Möten

När jag vecka 39 gjorde min lilla fjällresa hade jag noga kollat upp smittoläget i de kommuner i Norrlands inland som jag skulle besöka. Det var mycket gott och inte alls sämre än i våra österbottniska landsbygdskommuner och definitivt bättre än i Vasa redan då. Idag är situationen en annan när Vasa i lokala pressen utropas som värst i världen vad gäller covid-19. Mån tro det? Klart är i alla fall att de kommuner i Norrland som jag besökte: Åsele, Vilhelmina, Strömsund och Sollefteå fortfarande har ett mycket bra smittoläge.

Som jag skrivit i tidigare inlägg var det inte mycket folk på färjan över till Holmsund. Gott om utrymme och handsprit på många ställen. På ditvägen pratade jag inte med en enda, förutom kassapersonal men de befann sig bakom plexiglas, och på väg hem med en bekant men på rekommenderat avstånd.

Jag tror det var i Fredrika när jag stannat till på en liten parkeringsplats för en kort paus och ett par bilder över sjön som jag kom att växla några ord med en farbror som kom med sin rullator på andra sidan vägen. Han hälsade först och sedan gick han igång med att kommentera vädret som snabbt blev till ett beklagande över älgjägarna som måste ut i regnet denna dag. Det verkade som om har var gammal älgjägare själv men som nu fått hänga bössan på kroken för gott men han levde sig in i deras situation att stå på pass i ruskvädret. Och att dra ut älgen ur skogen en sådan dag, oj, oj… Hela tiden som han pratade så travade han på med små steg med sin rullator i det lätta duggregn som föll. Kanske inte världens värsta väder men stackars älgjägarna ändå, tycktes han mena. Det var som om vi var gamla bekanta, hans prat gick igång utan formaliteter och tveksamheter. Själv lyssnade jag mest.

Han försvann längs vägrenen och jag fortsatte till Torvsjö. Där besåg jag Torvsjö Kvarnar och Skogsbruksstigen som jag skrivit om i ett annat inlägg. Inte en kotte mötte jag förutom en äldre dam som var ute och rastade sin lilla hund av obestämbar sort. Jag är ingen hundkännare men hunden ville gärna bekanta sig. Hunden hette Frans, var 14 år och med ålderns rätt så var han lite vinglig på benen men annars pigg, meddelade matte. Mycket mera än så blev det inte sagt och strax därpå fortsatte jag till Vilhelmina.

Följande dag tog jag in på Pilgrimshotellet i Gäddede. Jag har bott där en gång tidigare. Varför det heter Pilgrimhotellet vet jag inte men någon religiös anknytning måste finnas eftersom det låg en Bibel på disken i receptionen och en liten staty som förmodligen skulle föreställa jungfru Maria. Kanske någon pilgrimsled går förbi på väg till Trondheim?

Bakom plexiglas i receptionen stod en ung man av utländsk härkomst av utseendet att döma. Kanske latino? Snabbt och flinkt fick jag info och nyckeln till mitt rum med utsikt över sjön Kvarnbergsvattnet.   På väg ned från Stekenjokk hade jag också passerat sjöar med sådana namn som Kycklingvattnet och Ankarvattnet. Sjöar med slutleden ”vattnet” verkar vara allmänt förekommande i trakten.

Samma unga man var också servitör när jag en stund senare i den tidiga kvällen beställde en bit mat i restaurangen. Bråttom mellan borden hade han  även om det inte fanns speciellt många gäster där. Det verkade som om de hotell jag besökte gick på sparlåga vad gällde personal. Denna kväll i köket en kock, och så vår allt i allo. Jag kom att lyssna på en konversation som utspelade sig vid disken där man beställde maten. Ett äldre par frågade om ett vin, hur det smakade och så. Ah, det visste han inte för han dricker inte, men han skulle fråga kocken. Jag förmodar att kocken hade goda vinkunskaper för paret beställde en flaska vin och de fick också demonstrera hur man öppnar en vinflaska med flasköppnare, något som den unga mannen inte verkade förstå sig på. Varje dag kan man lära sig något nytt och inget fel med det.

Nästa dag besöktes Näsåker, byn där mitt älskade Urkult utspelar sig varje sommar men som så mycket annat blev även denna festival i år inhiberad. Det blev en lov till Festplatsen som var helt öde men byggnaderna, scenerna och lekparken fanns naturligtvis kvar. Så underligt att där flanera när det inte fanns människor på plats. Allt öde och tomt på denna sovande urtidsplats. Visserligen är festplatsen vackert belägen högt ovanför Ångermanälven men sist och slutligen är det människorna som gör Urkult. Förhoppningsvis får vi nästa sommar fira Urkult och att det mesta ordnat upp sig tills dess.

