Luta er tillbaka, lyssna, ni också! Jag blundar, hör orgeln och minns dagar som gått, dagar fulla av soldis, en gardin som fladdrar i vinden. En gungstols knirkande på enkelt trägolv, en blick mot vägkröken, någon där? Väggklockans tunga tickande i evig gång, skuggornas vandring på golvet i en tid som var. Vinden var alltid ljum, björkarnas löv viskade.  Trådarna sjöng, en sång som vemodigt drog vidare över fälten. I väster syntes enorma sommarmoln, blågråa, bulliga med ljusa hjässor. Är det långt dit, under molnen? Kanske någon ändå vet vad jag menar med trådarnas sång? Det är ändå inte så flummigt som det låter, det var bara minnen som kom…