Allehanda

Lösvikt, ja tack!

Jag läser på nätet, på provinstidningens webbplats, att matförpackningar kan vara knepiga för män. Detta kan jag instämma i och det gäller inte bara matförpackningar. Efter morgonens kamp med en ny skjorta som skulle befrias från diverse förpackningsgrejs insåg jag åter knepigheten med förpackningar. Närmare fem minuter tog det innan jag äntligen kunde veckla ut en sprillans ny flanellskjorta. Fem dyrbara morgonminuter! Till på köpet är man inte i sin bästa form tidigt på morgonen utan man är både skumögd och lite valhänt. Det var plastbitar, dito kartong och 6 olika små knappnålar som gömde sig i tyget. Måste det verkligen vara så invecklat?

Knappnålarna är värst. Man vet ungefär var de döljer sig och man kan känna var de finns, men att hitta knappnålshuvudet så att man kan dra ut den är värre. I vilken ända kan man få ett säkert nagelgrepp om nålen och i vilken ända kan man få sig ett stick under nageln? Lyckas man till sist är det dags att sätta på sig skjortan. Då kan det ändå hända att man glömt någon nål och får sig inom en halvminut ett stick i halsen, ett hugg i ryggen eller ett nyp i handleden. Klarar man sig utan stick en minut kan man andas ut. Och denna fälla har en skjortvikningsmaskin någonstans i världen gillrat på några sekunder. Usch, jag får nästan ångest när jag skall inviga en ny skjorta.

Men det finns också andra förpackningar som är svårforcerade. Förpackningar för smörgåspålägg kan sitta ihop som sjutton innan man till sist får tag i en liten flik och kan med möda öppna ingången till sovlet. Lock till glasburkar kan också förorsaka både stön och högröd ansiktskulör för att inte tala om den stabila hårdplast som tillverkarna till olika mojänger och manicker envisas med att innesluta sina alster i. Ibland är man beredd att plocka fram hemmets hela arsenal av verktyg för att komma åt en liten, obetydlig skitgrej. Kofot, bågfil, machete, borrmaskin, slägga och skärbrännare borde finnas i varje litet hem för att besegra förpackningsmonstren.

En annan variant är den tunna plast eller film som smiter åt kring varan som en extra hud. Kniv eller sax torde vara vanligt förekommande för att avlägsna detta till synes oskyldiga syndastraff. Man vill ju inte skada eller repa den dyrt förvärvade varan. Hur ofta är det inte som man lyckats få en lång skåra i fodralet av hårdplast till en CD-skiva? Där sitter man i bästa fåtöljen och försöker avnjuta senaste mästerverket från favoritartisten; det enda man tänker på är det förbenade ärret tvärs över nunan på virtuosen.

Måste det vara så svårt och så hermetiskt tätt tillslutet? Jag tror jag lagt ut texten om detta stora samhällsproblem tidigare men morgonens dust med skjortan återupplivade lusten att ventilera ämnet. Kunde man inte handla allt livsmedel i lösvikt och kunde man inte få sin skjorta lösvikt? Som på den gamla goda tiden. – Nehej, inte om man vill betala minsta möjliga euro för varan, viskar det som kallas modernt, merkantilt tänkande.

Man bör vara både nykter och harmonisk för att ge sig i kast med dagens förpackningar. Annars kan det lätt hända en olycka eller ett smärre vulkanutbrott i den psykiska jordskorpan.

Snart förpackar vi hej vilt i både köplada och koja.

0 kommentarer

  • Monica Lindhe

    Skrattar gott och igenkännande!
    Kanske inte åt nålar i skjortor men alla andra barnsäkra förpackningar som är så precis – och underhållande – beskrivna.
    Dessutom är det miljövänligt att skrota onödiga förpackningar.
    😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »