Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Söta öde vad jag läser

Äntligen en ny kille i tjejernas sandlåda.

Jag brukar dagligen kolla ett tiotal bloggar. Alla uppdateras inte varje dag så den kollen går snabbt. Ett par gånger per vecka brukar jag fördjupa mig och se vad som finns nytt på ytterligare ett antal bloggar och även göra strandhugg på för mig helt nya bloggar.

De flesta bloggar jag läser är skrivna av tjejer. En och annan karlskribent finns också i min blogglista men de uppdaterar i allmänhet inte så ofta varför procenten bloggläsande på manssidan inte är så hög. Synd, men bloggandet domineras av tjejer, så är det bara. Min favoritblogg är Jonna Jinton men flera andra har också hög klass enligt mitt tycke. Många tjejer skriver specialiserat om mode, inredning, smink, träning, familjeliv, ämnen som inte står mig nära, därför läser jag sällan sådana bloggar. De bloggar jag läser skall ha en mera allmän inriktning, lite av varje, gärna handla om natur, landsbygd, resor, foto, alternativ livsstil. De skall ha bra språklig behandling, gärna lite humor nu som då och kännas äkta. Fina bilder står också högt i kurs hos mig. Och, viktigt, de bör uppdateras flera gånger i veckan eller efter ett regelbundet schema!

Nåja, slinker det med lite av tjejernas favoritämnen mode, familjeliv och dylikt går det an om det i övrigt är bra skrivet och har snygga bilder. T.ex. följer jag en blogg som heter ”Felicias mode”. Hon är från Österbotten men studerar i Umeå och jag tycker att det är kul att följa med hur hon klarar sig på andra sidan pölen. Mode ja, men annars ett rätt varierat innehåll. I allmänhet har hon också fina bilder.

Trots att jag mest läser tjejbloggar är två av de bästa bloggar jag läst skrivna av män. De är dock för ett antal år sedan nedlagda. Tyvärr.

Det var därför kul när jag upptäckte en intressant blogg som nyligen startat och som är skriven av en kille. Uppdateras varje dag kl. 08 och har den egenheten att den skall skrivas på högst 30 minuter. Inga bilder så långt på den bloggen men texten och innehållet uppväger klart att bilder saknas.

Det är ingen mindre än Mattias Björkas som är medlem i Vasas Flora och Fauna som skriver denna blogg med namnet ”Söta öde”. Lättläst och med varierat innehåll, nutid och minnen. Att jag dessutom gillar musiken han spelar gör inte saken sämre.

2016-10-29-skogen-035
Höstligt blad som ett bland många andra fann min gunst.

Vasas Flora och Fauna på scen

Ett så naket och avskalat framträdande har jag sällan skådat. Helt i stil med deras musik, Vasas Flora och Fauna.

Kvällen (fredag) tillbringades en del på Ritz, en gammal biograf som bl.a. blivit musikscen i provinshuvudstaden. Sorlet ljöd högt i foajén där folk försåg sig med öl från baren i väntan på att dörrarna till salongen skulle öppnas. En person kände jag sedan tidigare, i övrigt för mig helt okända. Jo, en kille hade jag sett tidigare men kunde för allt i världen inte placera. Möjligen musiker eller kulturmänniska. Var månne stadens kulturelit på plats, som Mattias undrade inledningsvis? Inte heller han visste vad han skulle titta efter.

Jag måste först gå tillbaka till mitt tidigare inlägg om Vasas Flora och Fauna för att se vad jag då skrev, i början på sommaren. ”Hög nostalgifaktor och ett enkelt, osminkat budskap som jag känner igen även om jag är av annan generation och inte heller pratar just Vasadialekten”. Så var det också ikväll.

De kom in på scen, Mattias Björkas sade några inledande ord innan de startade med sin första låt. Sånger från albumet ”Släkt med Lotta Svärd” framfördes med enkelhet, stillsamt snack mellan låtarna, okonstlat, nästan ödmjukt. Texterna och musiken bryter starkt mot dansgolvens house eller hipp-hipp-hopp-hopp. Det är som om annan värld, en egen väg som börjar långt borta i backspelen på en Volvo från -93, över en iskall Pappersbro och fortsätter utan slut på den österbottniska slätten. Därför att sångerna stannar kvar. Någonstans under framträdandet fick jag en känsla av en ensam, grå, frostbiten lada i dimhöljt landskap. En ödslighet som påminner som stämningen i många av sångerna. På ett positivt sätt för det är så äkta, så osminkat. Inte konstigt att Vasas Flora och Fauna blivit något av favorit hos många, inte minst i Sverige. Kopplingarna till Sverige är också tydliga utan att för den skull ge avkall på sitt österbottniska arv och Vasadialekten.

