Den trevliga sidan av Facebook

Ofta blir jag less och deppad när jag läser en del kommentarer och inlägg på Facebook som inte gör något annat än gödslar hat, oförstånd och rena fördomar.  Att folk bara orkar och att folk går på en massa dumheter utan att kolla sanningshalt, fakta och bakgrund. Första bästa stupiditet som bekräftar ens uppfattning eller fördom godtas.

Men så finns också den trevliga sidan av Facebook. Jag är med i flera grupper på Facebook som diskuterar mera jordnära ting. En sådan grupp är ”Vi som använder vedspis”. Där har man senaste helg bl.a. diskuterat följande frågeställning: Undrar om det finns något vedertaget verb föra att fylla på ved i kaminen. Själv kallar jag det att klabba. Vad kallar ni det?

En ganska kul grupp som tar upp praktiska saker med vedeldning och skötsel av spisar av alla de slag. Tänk så många olika spisar, kaminer och vedhällor det finns. Otaliga!

När det gäller frågan som ställdes så brukar jag bara lägga på/in mera ved, kort och gott, men jag känner också till verbet klabba. Salig far brukade använda det ordet när kluven ved av olika längd lades snyggt och prydligt på hög för torkning mestadels utomhus. Helt enkelt göra en trave.

En annan grupp jag är med i heter ”Bevara gamla ord och uttryck”. Intresserad av språk, dialekt och gamla ord passar mig gruppen perfekt. Den har medlemmar både från Finland och från Sverige. Det är intressant och många gånger förvånande hur väl gamla ord och uttryck finns bevarade inom svenska språket både i Finland och Sverige samt likhet och skillnader mellan dialekter och landsändar.  Visserligen är många av dessa ord utrotningshotade och just därför finns denna grupp för att laborera i språkets märkvärdigheter.

De senaste dagarna har ordet farstu ventilerats: När man talar om trollen står de i farstun!….har ngn farstu idag??

Ja, det har jag och även en bro på utsidan. Inne i farstun finns också ett gammaldags ”kantåur”, d.v.s. ett utrymme under trappan till övre våningen som förmodligen användes i första hand som skafferi. Ordet bro var också vanligt att användas för utetrappa, med eller utan tak.

Det är inte helt självklart vad en farstu är. Det är skillnad på farstu, hall och vindfång. En farstu är ett kallt, ouppvärmt rum som ofta förekom i parstugor. Rummet skall alltså finnas inom husets väggar. En farstukvist/brokvist finns på utsidan de timrade väggarna vid ytterdörren. Idag byggs nog inga bostadhus med farstu i dess rätta bemärkelse. Istället byggs desto fler verandor och terrasser.

Ja, detta sysselsatte en hel drös människor senaste helg i god anda och ton på Facebook. Många var kommentarerna och det skojas friskt i gruppen utan att någon tar på näsan.

En tredje sak som disskuterades på Facebook för någon dag sedan var loppor och löss. En FB-vän hade fått meddelande från Tegengrenskolan i Vörå att nu finns löss bland eleverna och att luskammen skulle fram. Själv kom jag inte ihåg att det skulle ha funnits löss den tiden vi gick i skolan på 60-talet och det fick jag också senare bekräftat från mera minnesgoda elever från den tiden. Vi som gick i skolan på 60-talet befann oss i en mellanperiod eftersom löss och loppor nog var vanligt förekommande förr i världen, inte minst under kriget.  Sedan gjorde de åter entré troligtvis på 80-talet. En orsak kan vara att folk reser mera och att invandring förekommer, något som nästan var en sällsynthet på 60-talet. Då var det istället stor emigration. Någon föreslog också att gemensamma selfies skulle vara en orsak till lössens intåg.

En annan mera nymodig ohyra är älgflugor, något som jag menar inte fanns i min barndom. De har jag däremot fått känna på i nutid.

Till sist engagerade ett inslag i mitt förra inlägg ganska många människor, nämligen frånvaron av kvinnor som bär kistan vid gravsättning. Själv upplever jag det som sällsynt men via FB kom signaler att det ändå förekommer vilket jag upplever som positivt. Traditionen har nog stor inverkan men nya vindar blåser förmodligen. Huvudsaken är ändå att de anhöriga väljer en ceremoni som är bekväm för alla och enligt den avlidnes eventuella önskemål.

Såja, det var några glimtar från min aktivitet på sociala medier denna helg.


