Att tro gott om medmänniskorna
Jag läser ikväll (lördag) en kolumn i Vasabladet skriven av Ronja Boije med rubriken ”Den som ständigt är på sin vakt kan aldrig slappna av”. Den handlar om en bekant som antagligen blivit utsatt för ett bedrägeriförsök. Bekantingen kör bil längs en lugn gata, passerar ett övergångsställe och strax därefter hörs en duns och hen finner en cyklist liggandes på marken. Cyklisten ser ut att ha klarat sig bra, inga skador och vad som hänt är en öppen fråga. Bilistens kontaktuppgifter ges för säkerhets skull och någon tid därefter kommer ersättningskrav på en rejäl summa, cykeln hade tydligen gått sönder.
Frågan är: var det en olycka eller var det ett bedrägeriförsök. En ganska intressant frågeställning för med de knapphändiga uppgifter som finns i kolumnen tyder det mesta på att det var något lurt på gång. En situation för att belysa en central fråga i ett öppet, demokratiskt samhälle där man förutsätts lita på sina medmänniskor, åtminstone inte behöva titta sig över axeln varje sekund: kan vi lite på våra medmänniskor eller finns det småskurkar och våldsverkare i varje gatuhörn? – Jag skriver gatuhörn för i den lilla byn känner alla varandra och där finns sällan gatuhörn.
Hur hade jag reagerat om jag kört bilen och någon plötsligt påstår att jag förorsakat en smärre olycka? Hade det inte varit en ren bagatell där vi snabbt hade kommit överens med ett handslag skulle jag ha påkallat polis för utredning, speciellt om situationen var oklar och skuldfrågan diskutabel. Bäst så för alla parter. Fast det är kanske lätt att vara förklok om någon kommer med suspekta förslag och begäran om ensidiga kontaktuppgifter. Kanske uppträder manipulativt och skuldbeläggande.
Själv har jag ett öppet sinnelag vad gäller andra människor. Jag tror gott om mina medmänniskor tills jag ser annat. Men den kritiska insikten kan komma på sekunden, det kan vara en liten detalj, ett ord, en ryckning i ett ögonlock, en sned blick som gör att jag drar öronen åt mig utan att för den skull signalera aggression eller misstänksamhet. Jag litar på min magkänsla.
För tänk om man ständigt måste vara på sin vakt, ständigt snegla i ögonvrån, ständigt ifrågasätta varje ord: vilken begränsning i livet! Att måsta avstå från det spontana, en ny givande bekantskap, ge en hjälpande hand, få hjälp, dela en upplevelse. Vilken förlust och vilket slöseri av ett liv!
Att tro gott om sina medmänniskor behöver inte betyda att man är naiv, det gäller att utgå från och snabbt se mönstret för sanning och logik i en annan människas handlande eller uppkommen situation. Är detta rimligt, är det för bra för att vara sant, har jag råd att gå på en liten bluff, kan jag ta det med en klackspark ifall om, kan jag råka illa ut?
De gånger jag besökt städer i främmande länder tar jag reda på var farliga områden finns och gör bedömningen att är det alls värt att besöka dessa områden. Måste jag skylta med dyraste kameran på magen eller vifta med pengar, ser jag för turistig ut? Det ingår i mina reserutiner att göra en riskkalkyl, medveten eller omedveten, för varje resmål.
Vi får vara tacksamma för att bo i Norden även om storstäderna kan bjuda på otrevliga överraskningar ibland. Visst, gängkriminaliteten, men hur många är det av vanligt folk som personligen drabbats? Är det inte mest så att arga kattor får rivet skinn? En annan sak är hur folk upplever tryggheten, något väldig subjektivt, även om det också måste beaktas.
Samtidigt finns det goda, ärliga människor överallt i världen. En gång i Buenos Aires tappade jag några sedlar på golvet i en stadsbuss, genast knackade en medpassagerare på min axel och pekade på pengarna. Själv hittade jag en plånbok på golvet i en stadsbuss i Malmö som jag naturligtvis överlämnade till chauffören. Några hållplatser längre fram hörde jag att någon ringde bussföraren och efterlyste en tappad plånbok. Den gången kände jag mig nöjd!
Jag tror att trots att det finns mycket skurkstreck och kriminalitet i världen så får man inte låta sig dras med i cynism och vantro. Det drabbar en själv mest, att inte fullt ut kunna ta del av livet som strömmar förbi och som snart är förbi. Att missa så många möten, upplevelser och människor. Att inte tro gott… jag litar på min magkänsla och fortsätter att initialt tro gott om mina medmänniskor.
Glashalt på landsvägen genom byn men vilket sparkföre om inte sandbilen varit framme och förstört väglaget. Så kan man också se saken!
8 kommentarer
GO
Håller fullständigt med dig, även jag är kanske naiv men jag tror på folk. Visst har man läst om fräcka typer som försöker lura en så nog skall man vara på sin vakt. Men överlag så tror jag nog att vi lever i ett ärligt samhälle. En gång blev jag stoppad av en italienare som prompt ville sälja läderjackor, han kunde inte ta dem på flyget pga tullavgifter. Billigare och billigare blev jackorna men jag tvekade och ringde frun. Då fick mannen bråttom och drog, han förstod ju inte vem jag talade med. Berättade om saken på en affär och nästa vecka fick jag höra att en varuleverantör hade köpt fina läderjackor i Ylihärmä av samma italienare som hade kontakt med mig. Konstigt att han var kvar här ännu då flyget nästan stod och väntade på honom när jag träffade honom. Annars blir jag väldigt upprörd då det finns människor som tror att Corona och vaccinen är påhitt. De nonchalerar all forskning och vetenskap, tror allt är bara fråga om bluff och båg och pengar.
Per
”Italienaren” i trångmål med fina läderjackor till försäljning dyker upp nu som då. Det handlar om att man måste agera snabbt för att göra en fin affär. Tidspress. Då skall man ställa sig på bakhasorna. Tricket är gammalt och finns inom många affärsområden, även seriösa sådana. Visst kan man köpa sådana jackor, frågan är om man behöver dem, är de av tillräckligt bra kvalité och är priset relevant. Billigt och bra hör ju sällan ihop.
Pandemin och konspirationsteorier är något annat än personliga relationer. Det handlar ofta om att misstro hela systemet, att någon eller något vill en illa och då passar misstro mot till exempel vaccination bra in i de tankegångarna. Sedan finns förstås de som bara är misstänksam mot själva vaccineringen. Jag tror knappast det hjälper att bli upprörd, det drabbar ju bara en själv medan de med annan åsikt blir än mera bergfast i sin övertygelse.
annepauline
Vilken vacker bild du lagt in!
Staden jag bor i räknas nu för tiden till en av de farligaste städerna i Europa. Konstigt att jag vågar gå ut.
Det är mycket lurendrejerier, falska sms och falska mail skickas ut med uppmaning att gå in på skumma länkar. Typer som ringer och påstår de ringer från olika myndigheter och propsar på att få bankkortsnummer och koder. Många äldre går på bluffen, en grannfru blev precis av med 15 000 kronor från sitt konto. ”Jamen jag visste ju, men han lät så artig och trevlig och snäll” grät hon för polisen sedan. Jag har dessvärre blivit misstänksam i de flesta lägen. Jag är nog mer eller mindre hela tiden på min vakt. Det är tråkigt att det blivit så, större delen av befolkningen är ju faktiskt bra människor men som vanligt är det de som är dåliga som förstör.
Per
Ja, så vackert är det ibland men det var vackrare. Just när jag skulle ta bilden så upptäckte jag att batteriet var tomt. Traska tillbaka hem efter nytt batteri men då var de bästa färgerna redan borta, speciellt de på himlen.
Det beror på vem man frågar och vilket syftet är med att klassa Stockholm som en av de farligaste städerna i Europa. Svarta rubriker säljer ju alltid. Visst, är du gängkriminell då kan du få en kula i skallen men för vanligt folk är det säkert lika tryggt som i vilken annan storstad som helst. Bäst är det i byn! Om man inte är i fejd med grannen, sådant finns ju också…
Det finns skojare som är otroligt skickliga men en grundregel är alltid ge aldrig ut koder och kortnummer! Själv svarar jag aldrig på okända nummer om jag inte väntar på ett viktigt samtal och det sker mycket sällan. Sedan kan man alltid testa och fråga om det gör något om man spelar in samtalet. Det brukar ta susen. Om man sedan spelar in eller ej har inte så stor betydelse.
Wesber
Nog har jag ett öga bakåt hela tiden, åtminstone när jag går pi Borlänge. Det har blivit rena rama Chicago där. Yngsta sonen blev stoppad av ett gäng med ungar i 10 – 12 års åldern när han cyklade hem från jobbet. Dessa småungar gapade och skrek”ska du ha stryk”. När han gick till sin kusin blev han förföljd av ett gäng som var ute för att råna honom, som tur är så är han duktig på att springa så han kutade ifrån dom. Det är nog inte läge i dessa tider att vara för godtrogen och tro alla om gott, jag ska nog skaffa en elpistol haha, det skulle va riktigt roligt att få sätta in en riktig stöt på ett känsligt ställe.
Per
Jo, dessa gäng med snorungar finns och har kanske funnits länge även man tenderar att glömma bort hur det var förr. Tyvärr är steget för vissa ganska kort till riktig gängkriminalitet och sedan är de fast. Nej, man får inte vara för godtrogen men att alltid utgå från det värsta begränsar ens eget liv och har ett högt pris. Det handlar naturligtvis mycket om i vilken situation man befinner sig.
Erika
Det luktar mygel lång väg i den lilla mini olyckan där endast cykeln blev illa tilltygad,
inte personen ifråga. Kan den enskilde iscensätta så det blir ett större skadestånd
och, komma undan så gör man nog så. Alla sätt är riktigt bra förutom dom som
ger mindre i utdelning.
Förr skrev du… angående ”snorungar” dessa snorvalpar för att tar till ännu en
benämning uppförde sig inte på det viset. Förr…. anser jag är i min generation.
Inte fasen beteende sig de yngre på detta vis som nu pågår. Det klingar ungefär
som när invandrare kommer på tal, och deras mindre bra beteende.
Då kommer vissa besserwisser med sina patetiska floskler: vi svenskar kan nog
vi också. I det fallet vill jag smälla till en sådan som fäller den nollställda kommentaren.
Enligt mig håller man sig till fakta och, lämnar resten därhän.
Per
Mitt inlägg var ämnat att belysa tillit mellan individer på ett personligt plan och min egen inställning till andra människor i synnerhet, inte kriminal- eller invandrarpolitik. Att samhället blivit så polariserat, inte minst på grund av pandemin, att det finns så mycket oresonlighet och så lite tillit är beklagligt. En stor förlust för alla!