Jazzbåten

Ni vet hur det är om man har en olägenhet som kommer till sin lösning. Det må vara en sprucken nagel som irriterar, den till bristningsgränsen nödiga turistens förtvivlade letande efter en toalett på främmande ort, ett skoskav, tandvärk eller en brännande törst. Finns det något bättre än när bekymret får sitt avslut? Det känns åter som om livet leker, solen skiner och allt är så mycket lättare. Just detta hände mig igår.

I tidig otta begav jag mig av på resa till Björkarnas stad.  En kryssning ombord på Wasa Express och några timmar i Umeå stod på programmet. På programmet, som inte fanns, stod också jazzspelningar ombord. Jag hade gott och väl kommit ombord när jag upptäckte dagens olägenhet och irritationsmoment nummer ett, nämligen att byxorna inte ville hållas uppe ity bältets sista hål var för långt borta från magens aktuella omfång. Jag hade på morgonen tagit ett par finbyxor ur högen utan att reflektera över att jag gått ned i vikt sedan dessa byxor inköptes och sist användes.

Där gick jag med nedhasade byxor som jag ideligen måste dra upp för att inte likna de ynglingar som har som högsta mode att ha byxlinningen på rumpan och grenen halvvägs till knäna. Må vara att de känner sig coola men jag kände mig mest som om jag utförde förargelseväckande beteende.

Efter att jag vandrat omkring på gatorna i Umeå en stund började jag leta nytt bälte med si det var inte det allra lättaste att hitta. Bälten för herrar måste vara lågprioriterade av affärerna för det var stört omöjligt att få syn på detta nödvändiga tillbehör till den manliga garderoben. Till sista fann jag bälten för herrar i en vrå hos butiken Väskan. På samma gång köpte jag också en ny plånbok. Efter att jag bytt bälte och dragit åt till lämpligt hål kändes livet åter värt att leva. Jag kunde som en herreman åter spatsera på gatorna med högburet huvud.

Till Umeå körde flera bussar från Pampas vilket var glädjande. I vår buss gav den trevlige chauffören Jörgen tydliga instruktioner om resans genomförande, inklusive användandet av säkerhetbälten, vilket kändes lite slentrianmässigt för mig som varit med flera gånger tidigare. Men för nya resenärer var det tydligen nödvändigt med information att i Umeå var det svensk tid som gällde och en kort orientering om var gågatan började. En ung dam i sätet framför var lite vilsen och ville veta var åen (ån) låg i förhållande till av- och påstigningsplatsen. Tur att inte stolta Umebor hörde henne för de hade nog blivit förnärmade av att någon kallade deras stora älv för å.

Den unga damen ingick i ett litet sällskap som på återfärden var utmärkta guider för en läkarstuderande från kungariket som skulle göra praktik i Jakobstad. Han hade aldrig tidigare besökt republiken och var enligt egen utsago lite nervös inför mötet med sitt östra grannland. Han var frågvis och ville veta en massa både om livet i Jakobstad och om förhållandet inom sjukvården i staden. Det mesta kunde damerna ge besked om. Bl.a. ville han veta om det gick att plocka svamp, utöva jakt och om bastun var viktigare i hemmet än köket. Han lät sympatisk och intresserad av människor så han blir nog en bra läkare.

Den stora behållningen för dagen var Wasa Gypsy Jazz Quartet och en gångtunnel.

Ombord spelade flera grupper jazz och även en mindre kör uppträdde med spänstig och livfull sång. Jag är inte direkt diggare av traditionell jazz men även den går att lyssna på om den framförs med känsla och kunnande.

I Wasa Gypsy Jazz Quartet trakterades tre gitarrer och en bas av fyra unga män. Så bra de spelade! Jag blev helt såld och utnämner dem till jazzbåtens kungar. Tyvärr fick de en lite undanskymd plats. Först spelade de i början av cafeterian i aktern och på återfärden i matsalen. Jag hade utan tvekan gett dem plats i baren på däck 8 där ”huvudscenen” fanns. De spelade jazz i stil med Django Reinhardt som jag är en stor beundrare av. De var värda mera uppmärksamhet än de fick men folk ombord en lördagskväll är mest inriktade på att festa, dansa och låta snattran gå.

Dock var det en äldre dam som gick fram och översvallande gav dem beröm på ditfärden. Jag väntade bara på att hon skulle börja kramade dem också men där gick tydligen gränsen. Först var hon lite kinkig angående om det skulle vara vitt vin eller te till räksmörgåsen som hennes kavaljer hämtat. Det var inte så bra med sprit på morgonen resonerade hon. Nåja, vin och sprit är kanske inte detsamma kan en annan tycka och hennes ressällskap ville väl bara piffa upp stämningen lite. Dock hade han valt te så det löste sig.

När hon fått smak på räkorna och lyssnat in sig på musiken sken hon upp och började till och med småsjunga lite. ”Herra jestas vad bra ni spelar” var hennes öppningsreplik när hon stegade fram till musikanterna i Wasa Gypsy Jazz Quartet.

Temat jazz ombord är ingen dålig idé och får gärna återkomma. Helst skulle jag se en kryssning med blues, då hade jag garanterat gjort om resan. Blues är mera min grej än jazz. Jag hade gärna sett ett programblad uppsatt vid t.ex. informationen om vem som spelade, var och när. Det fanns det inte utan mannen i informationen sade att de spelar hur som helst och var som helst så det gick inte att ha något programblad uppe. Det kanske passar när det gäller jazz för improvisation är ju en viktig del när det gäller den musiken.