Vi som använder vedspis 

Bevara gamla ord och uttryck 

Farstu 

Sådant är livet: från grönskande knopp till skrumpnade blad i november.
Annonser

Varför bär inte kvinnor?

Igår bevistade jag en begravning. En av byns äldsta innevånare har gått bort i en ålder av 93 år. Ytterligare ett hus i byn som troligen kommer att stå tomt. Sister Jane räknade att nu är vi ca. 60 själar i byn, helt klart en minskning de senare åren. Det som var positivt är att det finns 16 barn i byn, under 15 år räknat. Så många barn har inte funnits i byn på mycket länge. Det är nästan så att vi får öppna skolan igen, tyckte hon. Och visst är det positivt att det finns barn i byn.

Jag hade annars planerat att besöka denna man senare i höst eller kring jul för att få material till en artikel i Årvas-skriften som utkommer nästan varje år. Händelser från förr i världen, historia, levnadsöden och företeelser. Tyvärr hann tidens gång före denna gång. Synd, för han hade tankarna i skick och var en av de få som mindes och kunnat berätta.

En sak jag kom att tänka på, något som är i det närmaste standard. Det är nästan alltid män som bär kistan och sänker den i graven. Jag har varit med om en begravning där även en kvinna, eller var det två (?), var kistbärare. Tyvärr minns jag inte vilken begravning det var men det är en sällsynthet. Visst måste man ha lite kroppskrafter men det är ändå ingen omöjlighet för en kvinna. En kvinna med normal fysik kan mycket väl vara starkare än en klent byggd man men ändå är det mannen som skall bära. Jag tror till stor del att det handlar om tradition och norm.

Sen eftermiddag idag for jag till byns begravningsplats och tände några ljus på släktens gravar. En fin tradition, tycker jag. Däremot är jag ingen vän av Halloween. Det är nog nya tiders påfund och inget jag lockas av. Men det är klart, för ungdomar är det kanske ett tillfälle för fest mitt i den gråa hösten. Själv gladde jag mig åt månen som steg upp bakom sister Janes hus. Rund, god och gul. Månen alltså.

Tyvärr ingen månbild, mitt stativ är fortfarande sönder. En solnedgången får det bli.

Verkligen fint vid begravningsplatsen i sen eftermiddag. Och utsikten är det inget fel på.

De gick bort

Byns äldsta man dog förra veckan i den aktningsvärda åldern av 99 år. Mycket har han säkert upplevt, både som arbetsman och gudsman. Hur det kommer sig att vissa lever mycket länge får vi väl aldrig reda på men min gissning är renlevnad och måttlighet. Och ren tur!

En av republikens presidenter har också avlidit och väntar på jordfästning via statsbegravning. Byns nestor får inte en lika pampig begravning men kommer att begravas på den vackraste begravningsplatsen man kan hitta, alldeles vid stranden och belyst med solens sista strålar varje molnfri afton. Byns egen begravningsplats.

Presidenten, Mauno Koivisto (president 1982-1994) får också ett sorgemärke att pryda postgången i landet. Som flera andra finländska celebriteter också har fått. Jag nämner Urho Kekkonen, Paavo Nurmi, Jean Sibelius samt presidenterna Per Edvind Svinhufvud och Kyösti Kallio.

Här slår mig tanken på namnet Svinhufvud är synnerligen ovanligt och kan tyckas bisarrt. Ett sådant namn kunde man tänkas ge sin värsta antagonist men namnet är adligt och kommer från ätten Svinhufvud af Qvalstad. Så det så! Fint så det förslår.

Om man översätter president Svinhufvud till engelska borde det bli president Pighead; utan att närmare gå in på dess gångbarhet i modern tid.

Överlag vill jag påstå att Finland i modern tid har haft bra presidenter. Kekkonen var rysspresidenten men tidens nödvändighet krävde en sådan man. Sedan övertog Mauno Koivisto ämbetet följt av Martti Ahtisaari och år 2000 den första kvinnliga presidenten Tarja Halonen. Idag sitter Sauli Niinstö som torde åtnjuta folkets stora förtroende.

Byns äldsta man har inte heller han legat på latsidan när det gällt politiken, kommunalt och förtroendeuppdrag i byn. Pingstförsamlingen var han trogen in i döden kan man säga. Det är kanske det som också är en del av hemligheten med att leva länge, att vara aktiv, socialt engagerad och ta del av det som händer i samhället.

