Allehanda

Vad är klockan, PJ?

Själv har jag som sagt upplevt en del på Oravais Fabrik, låt vara att det var 40 år senare. Jag började i väveriet med att hjälpa en äldre farbror som samlade ihop filttyg som skulle märkas och sedan granskas av ett antal kvinnor i en sal. Vilket dån det var i väveriet, ett ljud utan dess like och alla maskindelar som rörde sig blixtsnabbt för att foga samma väv av garn från spinneriet. I karderiet fanns stora maskiner med valsar som var farliga för en ovan. Det hände att folk skadade sig och jag minns en kvinna som blev av med sin arm i en maskin.

Första dagen stämplade jag fel när dagen var slut. Jag stämplade ut innan klockan var slagen. Inte förstod jag mig på stämpelklockan. Vad var det för något?

Jag stannade bara en vecka i väveriet, sedan blev jag förflyttad till stickeriet där det gjordes trikåtyg till främst damkonfektion. Där var det betydligt lugnare men snurrande maskiner fanns det även där. Jag minns att jag fick jobbet delvis därför att jag hade läst tyska i skolan. Stickmaskinerna kom från Tyskland och Schweiz och handböckerna var skrivna på tyska. Jag blev reparatör och mönsterprogrammerare.

Den tiden fanns det fortfarande många kvinnor i arbete i fabriken. Även unga i min ålder. Bl.a. minns jag en finsktalande tjej från de djupa skogarna någonstans ifrån. Hon ville gärna ha hjälp i det lager som fanns på vinden och kom ibland och frågade mig. Inte begrep jag mig på amorösa inviter den tiden, kanske beroende på att hon var ungefär fem år äldre än jag, tills hon på ett handfast sätt visade vad den egentliga hjälpen i lagret handlade om.

Detta blev inget allmänt skvaller, däremot fick jag utstå skämt och gliringar i tygkontrollen en tid för en annan liten historia. Jag hade ärende till kontrollen när en flicka från en annan avdelning hade vägarna förbi. Hon stannade till, hälsade på mig och frågade vad klockan var. Detta lade Nils och Thea, som arbetade i kontrollen, märke till. När tjejen gått sin väg, efter att jag upplyst henne om tidens befinnande, hördes förtjusta skratt från kontrollen och de pekade på den stora väggklocka som hängde rakt i synen på alla som gick förbi. ”Vad är klockan, PJ” fick jag sedan höra till lust och leda.

Detta var bara ett par historier som dök upp i minnet när jag på söndagskvällen såg teaterpjäsen Lumpänglar.

masuunin1
Under takåsarna nedanför klocktornet behövdes hjälp i angeläget ärende. Kontoret i förgrunden.
masuunin2
Skorstenen och byggnaden där eldningspannan fanns.
capella
Capella, ett av husen där fabrikens anställda bodde. Idag bor här flyktingar.

11 kommentarer

  • Ninna

    Jo! Jag tänker på hur naiv jag varit och inte förstått sånt där outtalat språk.
    Fast det är kanske inte att vara naiv just! Undrar om jag är bättre på det nu? 😉

  • MacLindhe

    Det där med klockan hände mig med när jag för många år sedan besökte ett museum i Chicago. En vakt frågade mig vad klockan var och jag svarade, artig som jag var, trots att det hängde en stor klocka på väggen. Han talade om att han slutade om en halvtimme och att jag kunde vänta på honom vid utgången då. När jag undrade vad i alla världen då för blev han nästan förolämpad. Jag hade ju svarat på hans ’invit’…. Hade inte heller fattat så mycket av spelreglerna. 😉

    • PJ

      Aj, är det så man gör? Att jag inte själv kört med det knepet under alla dess år. Tur att jag gick och såg denna teater så att detta minne flöt upp till ytan.

  • kicki

    Du borde kanske passat på tillfället då:) Minns att jag följde med mamma någon gång och handlade i fabriksbutiken på Masuunin. ”Jöörsi å crimpleen” var det som gällde, både färdiga plagg och tyger.
    På 90-talet kommer jag ihåg att det blev något av revival för fabriksbutiken när Tygrally starartade i lokaliteterna. Gardintyger i mängd och massor ur det gamla lagret inhandlades och folk vallfärdade långtifrån. Tror också att man började köpa in nya, mönstrade tyger av bomullskvalitet.

    • PJ

      Skulle det vara riktigt fint så ingick också Lurex i tyget, silver eller guld. Jag läste någonstans, om det var på FB eller någon blogg, att det var någon som fyndat ett Oravais-plagg på loppis och hon blev överlycklig. Tänk att sådana plagg finns ännu. En raritet!
      Jag följde också med salig mor på 90-talet när hon besökte Tyg-rallyt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »