Vinterbetraktelse

Visst klagar jag på vintern. Snö, kyla, halka och mörker är inte mina element. Men i ärlighetens namn har vintern också sin skönhet. Senast idag såg jag ett av skaparens mästerverk i den globala konsthallen.

Det var en björk på ett kalhygge som stod modell i den sjunkande brandgula solen. Just när jag körde förbi gnistrade det som tusen diamanter i björken med bakgrund av rosafärgad himmel. En otroligt vacker syn. Jag styrde hem i galopp för att hämta fotografiapparaten. Jag ville ta en bild av konstverket men när jag tio minuter senare kom tillbaka var diamanterna borta. Jag fick nöja mig med några bilder av himlen och den vit-rosa-skimrande björken, men gott så. Jag fick se en glimt av det mest vackra som finns i nordens vinterlandskap.

Senaste lördagsnatt var det månsken. Månen strålade ståtligt på himlapellen och spred sitt sken över de snötyngda träden längs med vägen. Månens skarpa sken, de vitklädda stammarna och grenarna samt dunkla skuggor skapade en trolsk stämning. Tänk att i den sena kvällen få åka skidor in bland skogens giganter och dvärgar och bara få njuta av det stelnade skådespelet och tystnaden. Tyvärr hade jag inga passliga skidor och inget färdigt spår heller för den delen, något som varit nödvändigt för att riktigt i lugn och ro kunna skida allt längre in i sagoskogen.

Det finns mera: vintergatans enorma installation i natten, isskulpturer längs med stränderna, mystiska spår i nysnö, istappar som formats till spjutspetsar, snöflingor stora som löv, domherrarnas röda färgklickar mot det gråa dagsljuset i buskar och snögömda snår.

Allt har sin tid, månen sin, solen sin
Vintern varar än en tid
Dock, våren bidar tålmodigt vid horisonten
Att skriva har sin tid, att sova har sin tid
Att drömma har sin tid, att åter få vakna till en vinterdag har sin tid
Allt har sin tid