Stolar står tomma men blommorna lever, liksom minnen.
Kanske de gick uppför himlatrappan, de båda herremännen?

Bottenhavet runt

Jag har varit på resa i helgen. Tillsammans med sister Jane och nästgårdssvåger for jag på torsdags eftermiddag till kungariket för att delta i en begravning i Sundsvall.

Sundsvall ligger inte så långt borta från Umeå där vi normalt landstiger vid besök i norra delen av kungariket men denna gång for vi via Åbo-Stockholm. Märkligt nog sparade vi både tid och pengar på denna rutt. Visserligen mera bilkörning men totalt billigare med en hotellnatt mindre i Sundsvall.

Regn nästan hela vägen ned till Åbo. Och svåger som först var bekymrad att spolarvätskan inte skulle räcka. Den kom ned med besked om än oblandad med kemikalier.

Viking Grace, färjan vi äntrade, var stor och fin men inte blev jag direkt imponerad efter allt prat från diverse håll. Visst, många restauranger, nattklubb, stor Taxfree och säkert också en fin spa-avdelning men annars en färja bland flera andra som seglar på Östersjöns vatten. Ska jag säga som det är så gillar jag Wasa Express, som seglar mellan Vasa och Umeå, mera. Visserligen gammal och inte alls lika stor men med mera sjökänsla och så är det vår egen färja här uppe vid Kvarken. Den åker jag hellre och så är det en lagom lång färd på 4,5 timmar.

Ombord på Viking Grace träffade jag än en gång Niko Riippa, gitarristen i Wentus Blues Band. Vi träffas alltid på färjor, tyckte han, sant, men även i land har vi mötts. Han gör också egen musik vilket Cd:n Bohemian Breakfast Bar är ett bevis på. Finns på Spotify!

Stockholm klarade vi av på nolltid och så for vi norrut på fina vägar. Passerade både Uppsala och Gävle innan vi tog paus vid Hakkegården i Hagsta.

Väl framme i Sundsvall besökte vi snart Sköns kyrka där begravningen ägde rum. Ståtligt förankrad högt uppe på en kulle, eller skall vi hellre säga litet berg. Just när vi skulle gå in i kyrkan kom en stark stormby svepande som gjorde att jag nästan drattade på ändan. Kyrkan befinner sig högt uppe och är utsatt för väder och vind.

Lördag blev det färd till Umeå där vi fördrev tiden med att spankulera omkring i affärer och sitta på café. Jo, jag fick också förevisa glaskonstverket Lev i gångtunneln vid Centralstationen för sis och svåger. Jag tror inte de blev helt besvikna. Breakdans i Väven tittade vi också på en stund. Vi kunde konstatera att det inte är en dans för styvbenta gamlingar. Argentinsk tango passar mera en mogen yngling som jag. Fast dit har jag inte kommit ännu.

Jag passade också på att skoja lite med sister Jane. Hon gav en slant till en tiggare som satt vid ingången till Avion shoppingcenter. Svåger och jag strövade runt lite på måfå medan sis jagade fynd i klädaffärer. När hon återkom upplyste jag henne om att jag nyss sett tiggaren bärandes på en stor kasse sprit från Systembolaget. Ni skulle ha sett hur hennes min mörknade! Jag framhärdade inte lång stund med min förklaring: det skulle ju ha kunnat vara så. –  Bästa att inte leka med farsoten Alternativa sanningar!

Vinden hade mojnat tills på kvällen när vi åkte över Kvarken. Här träffade vi det övriga sällskapet från begravningen och jag fick åter göra en rekommendation, nämligen Wasa Lines goda köttbullar med mos. Enkelt kan tyckas men de köttbullarna kommer på andra plats efter salig mors köttbullar. Så, gott folk, åker ni över till Umeå, prova köttbullar med mos i kafeterian på Wasa Express och bese Lev vid Centralstationen!

I bilkön till Viking Grace på torsdagskväll.

Sköns kyrka i Sundsvall.
En sådan lurade på mig från sängtapeten vid Scandic Nord hotell i Sundvall. Konstigt att jag ändå sov som en stock hela natten. Han gjorde inget väsen av sig.
Förutom Avion så besökte vi även Utopia i Umeå centrum. Samma affärer, samma varor och samma glitter. Svåger tyckte ändå att bubblan som hängde i luften var kul. Alltid något.

Borta bra men hemma bäst. Wasa Express knogade i sakta mak över Kvarken på lördagskvällen.