Jag hade mina funderingar på hur Tina Kärkinen skulle klara av att ersätta Iiris Viljanen som lämnade i fjol höstas men det klarade Tina med bravur! Pianot som trakteras av Daniel Ventus har en central roll i musiken.

Det som gör det här bandet och musiken speciell är texterna men också det melodiösa i låtarna, vasadialekten som är något annat än högsvenskan i södra Finland eller rikssvenskan. Eller för den delen de svenska byadialekterna i Österbotten. Det är en klar skillnad på den dialekt som KAJ använder och den som Vasas Flora och Fauna sjunger på. Något exotiskt som kan förstås på båda sidor av Bottenhavet.

Var detta ett exklusivt framträdande i den egna staden, blir det fler gånger? Vad är framtiden för detta koncept? Kan det bli bättre, andra sånger med samma stämning? Hemåt jag körde med mina funderingar i en Volvo -95.

Texten till en av sångerna: Gudförälder

Vasas Flora och Fauna - Ritz
Bättre än så blev det inte med mobilkameran. Vasas Flora och Fauna på Ritz i Vasa
Ritz Vasa
Ritz

Vi som for

Egentligen har jag aldrig riktigt gillat finlandssvensk musik, främst p.g.a. språket. Konstigt eftersom jag själv är finlandssvensk. Kan det bero på att språket ofta är högsvenska eller dialekter från södra Finland och jag är van vid rikssvenska när det gäller svensk musik? Svensktoppen-hjärntvättad i unga år? Nu för tiden låter även finlandssvenska dansband som rikssvenska ditos. – Kanske jag glömt något band eller artist som ändå fallit mig i smaken?

Ett undantag är Tove Janssons ”Höstvisa” och Cumulus version. Det är framför allt texten som jag tycker passar bra på finlandssvenska. Det melankoliska. Ett annat undantag är Vasas Flora och Fauna vars musik jag ofta lyssnat på senaste tiden. Även där är det texten och det melankoliska som tilltalar mig även om musiken också är fin. En riktigt bra samling låtar.

Det får mig att minnas gångna tider när jag fortfarande var ung. Ungdomstiden och det som hände då. Det jag minns, det nostalgiska. En tanke som slår mig är alla de som flyttade från byn, till andra orter, till kungariket ännu på 1970-talet. Av de 24 barn på skolfotot från första klass finns det bara 3 kvar i byn. Jag och två till. De andra två har alltid bott i byn (förutom ev. utbildning som jag inte känner till). Själv bodde jag många år i kungariket men återvände till hembyn. Här sitter jag nu.

En annan tanke som dyker upp är att det inte finns något litterärt verk eller film om vår generation som flyttade till Sverige. Vi från Pampas som flyttade över vattnet på 70-talet, vi som återvände, vi som åkte flera gånger, de som stannade kvar. Det första jobbet, boende i lägenhet för de flesta, utbildningar, den första tiden, nya erfarenheter, glädjeämnen, besvikelser, hemlängtan. Framgångar och misslyckanden. Efterlängtade semestrar, finlandsfärjorna. Ett ben i varje land, hemma och borta på två ställen.  Det finns säkert massa material för en film eller en bok om detta, vi som flyttade för kortare eller längre tid, en del för alltid.

Själv känner jag inte till något verk som handlar om denna epok när vi ungdomar från den österbottniska landsbygden emigrerade till Sverige. Kanske jag glömt. Förslag mottages med tacksamhet.

skolfoto 1961
Nu kan ni gissa var jag finns på denna bild. Som upplysning så är skolans alla klasser med på denna bild. Läraren hette Mikael Nordman. 

Vasas flora och fauna

Efter tips från Erik, min flitiga kommentator, fick jag upp ögonen för detta band, Vasas flora och fauna, med rötter i provinshuvudstaden. En nyutkommen CD ”Släkt med Lotta Svärd” finns på Spotify. https://open.spotify.com/artist/0ZpIOvLXBgAdqQdG4FSOXc 

På You Tube finns också några låtar för den intresserade. Bandet är även uppmärksammat i kungariket med fina recensioner.

Hög nostalgifaktor och ett enkelt, osminkat budskap som jag känner igen även om jag är av annan generation och inte heller pratar just Vasadialekten. Det är skillnad på stadsborna och de från landet. 😉 Just på nedanstående video finns också skorven RG1 som trafikerade mellan Vasa och Umeå vilket förstärker en odefinierbar känsla.

[youtube=https://youtu.be/KGFpJCwGAZY]