En riktig fotograf applåderar inte

Det är skillnad på fotograf och fotograf. Det finns yrkesfotografer, hobbyfotografer och någonting mittemellan. Kanske de är fotokonstnärer eller fria själar?

Själv är jag hobbyfotograf men det hindrar ändå inte att jag har ambitioner att få fina bilder. Som jag skrev tidigare i ett inlägg så finner jag street photography intressant trots att jag bor i skärgård och glesbygd. Kul är också att fotografera vid konserter. Att få en riktigt bra bild eller två vid en konsert är en fin fångst.

Som på Umefolk i lördags. Jag har ännu inte hunnit framkalla alla bilder men redan nu kan jag säga att jag är mycket nöjd med flera bilder jag fick. Bl.a. den av Katarina Barruk i förra inlägget.

Vid konserter är det standard att de fotografer som är ackrediterade får fotografera under de tre första låtarna nära scenen. Vi glada amatörer fotograferar hela tiden, men det är viss skillnad ändå. För det mesta får inte fotografer ur publiken fritt tillträde till ”diket” framför scen vilket gör att det kan bli svårare att få den där riktigt fina pangbilden. Det gäller nämligen att komma så nära som möjligt. – Visserligen fanns inget dike på Umefolk men annars vid större konserter.

Yrkesfotografer, de som lever helt eller delvis på fotografering, har sina uppdrag, vill få de perfekta bilderna, tar sina bilder och försvinner många gånger lika snabbt som de kom. Ofta utan att applådera. Det kan förlåtas för artisterna är också beroende av att bra bilder tas av dem som får spridning via t.ex. massmedia. Det är ju rena reklamen för dem.

Sedan har vi världsstjärnorna som är kinkiga som bara den och inte tillåter vare sig det ena eller andra.

Vi amatörfotografer kommer till konserten för att höra musiken, uppleva stämningen och också förhoppningsvis få fina bilder. Och när vi hört musiken vi gillar så applåderar vi också. Jag kan bara tala för mig själv men så är det. Åtminstone åker inte jag till en konsert enbart för att fotografera. Då skall det nog vara någonting extra spektakulärt och mycket pyroteknik i luften.

Något annat som utmärker många yrkesfotografer är ryggsäcken med alla fotogrejorna ombord. Objektiv och kanske flera kameror. En yrkesfotograf får inte vara blyg men inte heller vara så självisk att hen stör andra fotografer i samma arbete. Ett proffs tar hänsyn.

Själv tar jag bilder på en konsert för att ha fina minnen från tillfället men också för bloggen och sociala medier. Visst kan man med ord berätta om en konsert men ett gäng fina bilder ger inlägget en helt annan dignitet. Och är bloggen tillräckligt stor så visst får läsarna bra eller dåliga intryck av artisten genom bloggens försorg.

Själv har jag genom åren försökt sprida budskapet om bra artister och festivaler/tillfällen där jag själv varit med och upplevt stämningen. Kanske t.o.m. fått prata med artister. Det handlar om att kunna beskriva och få intressanta bilder. Egentligen ett mikroreportage.

Som ikväll när jag via en blogg fick upp ögonen för gruppen Jenny and the Mexicats.

Egentligen vill inte jag vara yrkesfotograf. Jag är hellre den fria själen som kombinerar foto, musik och upplevelse till en bakelse i min blogg som ni gillar att mumsa i er. Sedan kan jag inse skickligheten hos ett proffs men den kan kanske förvärvas genom träning och utforskande. Och inte minst genom att iaktta hur en yrkesfotograf jobbar.

Jag åkte förresten hotellhiss i lördags på samma gång som Bridget Marsden och Leif Ottosson i gruppen The SISKIN Quartet. Först halvvägs upp kom jag på vem de var och sa oförhappandes: ”Aha, spelmännen!” Bridget fann sig snabbt och replikerad: ”Och du är fotograf”. – Ja, det är jag, på mitt sätt.

Spöket i köket

Bara genom att ställa sig riktigt nära och se på så lär man sig även i unga år.

En glad Katarina Barruk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *