jag skulle söka uppgifter om byn. Ibland hittade jag en artikel som handlade om Oxkangar men effektivt var det inte.

I söndagens Vasabladet fanns en artikel om Nationalbiblioteket som digitaliserat svenskspråkiga tidningar i Finland fram till 1949. Jag sökte upp stället på nätet och jo visst fanns där tidningar i mängd och massor. Bäst är sökfunktionen! Man kan söka på ord och det finns ett flertal filter som gör att man kan precisera sin sökning. Så mycket enklare än att sitta på Landskapsarkivet. Ett ord jag sökte på var Oxkangar samt med den gamla stavningen Oxgangar. Det fanns betydligt mera material på Oxgangar än Oxkangar.

Lantmäteriverket ändrade självsvåldigt stavningen av Oxgangar till Oxkangar på början av 1960-talet trots att befolkningen inte stavade namnet så och även mot kommunfullmäktiges vilja. Inte snyggt men så gör myndigheter ibland över huvudet på folk. De tror sig veta bättre.

Jag gottade ned mig på ordet Oxgangar år 1949 och fick fram intressanta saker. En och annan artikel och många småannonser som speglade livet i byn. Till exempel vad som såldes och köptes. Vi tar en titt bland det jag hittade:

Den 25 januari fanns en ko, flera att välja på, samt en ny kibitsläde till salu. Telefonnummer 23. Kibit-, eller som jag skulle säga kibiksläde, är en lite mera uppiffad och snygg helgdagssläde efter häst. Telefonnumret är också intressant, bara två siffor. Inte var det många telefoner i byn och ibland fanns det till och med flera abonnemang på samma nummer. Då gällde det att höra om det vevades en eller flera gånger för att veta till vem samtalet var ämnat.

Några dagar senare såldes en annan ”god ko” av Karl Vestlin. Namnet känner jag inte alls till och då är jag ändå uppväxt i byn och född på 1950-talet. Mera än 70 år senare är befolkningsbytet ett faktum. En del från före 1950 finns kvar men ännu fler är nya och av annan generation.

En annan vill köpa en yngre, felfri arbetshäst. Evert Sväls, honom känner jag till, ville å sin sida i juni sälja ”stora och kraftiga tomatplantor”. I en annan notis liknades en av hans välväxta tomater vid ”en kyckling, som vilar middag, efter att ha inmundigat några särskilt feta maskar”. Det var då en märkunderlig tomat! Ordet ”märkunderlig” fanns med i en insändare.

”Boxläderstövlar” såldes av Firma M. Sigfrids. Sådan skulle kanske vara varma att ha på fötterna men vad det är för skodon vet jag inte.

För övrigt skrivs om den nystartade bussförbindelsen från Karvat via Hällnäs och Oxkangar till Lövsund, om vägens dåliga skick hösten -49, så dålig att bussen fick vända redan i Oxkangar och väntan på tjäle i marken inleddes. På tal om bussen som Halldin trafikerade rutten med så råkade denna ut för ett olyckstillbud i Hällnäs sund när färjans vajer över sundet lossnade i en storm och färjan med buss och passagerare började driva i sundet. Till all lycka lyckade färjkarlen fästa vajern vid färjan och så småningom kunde färjan dras i land. Men jag kan tänka att det var spännande timmar innan de åter nådde torra land. – En ny 8-tons färja för 300.000 mk byggdes det året.

Vägbyggen var annars det stora temat. Nu skulle riktig landsväg ersätta stigar, dåliga skogsvägar och sjövägen. Den religiösa verksamheten krävde sina annonser och bland annat söndagen den 23 oktober var det andaktsstund kl. 20 i folkskolan. Prosten Orädd och kyrkoherde Forsman ledde mötet.

Köpkort delades ut 29 september – jag antar att det var ransonering av vissa varor – och 27 maj var det obligatorisk massundersökning på folkskolan ”jämlikt den nya tuberkuloslagen som trädde i kraft 1 januari”. Jo, jo, den tidens corona. Jag föredrar nog dagens pandemi jämfört med den tidens gissel för folkhälsan.

Till sist en historia från ”Brev från Oxgangar” där det berättas om en värdinna som fick ovanligt besök i stugan när hon skulle öppna spjället i spiseln. Det gick ovanligt trögt men lyckades till sist och ”i samma stund kom en större sjöfågel, svart av sot inflygande från skorstenspipan och började flaxa runt i stugan.” Hon fick bråttom att fösa ut fågeln innan den anlade allt för mycket förödelse i stugan och kvinnan lär ha yttrat följande ”Ja få jo bara säj hä ja ha havi sjöråådi ti såotar” (Jag får bara säga det att jag har haft sjörådet till sotare) – Jag har hört historien tidigare men kan inte riktigt säga vem denna värdinna var. Ordet ”sjörådet” är intressant utan att närmare känna till ordet.