Nämforsen var det inte heller mycket bevänt med. Vattenflödet från kraftverket var avstängt så det var mest sten och klippor som syntes. Nedanför forsen syntes dock Ångermanälven lugnt och stilla i höstlig stämning längs stränderna. Glädjande nog läste jag igår i Ö-viks Allehanda att man nu håller på att förnya spångar och gångvägar längs med forsen. Det såg riktigt bra ut!

Därefter blev det lunch på Ingelas Café inne i byn. Jag har som vana att varje sommar äta en fläskpannkaka på detta café. Så blev det även denna gång och vädret var ljumt och fint så det passade bra att sitta ute.

En äldre man kom dit för en kopp kaffe med dopp och han var också ganska talför. Han upplyste om att matbrödet i cafét var hembakat och mycket gott men jag äter sällan bröd till annat än soppor så jag avstod även denna gång, hur gott det än må ha varit.

När det sedan var dags för avfärd och jag var halvvägs in i bilen kom han ut och bara så där oförhappandes började han prata. Ja, jag tror att det till och med blev en hel kvart. Han berättade en del om sitt liv som maskinist på de stora slängskopor som förr i världen användes för att rensa älvfåror vid kraftverksbyggen och dylikt. Han hade i över 40 års tid kuskat runt i norra Sverige på många kända platser och jobbat med detta. Stora maskiner var det och med en sådan kunde han slänga ut skopan över 70 meter i älven. De största maskinerna kunde ta upp till ett halvt år att riva och bygga upp på ett nytt ställe. Vad jag förstod så monterade man ned dessa jättegrävskopor i bitar innan de forslades till ett annat ställe för att åter byggas upp där.

Det var en speciell teknik att behärska dessa stora maskiner som inte använde hydraulik och han hade även varit läromästare för andra maskinister. Som han saknade denna tid! Idag är han 82 år och såg ut att vara i gott skick. Namnet kom jag mig inte för att fråga men det var intressanta saker han berättade, inte bara om maskiner och älvarbete utan också om människor han mött och platser han besökt. Ett givande samtal.

Det är sådana möten och samtal som jag uppskattar under en resa – inte turistfällor, poolhäng och sena kvällar på en stökig pub eller restaurang. Att få prata med en människa som bara dyker upp och har något att säga, kanske en livshistoria. Gärna allmogen. Ofta har äldre människor på orten gott om tid och jag upplever att det är inte alls svårt att få igång ett samtal med dem. Tvärtom.

”Det viktigaste är inte vart man reser, utan vad man gör där”, så sant. Visst är det kul att välja ut ett resmål och att göra planeringen men det viktigaste är hur man förvaltar resan på plats. Fina fotomotiv uppskattar jag, vilket också var syftet med denna resa, samt att kanske få en liten pratstund med locals vilket också skedde med betryggande distans. En alltigenom säker resa!

Pilgrimshotellet i Gäddede har en intressant samling samiska vykort på väggen i korridoren. Helt värd att titta närmare på. Vykort hade jag tänkt skicka på denna resa men frimärken var det inte lätt att få tag i när det väl fanns lokala vykort till hands.

Här går det att läsa mera om denna samling vykort om du klickar på bilden för större storlek.

Så liten och ensam Solscenen såg ut på festplatsen i Näsåker. Men jag kan försäkra att här har spelats musik som du bara kan drömma om. Helt underbart att vara här när musiken och rytmen strömmar ut och publiken kokar.

Stora Scenen såg något mera kavat ut men höstlöven samlades framför scen istället för diggande människor och fantastiska artister och band. Ikväll 14 oktober 2020 är det 294 dagar kvar. Tiden går fort!

Till och med Bettan såg lite ensam ut när hon stod och väntade på mig utanför grindarna medan jag kollade in att den gran som jag brukar tälta under fortfarande finns kvar. Jo, det gjorde den.

Till sist, är det möjligen ett tröskverk jag såg på en sidoväg till väg 90 mellan Näsåker och Junsele? Så ser det nämligen ut som. Försedd med en postlåda på sidan.
På ett ställe på denna vägsträcka höll de på att lägga ny beläggning på vägbanan och vi fick vänta ganska länge vid ett stoppljus innan en lotsbil dök upp. Det var därför jag lade märke till tröskverket. I Norrland kan allt möjligt dyka upp när man minst anar det. Till och med ett gammaldags tröskverk.

Räknare fram till Urkult 2021, den 5 augusti