Vasas Flora och Fauna på scen
Ett så naket och avskalat framträdande har jag sällan skådat. Helt i stil med deras musik, Vasas Flora och Fauna.
Kvällen (fredag) tillbringades en del på Ritz, en gammal biograf som bl.a. blivit musikscen i provinshuvudstaden. Sorlet ljöd högt i foajén där folk försåg sig med öl från baren i väntan på att dörrarna till salongen skulle öppnas. En person kände jag sedan tidigare, i övrigt för mig helt okända. Jo, en kille hade jag sett tidigare men kunde för allt i världen inte placera. Möjligen musiker eller kulturmänniska. Var månne stadens kulturelit på plats, som Mattias undrade inledningsvis? Inte heller han visste vad han skulle titta efter.
Jag måste först gå tillbaka till mitt tidigare inlägg om Vasas Flora och Fauna för att se vad jag då skrev, i början på sommaren. ”Hög nostalgifaktor och ett enkelt, osminkat budskap som jag känner igen även om jag är av annan generation och inte heller pratar just Vasadialekten”. Så var det också ikväll.
De kom in på scen, Mattias Björkas sade några inledande ord innan de startade med sin första låt. Sånger från albumet ”Släkt med Lotta Svärd” framfördes med enkelhet, stillsamt snack mellan låtarna, okonstlat, nästan ödmjukt. Texterna och musiken bryter starkt mot dansgolvens house eller hipp-hipp-hopp-hopp. Det är som om annan värld, en egen väg som börjar långt borta i backspelen på en Volvo från -93, över en iskall Pappersbro och fortsätter utan slut på den österbottniska slätten. Därför att sångerna stannar kvar. Någonstans under framträdandet fick jag en känsla av en ensam, grå, frostbiten lada i dimhöljt landskap. En ödslighet som påminner som stämningen i många av sångerna. På ett positivt sätt för det är så äkta, så osminkat. Inte konstigt att Vasas Flora och Fauna blivit något av favorit hos många, inte minst i Sverige. Kopplingarna till Sverige är också tydliga utan att för den skull ge avkall på sitt österbottniska arv och Vasadialekten.
Jag hade mina funderingar på hur Tina Kärkinen skulle klara av att ersätta Iiris Viljanen som lämnade i fjol höstas men det klarade Tina med bravur! Pianot som trakteras av Daniel Ventus har en central roll i musiken.
Det som gör det här bandet och musiken speciell är texterna men också det melodiösa i låtarna, vasadialekten som är något annat än högsvenskan i södra Finland eller rikssvenskan. Eller för den delen de svenska byadialekterna i Österbotten. Det är en klar skillnad på den dialekt som KAJ använder och den som Vasas Flora och Fauna sjunger på. Något exotiskt som kan förstås på båda sidor av Bottenhavet.
Var detta ett exklusivt framträdande i den egna staden, blir det fler gånger? Vad är framtiden för detta koncept? Kan det bli bättre, andra sånger med samma stämning? Hemåt jag körde med mina funderingar i en Volvo -95.
Texten till en av sångerna: Gudförälder
Du kanske också gillar
0 kommentarer
Erik Forsling
Vill du vakna till något brutalt? Om inte, radera hela inlägget här och nu!
Det har talats om fotografier en hel del här på sidan sista tiden. Här kommer några som jag, i all deras brutalitet, tycker är är bra. Inte minst det första, som en målning, men allt är ju fejkat nuförtiden. Ditt scenbesök igår var avskalat, det är det garanterat inte här.
http://www.tnm.qc.ca/piece/moby-dick/ Fotosekvensen hittar du enkelt.
Kanske skulle du också uppskatta en del av musiken. Hät kommer en länk, som Kära K. skickade: Kort trailer finns längst ner på sidan: Mer musik går att köpa. Suck.
http://promo.analekta.com/fr/ludovic-bonnier-moby-dick/
En man i rollbesättningen tycker jag är extra intressant, Yamoussa Bangoura. Han finns på You Tube. Häftigt, om du uppskatta afrikanska rytmer, Men sugs nu inte in i väldigheterna så här tidigt. Somna om. Njut av friheten.
