Närkontakt med mossa

Igår söndag gjorde jag åter en tur till kalhygget för att hitta var min antenn var dragen men si det var i det närmaste omöjligt. En stump hittade jag men resten är borta. Så svårt att orientera sig när alla träden är borta och gallring har gjorts på vissa ytor. Som om det vore ett helt annat ställe.

Det som hände mig var att jag stod på huvudet i ett stenkummel. Mossan lossnade från en sten och mina gummistövlar som har plastsula gav mig skjuts framåt på den hala stenen. Fritt fall framåt tills näsan dök i mossan. Kameran, som jag hade över axeln i en rem, kunde jag rädda men för höger hand som jag tog emot mig med gick det sämre. En skarp smärta meddelade att nu hade långfingret fått sig en smäll. Inte så farligt ändå, tänkte jag när jag äntligen kom på bena, det går över. Putsade bort mossa som hängde här och var, även från glasögonen, och fortsatte. Lite ömt men ingen personlig jordbävning ändå.

Senare på kvällen styvnade långfingret till och det blev allt svårare att hålla i något på vanligt sätt. T.ex. att hyvla fram en ostskiva beredde klar svårighet. Och i morse vare det bara att konstatera att leden på fingret är svullen och framkallar smärta när jag försöker greppa någonting. Skriva på tangentbordet går något så när men resten får jag lägga på is tillsvidare. Kanske jag borde lägga på is? Det är inget brutet vad jag kan förstå men själva leden är krasslig tills vidare. Tänk så beroende man är av kroppens alla delar.

Tanken slog mig senare vad som kunde ha hänt om jag brutit ett ben eller slagit skallen rejält och blivit liggandes. Kanske min bortavaro hade upptäckts först flera timmar senare eller följande dygn. Mobilen, som hade jag med mig, är i en sådan situation ovärderlig. Men hur klarade de sig förr i världen om en olycka hände i t.ex. skogsarbete och hjälpen var många kilometer bort? Och en läkare var inte helt lätt att få fram på stubinen till en skärgårdsby. Det var inte alltid bättre förr, vill jag påstå.