Vad finns kvar efter att jag gått till korparnas rike?

Idag köpte jag en ny brandvarnare. Den gamla har minst tio år nacken och då bör den bytas. Inte bara batterier som skall vara intakta, själva manicken har också begränsad livslängd.

Jag är en sån som läser instruktioner, även för en sådan enkel manick som en brandvarnare. I ungdomens dagar var jag mera för try and  error-metoden men idag tar jag mig tid att kolla den info och instruktioner som följer med diverse apparater och mojänger.

En liten skrift fanns med brandvarnaren men den hade så små bokstäver att jag när jag hittade den på nätet så laddade jag ned den till min dator. Det är bra att ha manualer på datorn för många gånger när man behöver en manual till en apparat längre fram i tiden så vet man ofta inte var den finns och behöver inte heller leta. På datorn är den några klick borta. – Den brandvarnare jag köpte idag har den fina finessen att den inte går att placera i taket om den inte har batteriet på plats.

Sent på måndagskvällen omkom morbror Lasse när hans stuga brann upp. Någon såg flammorna och larmade brandkåren men inget kunde göras, av stugan finns inget kvar och morbror miste livet. Vad som hänt får vi väl aldrig svar på men när är olyckan framme så är den. En tragisk händelse, hans liv hade inte behövt sluta så. Frid över Lasses minne!

Detta gjorde att jag kom att fundera en extra gång över min situation, jag bor ju också ensam i en gammal stuga. Brandvarnaren är kanske det minsta man kan ha i skick. – Med det inte sagt att brandvarnare hade något med Lasses död att göra.

Något annat att reflektera över: vad finns kvar efter en människa? En gravsten eller ett namn i en minneslund? Eller bara klotter på en vägg och inlägg på Facebook? Kanske bara ett anonymt ”Kilroy was here” någonstans inristat.

Har man barn förs ens gener vidare, alltid något, men vad annat? Jag har en stor hop med böcker som jag samlat under min livstid och omhuldat, vad händer med dem den dagen jag dör? Eller alla mina skriverier som jag offrat timmar och år på? Jag skriver ju annat än bara på bloggen. Alla mina fotografier som finns på moln och i datorn. Allt annat som varit mig kärt och angeläget. Finns det någon som kommer att plocka upp detta och förundras, spara vidare och bevara? Risken är stor att allt blir till damm.

Jag har lekt med tanken tidigare, att göra en ”bok” med texter och bilder, utvalda blogginlägg, historier jag hört, dialektord och talesätt, egna minnen, dokumentationer, kartor. Att systematisera och publicera i en bok eller flera. Eller bara printa ut på A4. Datorn och den digitala världen är fantastiska men hur pålitliga är de i långa loppet?

Det tryckta ordet med bilder och illustrationer har en viss överlevnad om det görs i flera exemplar och delas med människor som är intresserade. Nära eller fjärran. Tills vidare finns vissa av mina texter i den hembygdsbok i Oxkangar som jag var med om att skapa för mer än tio år sedan (Oxkangar – Strändernas by), någon tidningsartikel och säkert en hel del på nätet. Det finns så mycket mera.

Livet är förgängligt men vi människor har en drift att lämna något efter oss. Om det så är en avkomma, monument, rader i ett häfte präntat med blyerts eller tecken inhuggna i hällarna för många tusen år sedan.

Rubriken syftar på det uttryck Lasse använde när någon dött. Någon hade gått till Korparnas rike. Han hade en speciell humor.

Finns det  något speciellt du vill lämna efter dig den dagen du går bort?

Vem har ristat dessa figurer i hällarna vid Nämforen i Näsåker för många tusen år sedan? Vad berättas och vad var avsikten?
Hur länge kommer min bild av hällristningarna att finnas kvar?

Brandvarnaren, alla delarna som fanns i paketet, minus manualen som nu finns i datorn. Hur länge?