Jag sprang inte på taniga ben genom skogen, fastmera på väg till Saltgruvan i tidig morgontimma. Jag sprang inte för livet, fastmera på väg för att överleva, tjäna mitt dagliga bröd. Jag sprang inte med fladdrande lockar, fastmera med keps på huvudet och blicken på vägen. Då såg jag något som låg på vägen, skräp eller en överkörd katt? Just som jag passerade rörde sig detta något. En kråka, säkert trafikskadad, skymtade förbi. Mitt på vägen i morgonens soltrålar. Den levde. Jag körde en bit och kom att tänka på Mikaels Wiehes sång ”Flickan och kråkan” och ”finns det liv är det aldrig för sent”. Jag vände, trots att det…