Eftersnack om valet

Valet är över och vi vet varken ut eller in. Oerhört jämt i toppen och vilket av dessa tre partier – SDP, Sannfinländarna och Samlingspartiet – är egentligen segrare i valet? Ingen skulle jag säga. Risken finns att det blir lika rörig regeringsbildning som i Sverige.

Visserligen ökade SDP sitt understöd sedan riksdagsvalet 2015 men att de inte lyckades komma över 20 % med tanke på vilket guldläge de hade i opposition mot den mest impopulära regeringen på mycket länge får nog betecknas som ett misslyckande. Samtidigt är SDP en del av en socialdemokrati som är på tillbakagång i hela Europa och det problemet har inget socialdemokratiskt parti ännu lyckats lösa.

Kanske man ändå kan tillskriva Sannfinländarna en viss framgång med tanke på att de reste sig ur spillrorna när partiet splittrades 2017. Den framgången kan till stor del tillskrivas deras partiledare Jussi Halla-aho som blev den stora röstmagneten. Han fick flest röster i hela landet. Samtidigt skulle det vara intressant att förstå hur deras väljare tänker. Vilka är bevekelsegrunderna för att rösta på Sannfinländarna? Alltså på riktigt och på djupet. Speciellt med tanke på att de tar röster från de flesta andra partier, inte minst SDP. Ett högerparti som lockar arbetare och löntagare!

En vinnare är utan tvekan Li Andersson, partiledare för Vänsterförbundet. Jag skulle egentligen utropa henne till valets stora vinnare med näst mest röster i valet efter Halla-aho och även med framgång för partiet. Hon är en stjärna som glänst och som i mitt tycke är den mest karismatiska och dugliga partiledaren i hela riket. Det är bara att lyssna på henne när hon syns i rutan. Snabb i replikerna, utan att stamma, utan att tveka lägger hon fram sina synpunkter tydligt. Just tydligheten är hennes starka kort.

De Gröna gjorde också ett bra val och i Helsingfors blev de största partiet i staden. Kanske De Gröna är det stora stadspartiet som driver miljöfrågor till förtret för t.ex. Sannfinländarnas väljare och andra som ifrågasätter klimathot och begränsningar i levnadsstil.

Det är lätt är att peka ut valets stora förlorare, Centern, som går bakåt stort. Och inte mera än rätt för den politik de fört med slarviga och hafsiga beredningar samt att de ofta slirat på grundlagen för att inte tala om den likgiltighet de visat för oss finlandssvenskar och svenska språket. Bara att se hur de gjorde på den TV-sända tvåspråkiga valdebatten där partiledaren  och statsminister Juha Sipilä  uteblev. Det fanns annat som var viktigare. Jag utgår från att han kommer att försvinna ganska snart.

Men lika stor kålsupare var Samlingspartiet som också uteblev från den tvåspråkiga valdebatten. De prioriterade också annat än svenska väljare. Och detta parti var det som mest hårdnackat vägrade ge Vasa Centralsjukhus fulljour! Att de inte fick plikta för sin medverkan i den sämsta regeringen ever är ett stort mysterium. De klarade sig hyfsat med tanke på sina bravader under den senaste regeringsperioden. Men vissa väljare har kort minne, mycket kort! – Istället var det Centerns som fick bära hundhuvudet.

Svenska Folkpartiet klarade sig ganska bra och höll ställningarna med sina 9 mandat men med 5000 färre röster detta val jämfört med 2015. Detta borde stämma till eftertanke! Partiordförande Anna-Maja Henriksson kom på tionde plats bland de som fick flest röster vilket är glädjande. Glädjande är också att i Vasa valkrets fick Sfp tillbaka det fjärde mandatet och blev störst i kretsen.

Frågan är nu om Sfp får chans att komma med i regeringen och får insyn och möjlighet att påverka. Kommer partiet att stå utanför regeringen även denna period är det illavarslande och ett definitivt trendbrott. Vi blir ju inte fler, vi finlandssvenskar, så vad göra? Kan en verkligt stark och strålade ordförande lyfta partiet även nationellt? En Li Andersson med förankring både hos svenska- och finsktalande? Inte för att Anna-Maja är en dålig ordförande men det behövs kanske något extra och ett annorlunda grepp?

Min egen kandidat Ramieza Mahdi kom inte in men ärligt talat hade jag inte heller räknat med det. Hon fick dock mera än 500 röster vilket jag tycker är bra för en kandidat som ändå inte är så känd i Österbotten. Jag hoppas att partiet tar vara på hennes talang och kunnande för fortsatt arbete för Sfp, mänskliga rättigheter och oss finlandssvenskar! Hon har kapacitet och personlighet. Hon borde få fler chanser!

Vissa människor röstar bara på den som de med säkerhet tror kommer in. Säkra kort. De vill vara en ”vinnare”. Sådant tycker jag är lite mesigt. Jag röstar på den person som tilltalar mig mest och som har åsikter som bäst stämmer överens med mina egna. Hittar jag en kandidat som faller mig på läppen så röstar jag på den om hen så bara får tio röster. Min röst går ju ändå till partiet ifråga och är inte bortkastad.

Andra röstar bara för att då får de klaga, säger de. Också en märklig inställning. Visst får man klaga oberoende om man röstar eller inte. Som medborgare i republiken har man åsikts- och yttrandefrihet och varför skall man inte utnyttja det om det sker under städade former. Om man inte röstar ger man de röstande mera betydelse och inflytande men visst får man ändå klaga. Inte hörs det bättre när man klagar om man har röstat. Då skall man ta kontakt med sin riksdagsman eller -kvinna och hur många gör det?

Nog om valet denna gång. Nu tar vi sikte på EU-valet 26 maj. Har du tänkt rösta i det valet och hur intressant finner du EU-valet?

---

Resultat från riksdagsvalet 2019 – YLE

Ramieza Mahdi och Sari Somppi hungrar efter mer – ”nu är det bara att jobba vidare” – YLE

Kanske två kandidater för Djurrättspartiet? Eller åtminstone supportrar. 3356 röster totalt fick detta parti.
Mycket bättre gick det inte för Paavo Väyrynens ”Sju stjärne rörelsen” med 11403 röster från hela landet. Nu blir det spännande att se vad gamle Paavo hittar på.

Här blickar Anna-Maja vänt leende från en affisch på Stormässan den sjunde denna månad. Hon blev Vasa valkrets största valmagnet och det är bara att gratulera!