Livet på landet

En helt vanlig sommardag

En helt vanlig sommardag, eller? Efter senaste tidens småtråkiga väder med regnskurar fick vi idag tillbaka lite av sommaren. Genast kändes livet bra mycket bättre och ikväll gick jag åter en runda i byn längs de stigar och vägar som är så lämpliga för motion och meditation.  Och inga myggor, vart har de tagit vägen?

Det bästa idag var ändå att fåren kom till backen! Som jag funderat när de skulle komma. Fårbonden kollade stängslen och en stund senare fanns sju får på plats i hagen alldeles nära stugan. Jag pratade lite med dem och de verkade inte helt skygga. Stod bara och glodde på den där gubben som försökte sig på konster. Vi kommer nog att bli vänner.

Torsdagsklubben är åter aktiv sedan några veckor tillbaka efter ett coronaupphåll i vår. Dock har lunchandet ofta blivit på andra dagar än torsdagarna så fortsätter det så här får jag hitta på något annat namn till denna lilla samling äldre herrar från byn som träffas en gång i veckan för att luncha och snacka om allt mellan himmel och jord. Fint är också att vi åter får förse oss med portioner från buffébord där sådant finns.

Jag hörde idag på radion att Tyskland har åter öppnat sina gränser för svensk medborgare att besöka landet utan restriktioner. Få se när den dagen kommer till Finland? Lagom till nästa sommar kanske? Finska medborgare, oberoende var de bor, har dock rätt att fritt passera gränserna. Så har det varit hela tiden trots vissa dimridåer.

Nämen titta! Där står de och spanar på farbrorn med kameran. Och gräs finns minsann att äta.

Kanske en och annan kardborre också. Visst är det en vacker växt även om den inte är omtyckt? Missade lite med fokus men bilden togs med min bloggkamera.

Vandring på stigen på kvällskvisten.

Detta är en tavla som hänger på en vägg i villan. Det är en keramiktavla som salig mor ropade in på en auktion efter en av mina fastrar. Troligtvis det enda minne jag har av faster Alina. Hos henne och hennes man brukade jag som barn få tillbringa några dagar eller en vecka på somrarna. Det var ett rent sommarnöje. God mat och uppmaning att: ”Ät nu så att du blir fet”. Det var fasters ideal och hon menade vad hon sa.

Jordbrukare var de och allt gjordes för hand och med häst trots att mannen var rörelsehindrad. Jag minns att efter dagens slit på höängarna och kvällsvarden var äten så satte han sig tillrätta i gungstolen och läste högt ur Vasabladet medan faster klarade av disken. Hon lyssnade på vad som timat när och fjärran medan han läste spalt för spalt, notis för notis av sådant som var värt att läsa. Och den stora klockan tickade tungt och obevekligt tiden framåt medan skuggorna från träden i kvällssolen utanför vandrade sin gång på golvet.

De rörde sig, sommarskuggorna, till skillnad från månens vinterskuggor på köksgolvet. De var orörliga men vandrade likväl på golvet natten lång.

Jag minns de många telefontrådarna som gick förbi huset och hur de sjöng. Ett ljud jag gärna vill uppleva en gång till. Jag brukade sitta på mjölkbordet ute vid landsvägen och titta ut över den vida slätten med stora, vackra, bulliga moln i väster och höra detta sällsamma ljud som trådarna åstadkom. Någon annan som hört denna trådarnas sång?

När isen på tidig vinter lägger sig kan man också höra isen sjunga men det är en annan slags sång. Dock lika sällsam.

12 kommentarer

  • Wesber

    Å så fina foton och det nya fotot med rallarrosorna högst upp var så vackert. Jodå, det där med telefontrådarna som sjöng det minns jag som det var igår men det ljudet kommer vi nog aldrig mera att få höra. Sista augusti plockas alla telefonstolpar och trådar ner här, då ska all fast telefoni vara väck. Den enda som har kvar sin fasta telefon här i byn ( vad jag vet ) är min 71- åriga svåger här bredvid, han har envist vägrat använda mobiltelefonen men blir nu så illa tvungen. Det är många år sen vi tog bort den och köpte nya mobiltelefoner. Jag kanske skulle föreviga den sista stolpen här bredvid med ett foto innan den epoken går i graven. Lite sorgligt ändå måste jag säga. Vi skulle ju leta häggbär, har du hittat några än? Inte ett bär har jag sett ännu och nu börjar jag undra om det var det vi åt. Mystiskt.

    • Per

      Jag tycker absolut att du skall föreviga telefonstolpen! Du är ju duktig fotograf så du får säkert till det. Kanske svåger ställer upp på en ”krama-telefonstolpen-bild”? Det är förmodligen för mycket begärt men du hittar säkert en bra vinkel. Kanske låta telefonstolpen stå kvar som ett minnesmärke trots att ledningen är bort?

      Även om jag saknar trådarnas sång så sörjer jag inte alltför mycket den gamla tekniken att telefonera. Så mycket mera man kan göra med dagens telefoner. T.ex. har jag obegränsad samtalstid så i princip skulle jag kunna sitta i telefonen (alltså inte bokstavligt talat hi hi) 24/7. Tänk om våra föräldrar haft det så. Nej, istället skulle det sparas på telefonminuterna, det kostade. Och att ringa till utlandet var inte något man gjorde varje dag. Idag kan jag ringa utrikes inom Norden och Baltikum ”gratis”. Fast månadsavgift förstås.

