Allehanda

Sparkföre

Trots gårdagens storm ville jag gå ut en tur på eftermiddagen. Jag tänkte mig att fotografera vid någon av byns bryggor men när jag närmade mig f.d. bybutiken så ångrade jag mig. Vinden kändes inte allt bra, snål, kall och kämpig på åkerfälten. Mycket bättre var det säkert inte nere vid stränderna varför jag vände hemåt, i motvind och lätt snöfall.

Med hukande kropp och nedböjt huvud travade jag hem och såg då mest den hårda, snötäckta vägbanan. Det som då slog mig var: vilket fint sparkföre!

När jag kom hem plockade jag fram sparkstöttingen och fortsatte på landsvägen in i skogen västerut. Först syntes rostiga medspår i snön med rosten försvann snabbt efter några hundra meter. Det var då det slog mig något för andra gången denna dag: hur annorlunda är inte stormen i skogen än ute på fälten och öppna landskap.

På åkern pressar vinden på, speciellt om man har motvind, den känns kall och bitande, entonigt tjutande och vid snöfall piskar snön i ansiktet. Ibland är det knappt så man ser något. I skogen är de annorlunda. Visserligen blåser även vinden där men man är mera skyddad och träden och alla buskar ger stormen ett annat ljud. En bullrande sång men inslag som av sopkvastar mot farstutrappans fårade plankor som skulle kunna vagga en till sömns om man låg i en hängmatta upphängd mellan två svajande ungbjörkar. Visserligen kallt så här i begynnande vintertid men med tjockaste och bästa overallen på är det inte alls omöjligt att likt ett barn somna i moder naturs vagga.

Jag har alltid gillat skogen. Den känns trygg och ger lugn. Den verkar oändlig och bakom varje stam finns en stam till, eller en mosstäckt sten. Skuggor som lever och ändras, solens strålben som vandrar mellan stammarna varefter dagen lider för att till sist flyta ut i skymning. Nattetid är ljudens tid, då sitter man stilla och lyssnar medan de mörka timmarna skrider förbi om inte månens sken i trolsk sommarnatt eller surrealistiskt snölandskap skapar de mest vidunderliga scenarier. Skogen är som en enda stor galleria av konst och performance om man bara har förmågan att se.

Början på all denna min skogsromantik tror jag mig fått från de indianböcker jag läste som barn. Då var det indianer och nybyggare som smög omkring i de nordamerikanska skogarna och lurpassade på varandra. Skogen hjälpte och skyddade, skogen var både vän och fiende, skogen var tät och full av gömställen. Skogen var ett mysterium och det är den än. Ett väsen som kan omsluta och förvilla.

Allt detta och lite till tänkte jag på medan jag med sparken åkte en god bit längs med vägen med skog på båda sidor. Tillbaka hade jag medvind och då gick det undan!

sparken
Här hamnade jag visst på ett sidospår. Sparksäsongen är inledd.
skogen
Alltmer snö och frost får vi vänta i skogen. Detta är bara början.

 

8 kommentarer

  • annepauline

    Skogen är härlig. Jag begriper mig inte på folk som vill ha sjöutsikt eller havsutsikt. Jag vill ha skogsutsikt! – Det blåser mycket här också. Mest varje dag. Det verkar bli en riktig blåsvinter.

    • PJN

      Havsutsikt är inte heller fy skam men skogen är mera än en utsikt. En utsikt är något därborta, skogen är nära inpå. Ja, om man går in i den vill säga. Och det gör man ju. 🙂

  • Erik Forsling

    När du skrev om din skogsromantiks ursprung – som väl ofta för oss äldre gossar börjat med just indianer och nybyggare – trodde jag faktisk att du avsåg att leda resonemanget fram till Henry David Thoreau och hans Walden pond, eftersom jag vet att du läser/läst honom.

    Appropå, när jag skrev ”indianer och nybyggare” tänkte jag också de gamla uttrycken ”röda och vita” – indianer och cowboys i kamp. Märkligt att dessa två (hud)färger, långt efter indiankrigens början, också har haft en egen självständig betydelse i politiskt färgade strider. Inte minst i det traumatiska Finska inbördeskriget.

    • PJN

      Ja, i inbördeskriget här i republiken fanns det röda och vita, så sant. Det kom sig troligen av att de röda hade socialismen (den tidens) som sin politiska bas men varför de borgerliga hette vita vet jag inte.

      På tal om indianer så vill de i allmänhet kallas ”First nations” i Canada. Det fick jag lära mig när jag besökte landet för några år sedan. Sak samma här i Norden vill samer kallas samer och inget annat. Nog så viktigt att respektera.

      • Erik Forsling

        Vita fanns inte bara i Finland, utan kanske fr.a. under det sovjetiska inbödeskriget; och med tanke på de nära relationerna – på gott och ont – mellan era respektive republiker torde det vita, såväl som det röda, vara importerat och och helt enkelt integrerat.

        Följande länk ger ingen direkt förklaring, men i alla fall … Du får själv leta upp, och klicka på, färgen vit. Troligt ursprung Frankrike:
        http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_f%C3%A4rg#Vit

        Appropå ditt sista stycke sänder jag ytterligare en länk, som bl.a. behandlar det där med nedsättande uttryck – och en slutsats blir att man nog inte kan korrigera språkbruket bakåt i tiden:
        http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290772?programid=411 (Programmet finns nu vid publiceringsdatum överst i tablån, och ställer frågan: ”Är varma känslor bra eller dåligt)? Det jag syftar på återfinns i programmets frågelåda. Där, appropå samer, bl.a. glosan ”fattiglapp” avhandlas.

        • PJN

          Det var ett färgrikt politiskt galleri. En symbol för partier och åsikter brukar också vara blommor som jag tror stämmer rätt bra mellan länder. T.ex. rosen för socialdemokraterna.
          Kolla även in http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_partisymboler
          I USA verkar demokraterna ha en åsna som symbol medan republikanerna har en elefant. Nytt för mig.

          Språket brukar jag lyssna på med jämna mellanrum. Intressant program. Skall kolla detta program.

  • idaerika

    Vad fint du skriver. Ja, skogen är magisk. Tror dess fascination ligger lite i vår genbank också. Sen urminnes tider har vi ju levt i skogen, jagat, bott, stridit och umgåtts. Vi känner oss nog rätt hemma där.. Har fått lite indikationer på att tomten kanske kommer med en spark till mig i jul 🙂 Ser fram emot några härliga turer.

    • PJN

      Tack, ibland blir jag lite smålyrisk.
      Vi får hoppas att du får din sparkstötting för det är ett fint sätt att färdas vintertid. Sand och salt gillas däremot inte på vägarna. Något av det bästa är på blankis på sjön, kanske helst med broddar på fötterna, då gå det undan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »