Dialekter
Lador är något som ibland dyker upp på denna blogg, senast i förra inlägget. En annan sak som återkommer med jämna mellanrum på denna blogg är dialekter som också ligger mig varmt om hjärtat. Min oxkangardialekt är mitt modersmål, inte högsvenskan, som man kanske skulle tro trots att jag är finlandssvensk. I Österbotten finns ett flertal dialekter och det är ingen svårighet att höra skillnad på dialekter från norra och södra Österbotten men även mellan byar kan skillnader höras.
Ikväll fick jag via tips på Facebook nys om en film från 2007 som heter ”På min breda och fula dialekt” och som jag också vill tipsa om. Det är Nicke Sjödin som berättar om sitt diktande, sitt förhållande till sin dialekt och glimtar ur hans liv. Jag är ingen stor film- och Tv-tittare men just sådana filmer gillar jag som skildrar vanligt folk, original och sådana som brinner för sin sak. Gärna från förr i världen. Detta är just en sådan film.
Han skriver på sin dialekt från Röån i Junsele församling och det skall erkännas att allt är inte helt lätt att förstå i hans dikter. Jag har ett par av hans senare diktsamlingar på dialekt ”Åtabak” och ”På annersia” och jag har faktiskt lyckats läsa dem med visst tålamod. Så bra de är, kloka, med humor och fyndighet; allt inlindad i röåndialekt. Han är far till en annan kändis i samma gebit, nämligen Jacke Sjödin och han var gift med Hervor Sjödin, även hon författare och kulturpersonlighet i Ångermanland. Nicke avled 2009. – Jag har skrivit om honom tidigare i flera inlägg som kanske är bekant för den minnesgoda bloggläsaren.
Nicke blev åthutad för sin breda och fula dialekt, något som jag inte direkt upplevt under min levnad. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Visst försökte folkskolläraren lära oss att prata bettär men aldrig så att det var förbjudet eller ansågs fult att prata dialekt. Vi snappade väl upp hur det ska låta när vi pratar finspråket om det så är någon slags finlandssvenska eller rikssvenska för levnad och besök i kungariket.
En kul grej vid besök i kungariket om man är två eller fler i sällskapet är att prata dialekt högt och tydligt. Inte skrika naturligtvis men inte heller gömma dialekten under stolen utan oblygt låta ens tungomål höras bland allt annat språk. Ibland kan man få nyfikna reaktioner och frågor som ”varifrån kommer ni”? Det har hänt med all tydlighet att folk har dröjt sig kvar i närheten och att jag kunnat se hur de spetsat öronen utan att riktigt kunna placera språket.
Jag har min skandinaviska när jag besöker kungariket, något som jag utvecklade under mina år i Sverige. Inte direkt rikssvenska men inte heller finlandssvenska. Jag minns dock att vid någon riktigt knepig situation som fordrade koncentration och tankeverksamhet så pratade jag högt för mig själv på dialekt. Jodå, att prata högt för sig själv är effektivt i svåra situationer!
En kusin till mig besökte ett afrikanskt land och vid hemresan så råkade hon ut för byråkrati och krångel som gick ut på att hon skulle betala extra pengar för att få gå ombord på flygplanet. Mutor helt uppenbart. Hon blev så upprörd att hon började prata sin österbottniska dialekt, något som de inte alls förstod sig på, och då släppte de henne ombord utan extra knot.
Ibland kan det vara bra att kunna sin dialekt. Till exempel när man skall göra ett svårt lösenord på Internet eller på datorn. Man tar något konstigt dialektord som man minns bra och vet hur det stavas plus kanske någon siffra så har man ett svår nöt att knäcka för hackare. Till exempel ”papäsvedin”, ”kåuhööling” eller ”extumäära”. Ja, där får ni tre dialektord att bita i. Vad kan de betyda?
Det finns mycket att skriva om dialekter, både hemma och borta. Själv är jag, förutom av min egen dialekt, också intresserade av de norrländska dialekterna, dess olikheter och likheter med de österbottniska dialekterna och då speciellt av äldre datum. På nätet finns en hel del intressant att lyssna och se på och som sagt denna film om Nicke Sjödin.
Pratar du högt för dig själv på dialekt eller på något annat mindre sofistikerat språk?
Mycket mera bild än så här blir det inte denna gång men i alla fall en gatubild från Junsele 2012 när jag också sov över på Corner House Hotel. Lite grann Vilda Västern-stil över orten, dock inte illa menat.
Nicke Sjödin – Wikipedia
Nicke Sjödins blogg – Han avled 8 april 2009 men ännu dagen innan skrev han på sin blogg.
Texter av Nicke Sjödin – Speciellt denna dikt tycker jag om: Semester
5 kommentarer
Wesber
Jag pratar dialekt med alla de närmaste runt om mig, med gubben, katterna, barnbarnen, sönerna, syrran och syrrans före detta man. Dock inte med Jonas hennes nuvarande man, han begriper den inte och inte sonhustrun Lina heller. Dina dialektord var lite svåra ” pappersved, ko…nånting och det tredje har jag aldrig hört, määra är ju menar men extu vet jag inte. Jag brukar använda ” krikälsikt ” ibland. Det kommer jag ihåg eftersom jag vid ett tillfälle gick bakom två systrar från byn som bodde där bredvid, de var på väg in till bybutiken och den ena hade svårt att ta sig uppför trappan, Den andra systern gick bakom och muttrade irriterat ” men do e tå i riktit krikälsikt to ” Idag får vi mera snö och 2 gr kallt är det. Härligt.
annepauline
Dialekter är roligt! Jag kan säga utan att ljuga att jag förstår alla finlandssvenska dialekter. Till och med närpesiska. Får jag lite tid på mig med någon närpesbo så talar jag närpesiska snudd på som en infödd närpesbo själv. Det skryter jag med så det är riktigt hemskt, haha! Förresten i Kokkola har de skön dialekt.
Har jag någon från Österbotten här vill de gärna tala ”betär” om vi går i affärer. Jag säger nä, nu talar vi dialekt! Precis som du skriver är det en hel del som stannar upp och lyssnar och någon har frågat om vi pratar finska. Finska verkar ju lätt, de förstår flera ord…
Papäsvedin var ju lätt. Kåuhööling är svårt. Nånting med ko. En ko som ”hör ut”? Alltså är brunstig? Hm.
Extumäära. Antar att du menar det som vi sa estumäära. Detta ord kan man nästan skriva en bok om. Vi använde det så här: Säg att jag bjöd hem ett antal personer till mig. En av dem kom inte, säg att hon hette Hilma. Någon i sällskapet frågar: Skulle inte Hilma komma? Jag svarar: On estumäära int ti kåm. Det betyder att Hilma är lite högfärdig av sig och helt struntade i min inbjudan. En sak är säker: Jag estumäärar inte att bjuda Hilma en gång till! – Krikälsikt har jag aldrig hört som Wesber skriver om. Däremot kunde vi säga om någon hade besvärligt att gå: ” On a vaari så kriklo”. Hahaa, lite åt samma håll! Ja, dialekter ÄR kul!
Wesber
Krikälsikt var nog bara ett ord som de två systrarna sade sinsemellan. En gång när jag och syster min åkte buss och pratade dialekt så lutade en gubbe sig fram och frågade försynt” Är ni ryskor” då hade vi svårt att hålla oss för skratt, han var tydligen väldigt svag för ryskor. Nu får du förklara de konstiga dialektorden P-J som varken AnnePauline eller jag begriper, vi som brukar begripa allt ,eller hur???!!! Ha ha
annepauline
Hahaa, javisst Wesber, vi vet och kan allt! Men det här med kåuhööling ska bli intressant att få veta vad det är.
Här är det ösregn och sådant slask så det är gummistövlar på som gäller.
Per
Allra först, kåuhööling var någon som vaktade och skötte om korna på sommaren medan de var ute i det fria. Ofta barn eller unga personer. Koskötare som skulle se till att kreaturen höll sig på mattan…. gräsmattan, ha,ha…
Extumäära eller estumäära gav Annepauline en mycket bra förklaring på så den behöver jag inte upplysa desto mera om.
Papäsvedin (pappersved) var det virke som såldes från skogen för cellulosaproduktion med papper som slutresultat. Ofta skulle det vara barkat och i kortare längder. För det mesta tungt kroppsarbete med skogshuggning, utkörning med häst, barkning, flottning där älvar och åar fanns samt lastning på fartyg för vidare transport. Detta innan dagens skogsavverkning med moderna maskiner tog sin början.
Däremot är krikälsikt eller kriklo mig obekant. Jag kan inte påminna mig att jag hört just det ordet. Jag tror mig veta vilka dessa två systrar var. Den ena en mycket god historieberättare.
Så roligt att ni båda fortfarande har dialekten kvar trots att ni bott så många år i Svärje. Det som lärdes i barndomen och under uppväxten sitter i märgen. Närpesiskan är nog en ganska svår dialekt så jag skull lätt bli avslöjad som utbys i den kommunen även om jag kan ett och annat karakteristiskt ord och uttryck.
Finska eller ryska? Tja, vet man inte alls kanske man kan gissa hej vilt. Själv har jag fått frågan om jag är norsk.
Ikväll -8 grader och stjärnklar himmel men i morgon lovas det ruskväder.