      Häggbären har jag inte kollat än, jag tror inte de är färdig, men jag skall hålla ett öga på dem.

      EDIT Nu har jag kollat och visst finns det gröna kartar på gång så förhoppningsvis får jag smaka häggbär lite senare i sommar.

  • Erika

    Hemma på landet sjöng telefontrådarna på vintern, den vintern som var så kall förr.
    Minns de långa trådarna kors och tvärs. Mjölkbryggan hemma hos morföräldrarna
    där stod mjölkspännerna fint uppradade för avhämtning. Ofta fick vi barn åka med
    mjölkbilen som hämtade mjölken hos morföräldrarna, vilken glädje, vilken lycka för
    små barn som oss. Vi stod på den backen han brukade köra och väntade på honom.
    han stannade och vi fick åka med. Jag har druckit av den varma mjölken när den var
    silad och klar. Vilka minnen. Morfar hade ingen traktor, hästen gjorde arbetet, det var
    tyst där på åkern när han plöjde eller harvade, det enda som hördes var fiskmåsar
    och andra fågelkvitter. En epok, förbi sedan länge. Det var idyll, idag vet jag inte vad
    jag ska säga om någonting, vet att det aldrig blir som det en gång var men, ändå vill
    jag vrida tiden tillbaka.

    • Per

      Mjölkbrygga kallas också bordet där mjölkhinkarna stod. Vi pratade om hinkar istället för spannar. Jag minns att vi barn brukade sitta där och räkna bilar som for förbi och skriva upp reg.numren. Den som hade flest nummer vann.

      Det kan jag tänka var en upplevelse, att få åka med mjölkbilen. I hytten då eller på flaket? Minns du förresten filmen Midvinteduell av Lars Molin. Ett spännande drama om just en mjölkpall? Så kallade vi nog den mest, vid närmare eftertanke.

      Visst har jag också druckit mjölk från gårdens egna kor utan omväg via mejeri. Och råmjölk, som kom direkt efter kalvning, var ju speciellt kraftig och näringsrik. Av den kunde man göra kalvdans.

      https://svenska.yle.fi/recept/2010/11/26/ramjolkspannkaka-och-kalvdans

      På många sätt en idyll men också hårt arbete och slit. Man blir lätt nostalgisk när man minns hur det var en gång i tiden.

  • Annepauline

    Puhelin langat laulaa med Katri Helena. Vem minns den schlagern som jag kom att tänka på nu när du skrev om telefontrådar som sjunger. Vi hade Harjavaltalinje som gick en bit från vårt hus. Så det lät och brummade i de trådarna på vintern när det var omslag från kallt till varmt väder och tvärtom. Ibland försökte sig fåglar på att sätta sig på trådarna men de tvärvände alltid när de var en bit ifrån tråden. Förmodligen var det sådan högspänning så fåglarna skulle ha kolat på fläcken om de satt sig på tråden. – Fårskallarna ser väldigt nyfikna ut. Nyklippta är de och allt. Vissa får kan bli riktiga personligheter och går att ”prata” med. – Ja, bilden med rallarrosorna är väldigt fin, vad heter de gula blommorna nu igen, är det älggräs? Så Österbotten!

    • Per

      Aha, den sången minns jag inte men Katri Helena var bra. Jag såg henne förresten för några år sedan på Kaustbyfestivalen. Jag kan tänka att det var en dovare ton hos högspänningslinjer och de befann ju sig högt uppe i luften.

      Jo, fårskallarna var lite nyfikna men också lite reserverade. Och jovisst, de går att prata med. Jag brukade inleda med ett långdraget bääää…

      Älggräs, javisst! Jag har flera år funderat på att torka blommorna och göra té av dem men det har liksom inte blivit av. Just nu finns det massor överallt så råmaterial finns.

  • Annepauline

    Aaah, kalvdans! Du milde himmel så gott det var. Jag köpte något de kallade kalvdans på en mässa här. Inte vet jag vad det var för något men inte var det kalvdans. Ja tänk om man fick höra telefontrådar sjunga igen och äta en äkta kalvdans. Skulle man samtidigt råka se lite rött norrsken så skulle nog lycka vara total. Haha!

    • Per

      Aha, du göra tre flugor på smällen? Kalvdans, sjungande telefontråd och rött norrsken på samma gång vore den optimala upplevelsen.
      Jag undrar om det finns en enda tillgänglig inspelning på nätet med sjungande telefontrådar men nej, inget jag hittat trots flitigt letande.

  • Erika

    I hytten. Råmjölkspannkaka är gott. Idyll var nog mest från ett par
    barnögon, naturligtvis var det ett slit, inget gjorde sig självt.

    • Per

      Då känner du också till råmjölkspannkaka, eller kalvdans som vi säger.
      I hytten rymdes det några barn och vilket äventyr det måste ha varit. Du kommer ihåg det än!

    • Per

      Kärt barn har många namn. Meijapall var vanligt.
      Potatishandlaren en verklig höjdare. Ha, ha, när hon fick stickan i rumpan….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »