Roskis eller piedestal?

Idag har jag och mina systrar gått igenom salig mors efterlämnade saker och tarvting. De har varit lagrade i mina övre gemak sedan i vintras. Lådor och plastsäckar som innehåller det som en gång var en människas personliga tillhörigheter och egendom. Kläder, möbler, husgeråd, prydnadssaker, hobbysaker, böcker, anteckningar, fotografier. Saker som var henne kär, saker vars historia vi i vissa fall bara kan gissa oss till. Idag stod vi inför valet att dela broderligt/systerligt, kasta i sopsäcken, kanske sälja på loppis nästa sommar.

Tanken slog mig; vi lever och kämpar på. I slutändan är alla saker vi samlar på oss värdelösa om det inte finns någon som tar hand om dem och använder dem. I hennes ägo fanns ett antal obrutna förpackningar. De är presenter som hon inte använt, de har blivit kvar i någon gömma. De hamnar på loppisbordet. Säkert har någon med god tanke i sinnet gett henne en uppsättning dricksglas eller prydnadsföremål, något som hon inte behövt.

Det mest värdefulla för oss barn var hennes målerier, fotografier och små anteckningar.

Stora Yxan i Saltgruvan är en flitig motionär och sportsman. Ett icke föraktligt antal pokaler och medaljer har han samlat på hyllan. Vi brukar skoja om hans samling. Arvingarna kommer säkert att skrapa sig i huvudet inför detta förnämliga bevis på fysisk aktivitet. I värsta fall klassas det som miljöavfall. ”Var är den där svarta sopsäcken som skall till roskis?”