Vid min infart…

Jag har i helgen gjort ett par rundor på villavägar runt om i byn. På ett ställe lade jag märke till en litet stenarrangemang, nästan lite diskret, inte så avancerat och försett med ett litet skägg av lava. Kanske skulle det föreställa en gubbe? Vid infarten till min villa finns en stenbalans på sju stenar som stått sig hela sommaren.

Jag kom att tänka på att folk kanske vill visa något med de olika märken och arrangemang som finns vid deras villavägar utan att för den skull berätta i klartext vem som har sin villa vid vägs ända. Ok, visst finns det också de som men namn förtäljer att här finns vi men de flesta är anonyma. Kan tänka att när det kommer gäster det inte alltid lätt att hitta för sällan finns vägnummer utsatta utan en massa avsticksvägar till höger och vänster finns. Ofta ser de alla likadana ut. Då kan det vara bra med ett kännetecken vid infarten. På ett ställe såg jag vackra blommor planterade i en gryta mitt i skogen men vid en sidovägs början. Kan gissa att där bortom krök och skog finns en kvinna med blomstertycke. För en man skulle väl inte hitta på att plantera blommor som vägvisare och signatur mitt i skogen?

Jag delar en del av villavägen med två grannar och vid korsningen upptäckte jag idag en blå tjäder i ett eller annat material. Den har jag inte sett innan trots att jag misstänker att den varit där lång tid. Det är inte alltid man lägger märke till olika tecken både i naturen och av människan skapat när man susar fram i bil. Egentligen borde man ta en vandring för då upptäcker man mycket mera.

Allt det här gjorde att jag fick en liten idé. Jag berättar inte nu vad jag eventuellt kommer att skapa men förhoppningsvis skulle det sätta myror i huvudet på folk eller locka fram ett leende.

kalot
En nästan osynlig skylt som ändå finns där som vägvisare mot Kalot.
remmare
På ett ställe fanns en remmare som kännetecken.
hylkenpaj
Enkel skylt men fyller sin funktion. Undrar om där bjuds på paj?
stenar
Här är stengubben jag upptäckte först.
korpen
Detta är en korp som suttit länge på stenen. Den talar om att här går vägen till Korpen.
tjäder
Den blå tjädern som suttit så tyst och försynt att inte ens jag sett den förrän jag verkligen började se mig omkring.

Vår gås i sås

Jag har sökt våren senaste helg. Visst finns den man ack vad kall den känns. Och snöfall med vita stora flingor överraskade mitt i letandet.

Vid villan har isen gått. Men vid bryggan hänger ännu en iskant på 5-10 meters bredd kvar längs stranden. Samma sak varje år. Isen försvinner sist från min brygga.

I Umeå har våren minsann vaknat till liv. Det fick fyra hundar erfara som alla blev bitna av vårsura huggormar. På samma gång. Där kan man tala om ömma nosar. Man får hoppas att de klarade sig. Sämre gick det för en hund i samma stad som avlivades efter att ha svårt bitit en 5-årig flicka i ansiktet. Hundar kan vara världens underbaraste djur men också farliga i vissa situationer.

Själv råkade jag som liten pilt ut för en ilsken gås. Jag var kanske 5-6 år. Den var trogen min far och vaktade honom. Den var bra på att springa och när den väl fått syn på mig kom den med god fart. Hade jag tur hann jag undan men en gång trillade jag och gåsen fick fatt på mig. Där låg jag med näsan i gräset och gåsen passade på att ge mig en omgång med den hårda näbben i nacken.

Än idag har jag en viss respekt för gäss. Men kommer de för nära och är aggressiva så har jag nog idag makten att vrida nacken av dem. Med nöje. Det var nära en gång i Pildamsparken i Malmö när en alltför närgången och glupsk gås fick för sig att det låg något ätbart på min tunna sommarsko och gav min stortå en kraftig kyss med näbben.

Vår gås på gården slutade i sås på tallriken vill jag minnas.