En trailer till, en språkövning; (reklam föregår):
http://ici.radio-canada.ca/nouvelles/arts_et_spectacles/2015/09/22/002-moby-dick-tnm-dominic-champagne.shtml
PJ
Ja, det var bilder som heter duga. Både vad gäller det tekniska och motiven. Själv tycker jag att det är svårt att ta bilder på det som händer på en scen p.g.a. ljusskiftningar och så står de sällan stilla. Också musiken är i min stil. En filmsekvens längre ned på sidan förmedlar snuttar ur Moby Dick. Ja, det var den som kom i följande länk.
Afrikansk musik gillar jag, inte minst för att det finns en hel del av den på Urkult. Jag kommer snart att fixa till en video med bl.a. koraspelande.
Mycket franskt i dina länkar. Tyvärr är inte franska min starka sida. För att säga som det är så är den urusel. Dock har jag nyligen upptäckt en spännande finländsk artist, född i Sverige och nu boende i LA som sjunger på franska. Också skådespelerska i många filmer. Därtill spelar hon musikalisk såg. Där fick du att fundera på! Jag får återkomma med ett inlägg i ämnet.
Erik Forsling
Man ska knappast jämföra sig själv med en yrkesfotograf, som känner till ett uppträdande innan fotograferingen (gissar jag), och dessutom kan tränga sig på, och välja sina vinklar själv. Och dessutom har möjlighet att ostörd kunna ta hur många bilder som helst.Själva fotandet är ju ett överenskommet huvudsyfte.
Att jag skickade fotolänken beror på att jag nyligen fick den, att det pompösa kontrasterade så mot din beskrivning av den avskalade konserten – och så, handen på hjärtat, var det väl lite skryt i ”egen” sak också, eftersom äldste Herr Son, Gisle, är med i ensemblen. Löjligt kanske. Dessutom är jag nog lite avis för att Kära K. var redan på premiären, medan jag aldrig kommer att se föreställningen.
”En filmsekvens längre ned på sidan förmedlar snuttar ur Moby Dick. Ja, det var den som kom i följande länk.” Lite osäker på hur du menade, Det finns två trailrar, en kort, men fartfylld, längst ned på ”musiksidan”, 30 sekunder. Man får klicka musiken på paus för att det inte ska bli total kakafoni. Därtill finns länken längst ner i mitt inlägg.
Jag har också kapitalt misslyckats med att lära mig franska, trots ett par försök, dessutom har de ju sin egen variant i Québec. För att inte tala om cajunerna i fr.a. Louisiana. Het mat och svängig cajunmusik + zydeco. Så har ju också skett med såväl engelska som spanska, när språken tagit skuttet över Atlanten, från Europa till Amerikas två halvor. Oj vad jag bladdrar.
”Där fick du att fundera på!” Nu vet jag inte om du syftade på själva sågspelandet, eller på artisten. Det senare bärättade min mor om redan i mina späda år – lång innan jag transformerades till en överårig El Gordo. Jag hade bara fått för mig att det var någon av hennes bröder som utövat konsten , men när jag ringde till min far och frågade, ställde han sig ovetande till det. Och någon annan finns inte kvar att fråga. Men det handlar om en fogsvans och en stråke.
Även fd. clownen i en av mina favoritfilmer, Delikatessen, spelar såg, bl.a. i duett med en cello. Här en bild från filmens slut: http://i2.photobucket.com/albums/y19/mike18xx/Delicatessen_roof.gif
Vad gäller artisten blev jag tvungen att googla. Det kan bara röra sig om Irina Björklund:
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/02/18/irina-bjorklund-gor-finsk-musik-pa-franska
Erik Forsling
”Det senare bärättade min mor om redan i mina späda år …”. Slarv, slarv. ”Det första berättade min mor om redan i mina späda år …”, ska det vara.
PJ
Helt rätt, en yrkesfotograf har helt andra förutsättningar än en glad amatör. Ändå kan även en blind höna hitta ett korn. Jag har ett och annat foto från scener som jag är nöjd med.
Men då får jag gratulera till sonens aktivitet på scen over there. Jag förstår att du gärna varit på premiären men sånt är livet.
Louisiana finns faktiskt på min bucket list inte minst p.g.a. musiken. Kanske en dag?
