Det blev ändå inte en tummetott av det hela

Egentligen hade jag tänkt åka till Jokkmokk vintermarknad denna helg. Karleby Resebyrå ordnade resa dit. Eller, först hade jag inte alls tänkt åka dit eftersom jag for dit ifjol men så ringde Vidar och bjöd ut en plats till mig. – Vidar, vilket härligt namn, förresten! – Jag funderade på saken och blev allt mera tänd på att även i år besöka vintermarknaden. Så gick tvättmaskinen sönder och jag måste investera i en sådan. Dit for Jokkmokk. Krångligt? I alla fall så åkte jag inte till Jokkmokk denna helg.

Mark Levengood har också besökt Österbotten denna vecka. En intressant person och god berättare. I torsdags höll han låda i Munsala och jag var fem före att anmäla mitt intresse men si det gjorde jag inte av en eller annan outgrundlig anledning. Efteråt ångrade jag mig.

Igår fredag uppträdde Siw Malmkvist på Norvalla tillsammans med Åsa Jinder, Heléne Nyberg och Charlotta Kerbs. En skön samling av vilka jag tidigare upplevt Åsa Jinder och Heléne Nyberg. Åsa Jinder, den härliga nyckelharpspelerskan som jag tidigare hört i Vörå kyrka. Kan ni förstå att jag missade denna föreställning? Så här i efterhand slår jag mitt huvud mot väggen; hur kunde jag låta detta tillfälle glida förbi? Framför allt att jag inte tog tillfället i akt att se Siw Malmkvist, en frisk fläkt i nöjesvärlden ända sedan 1960-talet. Still strong going on! Jag vill påstå att detta var en miss av klass. – Här får jag göra en rättelse! Jag tittade fel på en hel månad. Det är fredagen den 8 mars som de uppträder på Norrvalla. Biljett skall nu bokas!

Som sagt, denna vecka har det varit tillfälle att uppleva både det ena och det andra men tydligen har jag varit alltför slö för att ta vara på det som bjöds. Man skall inte sitta på sin kammare, livet rusar förbi och kommer aldrig åter. Detta måste jag lägga på minnet!

Nåja, helt utan upplevelse har jag ändå inte blivit. På Nabben, en hamn och restaurang i Maxmo, bjöds idag på drag racing med snöskotrar och det har jag inte sett tidigare. Snöskotrar som kan komma upp i flera hundra kilometer i timmen på en kort sträcka. Eller, alla fall väldigt fort. I hamnen fanns banan och hugade deltagare som på isen utövade sin sport. Fort gick det och snabbt rusade de iväg i två-mans-lopp. Deltävling i finska mästerskapen. Jag har ingen större kunskap om denna motor- och vintersport men intressant i alla fall att se.

Tyvärr var vädret inte det bästa, med snö och vått om vart annat, varför bilderna inte heller blev optimala. Vi kan väl titta på några ändå.


Här ställer de upp på rad, alla som tävlar. Rejäla kraftpaket under huven, kan man förmoda.

Så rusar de iväg, ivriga att få så kort tid som möjligt.

Full fart framåt!

Woops, här går det undan!

Jag säger bara ett ord: SNYGGT!

Med ett vrål rusar de iväg. Nästan så att de inte hålls på isen.

Så småningom vänder jag hemåt och lämnar hamnen vid Nabben. Idag fylld med snöskotrar, till sommaren med båtar.

 

Sista dagen

Allting har sin tid, som det står i Bibelboken. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.

Idag tog min tid i arbetslivet slut. Jag gjorde min sista arbetsdag i Saltgruvan. Nu blir det tre veckors semester innan pensioneringen första oktober. Det kändes lätt att stämpla ut, samla ihop mina pinaler och stänga dörr 25 bakom mig. En tid är förbi och nu stundar andra tider. Exakt vad vet jag inte. Det är kanske det som är det fina i kråksången. En helt ny blank sida i livets bok vändes idag och vad jag skall fylla den med återstår att se. Detta har jag åsyftat i något tidigare inlägg den senaste tiden.

Jag började jobba när jag var 16 år – egentligen tidigare på föräldrarnas lantbruk – och jag tycker att jag dragit mitt strå till stacken. Jobb mest inom industrin i Finland och Sverige men också på sjön ett tag. Det var det bästa jobb jag haft. Visserligen stressigt ibland och även tungt men ack så mycket sjölivet gav! Varje dag hände något nytt och varje dag fick jag jobba med det mest härliga gäng jag känt. Jag skulle tro att andan och stämningen ombord bland besättningen på Euroway var unik.

Egentligen har jag haft fina jobbkompisar under hela mitt yrkesverksamma liv. De allra flesta har varit vanliga hyggliga människor som strävat på i ur och skur. Undantagen kan jag räkna på min ena hand.

Den fråga jag fått mest frekvent den sista tiden är: Men vad skall du göra nu?

Måste man göra något? Måste man vara 100 % nyttig livet ut? Huvudsaken är väl att man klarar sig och trivs, tycker jag. Att man har mat på bordet och att man kan sova gott varje natt.

Jag hade kunnat få en större pension om jag jobbat till 65 men i nuläget prioriterar jag tid framom pengar. Det är nu jag är frisk och i fin form; om tio år eller två kan situationen vara helt annorlunda. Varför då spendera en stor del av den tiden i ett jobb som mest bara ger korv på bordet? Det är därför jag nu väljer att gå i pension och vända ett nytt blad i livets bok. – Pension, inte ett slut på livet utan början på något nytt!

Kvällen tillbringades i Vörå kyrka. Åsa Jinder och Helén Nyberg bjöd på fin musikstund. Skönsjungande Helén och nyckelharpans mästare Åsa med stark uppbackning av Thomas Enroth på klaviatur. Det är så jag inleder min tid som Friherre!


Euroway 

Thomas Enroth, Helén Nyberg och Åsa Jinder i Vörå kyrka
Åsa Jinder spelar nyckelharpa i Vörå kyrka

 

Blomma jag fick av avdelning 247

 

Småprat

Sitter här och lyssnar på Elin Kåven via Spotify. Tyvärr uppträdde hon inte i Umeå som jag trodde för två veckor sedan så henne missade jag då. I helgen missade jag också Åsa Jinder som uppträdde tillsammans med Nykarleby manskör. På fredag var det för dåligt väglag, igår somnade jag på eftermiddagen och vaknade för sent. Hon har många fina låtar.

På tal om Elin Kåven är hon en samisk artist och vid närmare eftertanke har jag ytterligare två samiska artister som jag gillar skarpt: Lovisa Negga och Sofia Jannok. Kan tyckas märkligt att jag gillar dem med tanke på språket som jag inte förstår men de gör helt enkelt bra och spännande musik enligt mitt tycke. När det gäller musik behöver man egentligen inte förstå sången för musiken har även andra dimensioner. Tonerna, rytmen, melodin.

Två dagar kvar att jobba i Saltgruvan innan vi får julledigt. Normalt brukar vi ha minst en vecka ledigt kring jul, ibland två men icke detta år. Känns lite konstigt. Senare i vinter kommer vi högst troligt att bli permitterade en längre tid så då får vi minsann ha ledigt. Nåja, det går säkert det också.

vinterväg
Vintern har kommit och en vit jul väntar. Här ett litet exempel på hur björkarna har böjt sig. På andra ställen är det mycket mera. Bra sparkföre ser det ut att bli.