Bland folk, böcker och skrot

Varmkorven var inte alls varm och hamburgaren bestod av enbart ljummet bröd och kall biff. Sådan var gårdagens gourmetiska äventyr på Juthbacka marknad. Men är man hungrig, så är man och då går det mesta ned. Jag tror att om man är tillräckligt hungrig, är sniglar en delikatess. Ja, ni vet sådana som ligger på gången i trädgården. Äsch, nu är jag ute och seglar. Sniglar är en delikatess. Det vet väl alla? Liksom surströmming. Någonstans på nätet läste jag att en (Sverige)svensk försäljare på marknaden redan på torsdag hade sålt slut på sitt lager av surströmming. Kan det vara sant?

Marknaden är en av sommarens stora händelser i Österbotten. Kanske t.o.m. den största? Hit kommer folk från stad och bygd, ja, även från kungariket. Mången finsk röst hördes också i vimlet. Ett hav av bilar stod parkerade på åker och fält och närmast marknadsplatsen fanns husvagnar och husbilar. Detta måste utan tvekan vara husvagnsfolkets julafton.

När jag är på väg till försäljningsområdet passerade husbilar och förtält till alla husvagnar lade jag märke till ett sällskap som redan tidigt på kvällen satt med snapsen innanför västen och ölen på bordet. Den lätt bedagade mannen försökte tända en cigarett till sin käresta varvid följande replik hördes tydligt i närmsta kvarter: ”Dra nu in, är det första gången du röker?” Damen ifråga lutade sig våldsamt över bordet medan hennas livskumpan höll tändaren en fot från sin omfångsrika kroppshydda. Inte märkligt alls att hon hade svårt att få fyr på giftpinnen. Tja, om de var ett par vet jag inte men så verkade det. Han pöste i plaststolen och hon serverade kalla öl.

På marknaden kan man köpa det mesta. T.o.m. en granatkastare och ett maskingevär såg jag. Tänk om det var riktiga grejor? Nå, säkert var någon väsentlig del borta från tändlåset, kan jag tänka. Mycket skrot och skräp fanns framme till påseende men säkert kan man göra ett och annat fynd där om man är tidigt ute. Eller handlar av glada amatörer. Sådana som mest är där för att bli av med skräp som de inte orkar föra till roskis. Men till Nykarleby kan de köra ”samlingen”.

Själv koncentrerade jag mig på böcker. Mycket böcker fanns till försäljning och de flesta var på svenska. Kul, speceillt när priset ofta låg på 2 euro styck. Mycket kiosklitteratur fanns i lådorna men med lite tur kunde man vaska fram någon ”raritet”.

Fem böcker/skrifter inhandlades:
Bevingade ord (utgiven 1964 på Bonniers förlag).
Våra ord – kortfattad etymologisk ordbok, sammanställd av Elias Wessén.
Stenarna talar, en bok om ofärdstider i Österbotten med utgångspunkt från resta minnesmärken.
Tidskrift för Hembygdsvård –årsbok 1937.
Minnen av kärlek – dagboksanteckningar under ett sorgeår

Tidskrift för hembygdsvård var intressant därför att mycket fanns skrivet om Skåne, ett landskap som ligger mig varmt om hjärtat.

Mannen som sålde ”Minnen av kärlek” var författaren själv. Bokens pris var 20 euro, 10 ggr mera än vad som jag betalade för övriga böcker. Men så var också boken nyutgiven och speciell.  Han berättade att han fört dagbok under lång tid och när hans livskamrat gick bort efter 49 års äktenskap kom dagboken att betyda mycket i sorgearbetet. Han skrev ned var som hände och de känslor han kände. Folk uppmanade honom att ge ut en bok baserad på dagboksanteckningarna och nu stod han där på älvens slänt och bjöd ut sin bok.

Jag hade kanske passerat förbi hans lilla stånd men han frågade om jag pratade svenska. Något jag gör av födsel och ohejdad vana. Alltså svarade jag ja. Han berättade om sin bok och sitt liv. Själv är jag inte heller, likt min far, blyg att ställa frågor. Han verkade ärlig och han berättade att han kände sig trött efter många försäljningstimmar på marknaden. Kanske det var därför jag köpte hans bok? För att får reda på vad en trött liten författare av folket har att berätta. Han hade gjort sitt bästa, gett ut en bok och velat förmedla något till sina medmänniskor. Varför kan inte fler göra detta; ge ut en bok?

I övrigt uppsnappade jag  följande surr i vimlet och folkyran:
10-årig kille: ”Det var ingenting. Jag trodde det var en fem-bok”. (Han menade säkert barnböckerna skrivna av Enid Blyton)
”Signe, Signe. Stopp, stopp” – Orolig moder jagar sin ca. 3-åriga telning i full fart bland tanter och farbröder.
Medicinmannen från saltgruvan låtsades inte känna mig men med rynkade ögonbryn kom han ändå på att vi sitter vid samma skvallerbord i restaurang Nord. Sedvanlig ordduell uppstod enligt känt manér.
Några fnittriga flickor i 10-års ålder med små ”tut-instrument” som de gick och blåste i fick en tax att bli alldeles utom sig och började yla av alla krafter.
Gammal bekant frågar efter min blogg som han tappat. Jodå, jag skriver fortfarande blogg men någon vägbeskrivning gav jag honom inte.

Detta föranledde mig att fundera över varför jag skriver blogg? Natt mot lördag och jag har inget svar. Imorgon fortsätter karusellen på Juthbacka Marknad i Nykarleby.