Detta var ett axplock från år 1949 med fokus på Oxgangar men mycket mera finns att läsa och här kan timmarna försvinna i ett nafs. Samma landskap, av samma släkter men ändå så annorlunda.

Hällnäs bro

Från dåtid till nutid. I tisdags såg det ut så här vid Hällnäs sund där reparation av bron pågår. Vad jag kunde se var drygt en tredjedel av nya brolocket på plats. Kanske det ändå inte tar nio veckor att få färdigt detta arbete?

Namnet Hällnäs är också ett stridbart namn där det stavas Hällnäs eller Hellnäs.


Digitala samlingar – Nationalbiblioteket

7 kommentarer

  • Bernella Vestman

    Ja där vid Hellnäs bro hade man ju kunnat öva upp sin balans lite och gå över. Jag skriver än i dag Oxgangar med g, det är min by med svensk stavning från förr i tiden. Stod det inga smånotiser om 4 åringen som blev ihjälkörd på Hellnäs bron 1968, konstigt att det passerade så obemärkt förbi bland Oxgangarborna, som om det aldrig hänt fast jag själv satt med i bilen som körde på pojken. Roligt att läsa om allt som hänt i byn men är det ingen som har bilder på likhuset vid Möllers som skulle passeras, ibland låg det någon död människa där som väntade på att bli begraven när man smög förbi , huvaligens så rädda vi var när vi var små. Och sågen som fanns där tvärsöver vägen den skrivs det inte mycket om heller. Far min jobbade där ett tag och jag minns att jag smet från mamma i 4 års åldern och gich dit i bara underbyxorna för att hälsa på pappa, har för mig fast jag var så liten att pappa och Rurik Skeppar stod där och sågade när jag kom knallandes mellan Möllers och likboden. Ha det.

    • Per

      Jag gick också över bron innan det första brolocket kom på plats. Annars hade vi missat skoltaxin som fanns på färjan mitt i sundet medan vi pojkar hade inspekterat det nya färjbygget från fel sida av sundet. Om vi balanserade på de längsgående stålbalkarna för att komma till Lill-Oxkangarsidan minns jag inte men trävirket fanns inte på plats så det är möjligt att vi gjorde det. Eller så fanns det någon smal träkonstruktion att gå på. Om någon trillat i hade det nog blivit en uppståndelse utan like.

      Jag vill minnas att du tidigare i någon kommentar nämnt om denna pojke på 4 år som blev ihjäl körd på bron men inget jag kommer ihåg. Möjligen att det finns något i tidningen från -68 men den finns inte ännu digitaliserad för allmänheten.

      Likhuset vi Möllers minns jag men inte minns jag att jag skulle ha varit rädd att gå förbi. Bilder på likhuset tror jag inte finns. Det var nog inte ett sådant hus man tog bild av i onödan. Film och framkallning kostade då en vacker slant, nu är det nästan gratis. 9 cent per bild betalade jag senast jag beställde utskrivna bilder.

      Sågen minns jag men inte vem som ägde den eller vem som jobbade där. En annan känd byggnad från den tiden var transformatorhuset (tornet) mellan Skeppars och Antus gårdar på ett ställe, mest en kohage, som kallades ”Göstas tomten”.

  • annepauline

    Intressant läsning om Oxkangar. Jag har två böcker i min ägo om dels Östra dels Västra Korsholm. Böckerna är skrivna och utgivna av hembygdsinventeringsgruppen, som de kallar sig. De har också haft ett gediget arbete kan man tänka sig. Böckerna är så intressanta. Jag tar fram dem och läser i dem då och då. Många fina bilder har de också fått tag på. Så mycket historiskt intressant som har hänt på många platser, bland många andra till exempel Toby stenbro.
    På mina föräldrars jordbruk fanns en gång i tiden ett tegelbruk. Det måste ha varit igång vid slutet av 1800 talet eller början på 1900 talet. Detta tegelbruk har intresserat mig storligen men jag har inte kunnat hitta uppgifter om det någonstans. Jag har letat och frågat runt men se nej, en del äldre personer har vetat om att ett tegelbruk fanns på platsen men något mera har jag inte fått reda på. Märkligt. Någonstans måste ju uppgifter finnas kan jag tycka.

    • Per

      Det blev mycket lokalhistoriskt i detta inlägg men samtidigt var det på samma sätt i många byar så andra kan också läsa. Kanske jag får ta mig an 1948 nästa gång och se om det hittas något intressant och skrivvärt.

      Aha, tegelbruk. Jag gjorde en sökning på nätet och hittade följande på Facebook i en grupp som heter ”Karkmo – gamla bilder och texter”. Kanske det är detta du söker? Jag citerar:

      TOBY TEGEL AB
      Litet om tegelbruket invid Toby station. Handels-och industriministeriet godkände regler för bruket 10/9 1945. Redan följande år brändes tegel. En stor brännugn och torkningsrum byggdes 1947 och samtidigt köpte bolaget tegelpress, transportvagnar, elmotorer mm. På fabriken jobbade nu runt 20 personer. Bruket hade 10 aktieägare med lika många röster var. Dessa var: Eber, Karl och Rudolf Sjöman, Alarik Nymark, Elin Nymark, Torsten Johansson, Runar Reval, Evert Eriksson, Otto Smeds och Ragnar Sten. De var hemmahörande i Malax och Vasa. Till VD och arbetsledare valdes Eber Sjöman. En utomstående kontorist, Arne Högström anställdes. En fjärde Sjöman, Erik, var anställd men ej aktieägare. Fyra tegelbrännare anställdes 1950 (från Åland).

      Stora banklån, kontor i Vasa och dyra maskinreparationer undergrävde ekonomin. Dessutom reste Reval till Sverige och krävde sina lån tillbaka. Man försökte höja aktiekapitalet, som nu uppgick till 4.500.000 mk. Karl Sjöman miste armen i en arbetsolycka och kunde inte delta i arbetet längre, men skulle ha full lön tillsvidare.

      VD Eber Sjöman tog till ett drastiskt beslut när han fifflade med siffrorna. Han fick avsked 1/3 1952 och saken renderade ett fängelsestraff. 16/4 1952 beslöt man att sälja bruket. Man satte priset till 10 miljoner. Några tyckte att man skulle begära 8 miljoner. Erik Hangelin, Erik Rusk och Edvin Purola bjöd 5 miljoner och man blev tvungen att godta budet 18/5 1952.

      Det gick inte bra för dem och det blev konkurs. Lördagen den 21/7 1956 bröt elden lös och förstörde det 25 x 60 meter stora bruket. Många brandkårer deltog och man kunde rädda torkhuset och verkstaden, men hela övervåningen och alla maskiner blev lågornas rov. Man höll då på att bränna 100.000 tegel. Man trodde sig ha en försäkring på 20 miljoner, vilket skulle ha täckt skadorna, men den var bara på 8 miljoner.

      En viss Herrgård från Malax blev nästa ägare. Delägare blev också Laina Saarimäki, som satsade sitt arv. Hon förlorade allt. Laina liksom Erik Rusk var uppväxta i Karkmo. Sämre kvaliet liksom större konkurens blev brukets fall. Det hade under årens lopp gett våra byars ungdomar arbetstillfällen.

      När folkskolärare Teodor Kuni, aningen påstruken, efter sitt sedvanliga besök på Vasas näringsställen, steg av tåget och vandrade hemåt mot skolan stannade han förvånad upp vid det nedbrunna bruket. ”Och vad är det som försiggår här?”

  • annepauline

    Toby tegel känner jag till. Det låg ett stenkast ifrån Toby järnvägsstation. Intressant text du hittat, roligt att läsa. Tack för det! Dessvärre är inte Toby tegel ”mitt” tegelbruk. Det som fanns på mina föräldrars ägor var igång bra mycket tidigare, ungefär slutet på 1800 talet, möjligtvis in på början av 1900 talet. Lera tog man på ett bra så stort område som finns kvar än i denna dag. Lertaget stod ofta vattenfyllt. Där blev det is som jag åkte skridskor på.
    Jag kommer ihåg att folk pratade i åratal om Toby tegel och att den där branden var anlagd för att verksamheten gick dåligt och de skulle få försäkringspengar. Jag förstod inte sånt på den tiden, elda upp hus med vett och vilja och få pengar? Frågade jag någon fick jag inget svar, bara lite huvudskakningar och ”små grytor har också öron”.
    Himmel och pannkaka såna grejer jag kommer ihåg tack vare dina blogginlägg!

    • Per

      Då fanns det tydligen två tegelbruk i Toby, ett äldre och ett yngre. Av någon anledning fanns dessa tegelbruk där och kanske det var på grund av tillgång på råvaran, en lämplig lera, må hända. Det var detta jag hittade. Säkert finns det mera att forska om detta. Kanske det finns mera på Digitala samlingar? I alla fall roligt att hitta ett och annat om hur det var förr i världen.

      Ja, tänk att då fanns likhus i byarna. Att man bara tillhör en generation som upplevt detta. Jag antar att de försvann någon gång senast på 1960-talet. Samma med transformatortornen, 60-talet försvann de, skulle jag tro.

  • annepauline

    Jag kommer mycket väl ihåg likhuset nästan mitt i byn också. Ett gäng pojkar tyckte det var så roligt att gömma sig bakom huset och banka i väggen och göra olika ljud när vi flickor cyklade förbi. Var jag rädd eller? Puh, många gånger var nog hjärtinfarkten nära i unga år när jag cyklade förbi som en galning och det tog en timme innan hjärtat och pulsen lugnat ner sig. Transformatortornen, när i hela friden försvann de? Såna fanns ju lite här och där på den gamla goda tiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »