Jag gick mig under gatan

Som jag skrev i förra inlägget så var en av behållningarna från i lördags en gångtunnel. Konstigt, ja, men ändå inte.

Det pågår mycket byggnation i Umeå. Området nedanför rådhuset vid älven är helt avstängt och grundarbeten av något slag pågår. Inne vid Rådhustorget håller ett stort bygge på att avslutas men än återstår plattläggning på delar av gågatan och färdigställande av Rådhusesplanaden i närheten och det halvcirkelformade Järnvägstorget är till stora delar en byggarbetsplats.

Det var här under Järnvägsallén vid Järnvägstorget som jag upptäckte en ovanligt storslagen gångtunnel som går från själva torget till järnvägsstationen och perrongerna på andra sidan gatan. Det är en bred och bågformad gång- och cykeltunnel som leder till andra sidan.

Jag knallade så sakta nedför backen och tittade lite i förbifarten på färgläggningen av väggarna, först lite frånvarande, sedan mera undrande, till sist stannade jag till och tänkte: vad är detta?  Tittar man rakt på gångtunnelns vägg så ser den inte ut mycket för världen men när jag tittade bakåt, upp mot Järnvägstorget så såg jag en björkskog träda fram på tunnelväggen. Jag hör fågelkvitter och vid ett ställe får jag syn på en bild på av en gammal väggklocka som tickar och tackar. Jag upptäcker också växter lite här och var på väggen och det är då som jag får syn på en del texter som träder fram. Inte skrikiga och aggressiva utan med en mild stil som om de säger: här är vi, läs! Och jag läste.

Jag behövde inte läsa många citat förrän jag förstod att bakom dess ord fanns en stor författare. Jag gick vidare i gångtunneln, stannade till, läste mera och då började det gå upp en susning för mig vem det kunde vara som skrev så underbara meningar, så vacker satsbyggnad, så klokt. Jag hörde längre fram en röst som berättade något och ja, det måste vara Sara Lidmans texter, röst och väggklocka från hemmet i Missenträsk som levde i gångtunneln under Järnvägsallén i Umeå.

Jag blev både glad och upplivad när jag upptäckte denna fina installation som pryder en så simpel sak som en gångtunnel under en gata. De har lyckats i Umeå och jag kan bara rekommendera ett besök i tunneln. Man får bara hoppas att den klarar sig från klotter.

Jag har inte läst Sara Lidman innan men jag minns hennes politiska engagemang av olika slag och jag minns hennes röst från radion. Hennes ord på väggen gjorde att jag fattade intresse för hennes författarskap och ett av kommande läsprojekt kommer att bli just Sara Lidman. Kanske jag kring jul kan unna mig en eller ett par böcker av henne som julklapp till mig själv. Innan dess har några andra böcker att avverka.

En annan författare från Västerbotten som också faller mig i tankarna är Torgny Lindgren som jag minns från radion där han läste och berättade sina historier. Underfundiga, märkliga och underhållande. Även han borde jag läsa och det skall jag, ge mig bara lite tid.