Aj, där slog du spiken på huvudet. Visst, Irina Björklund! För mig är hon en ny bekantkap men jag kan ju inte ha koll på allt. Underbar soul i hennes musik. Heter det förresten spiken på huvudet eller huvudet på spiken? Borde vara samma betydelse.
Erik Forsling
Tänkte tiga fr.o.m.. ovanstående, men du ställde en rak fråga, så jag svarar. Om hammaren och spiken. Plötsligt blev jag förvirrad av frågan – hur säger vi nu igen!!?
Du har använt uttrycket förr, och någon gång har jag reagerat, vilket indikerar reaktion på något avvikande, men vet ju att såväl dialekter som ”fasta” uttryck kan variera, inte minst över större geografiska områden. Och som du, och även andra, har berättat skiljer sig ju formuleringarna, såväl som glosorna, på din sida av pölen från dem vi har här. Kanske lite som jag skrev om språkförändringar mellan kontinenter. En mini-mikroversion här! Vad är rätt och fel – förmodligen inget av alternativen – även om man bortser från att hänvisa till att tolerans är en dygd.
Du ser ju själv; jag i min storsvenska pompösa språktillvaro blev också osäker. Men nu har jag bluddrat tillräckligt länge för att ha fått möjligheten att tänka efter. Jag är språkligt ”uppfostrad” med formuleringen: ”Där slog du huv ´et på spiken.” Alltså en fullträff. Aj, ropar man väl oftast när man inte slår huvudet på spiken, utan på en av de kroppsdelar som anses ha gjort människan till människa.
DÄREMOT tycker jag onekligen att: ”Där slog du spiken på huvudet” låter väldigt mycket mer logiskt och begripligt.
Ditt ”Aj,” undrar jag dock över. Hoppas lika lite att du slagit dig på tummen, som att du blev besviken över att jag listade ut din fråga. Hoppas vidare att jag inte kvaddade ett kommande inlägg. Ruttet samvete, men å andra sidan, som vi skrivit tidigare – inte så många går in på gamla inlägg för att läsa kommentarer.
PJ
Aj:et kom sig av att du så lätt listade ut min gåta. Arma Google, brukar vi säga här. Arma…
Inlägget är klart!
Erik Forsling
Såg det. Men det var inte elakhet från min sida. Du formulerade nästan själv frågan till sökjätten.
Jag minns inte exakt mina sökord nu, men gjorde ett test med snarlika, och det gav samma träff, bara några poster längre ner: ”spela på såg finska skådespelare.”
Gillar du f.ö. Keith Jarrets famösa Kölnkonsert (The Köln Concert)? Jag har enormt starka ungdomsminnen av den, inspelad alltså, så lycklig att få vara på plats var jag inte. Mitt första möte med den fingerfärdige Jarret är från en liftartur i hög fart, i en lyxbil, längs tyska autobahn. Musiken trollband mig och min temporära kompanjon totalt. Jag frågade vilken denna, för mig, okända musik var – och jag fick svar av chauffören i framsätet., Och den musiken följer mig genom livet. Att jag bluddrar om det nu, beror på att jag lyssnar till benämnda alster på CD.
Inte bara jag anser att det är något av det mest extraordinära i musikväg – och då lyssnar jag på väldigt mycket musik av olika slag. Men jag är inte allätare.
Har du inte tagit del – gör det!
PJ
Keith Jarret är mig inte helt bekant. Som jag skrev i mitt senaste inlägg om Irina Björklund så är det inte lätt att hålla reda på och känna till all fin musik. Nästan allätare som jag är. Utan tvekan är Keith Jarret en duktig musiker. Tack för tipset!
Vissa musiker betyder mer än andra i ens liv. I ungdomen stod CCR och Santana högt i kurs hos mig. Senare har jag utvecklat mitt musikintresse åt alla möjliga håll. Inte minst den samiska musiken finner jag intressant. Urkult och P2 Världen är de två inspirationskällor som betytt mest för mig de senaste åren.
Erik Forsling
Bingo. Samma här.
Erik Forsling
FUCK! om du ursäktar språkbruket. ”Famös” vet jag inte varför det blev i texten! ”Berömda”, ”välkända”, älskade”, etc, ska det vara. ”Famöst” – det är det sista stycket är. Det är magnifikt.