Förr i världen,  Livet på landet

Mitt YouTube och böcker

För att ännu något hänga kvar kring detta med bloggar/videor och andra sociala medier så fick jag igår ett epostmeddelande från YouTube att under 2021 har folk tittat på mina filmer på YouTube hela 16 288 minuter vilket blir hela 271 timmar. Ganska bra med tanke på att jag knappt har laddat upp någonting. Bra ända tills jag ser att totala antalet visningar är 11 479 vilket ger knappt en och en halv minuter per visning vilket inte är så bra. De tröttande tydligen ganska fort.

Flest besök kom från Sverige och Finland på andra plats. USA på tredje plats men det vet jag inte hur jag skall tolka för det kan ju var sökmotorer och likande? Den video som har flest visningar är ”En himla massa bää”, en fårfilm där de bräker i kapp. Ha, ha, kul de där fåren! Varför just den videon skulle vara så populär vet jag inte men det kan vara så att den är länkad från någon annan mera populär hemsida.

Böcker. På Facebook rapporterade en FB-vän att hon under året hört 176 ljudböcker och jag undrade hur det är möjligt. Det blir ju en ljudbok ungefär varannan dag och hon är inte ensam om liknande mängder. Skulle ljudböcker vara så mycket snabbare att konsumera? Själv läser jag bara vanliga fysiska böcker, och dessutom långsamt, förutom ett långtidsprojekt ”På spaning efter den tid som flytt” som jag läser som e-bok i telefonen. Den kommer att ta åratal.

Ljudbok kan man höra närhelst man gör saker på rutin och inte behöver koncentrera sig i större omfattning, som vid bilkörning, städjobb och sysslor som är väl inövade och kända. Eller i hängmattan. Samtidigt tycker jag att det är svårt att få ut mesta möjliga av ljudböcker, min fantasi och föreställningsvärld hinner inte med. Jag har dock under hösten lyssnat till uppläsning av böcker via Internet men det har bara varit kortare avsnitt och kapitel. Hervor Sjödin på ABF Västernorrland har läst och hon kan konsten att läsa.

Just nu läser jag en bok från samma håll och med den märkliga titeln ”blanna spara kokhusa” av Anders Bodin. Boken handlar om fäbokulturen i före detta Boteå kommun i Ångermanland. Boteå, Styrnäs, Överlännes och Sånga socknar. En del av korna fördes på sommaren till utmarker där fäbodar fanns byggda för ändamålet och där togs mjölken tillvara av fäbopigor som gjorde ostar av mjölken. Så glada korna var att få komma till ”fjälls”, som det hette.

Jag fick intresse för fäbokulturen främst genom Ulrika Bodéns kuling och sånger. Hon kan förmedla stämningen en vacker sommarkväll när kulningen kallar hem korna för mjölkning. Speciellt ”Komarschlåten” gillar jag.

När jag sedan fick jag nys om Anders Bodins nya bok så beställde jag den av honom privat. Boken finns inte på Adlibris. I boken finns berättelser och bilder men också kartor och beskrivningar var dessa fäboställen fanns/finns. Det gör att jag hyser vissa planer på att besöka åtminstone några av dessa fäbodar vid tillfälle om de är tillgängliga utan alltför mycket vandrande. Vissa är säkert i privat ägo, andra kanske lämnade vind för våg. Tanken är att inte enbart besöka fäboden utan att också på vägen dit se ett och annat som inte syns från allfartsvägarna. Förhoppningsvis överraskningsfärder in på okänd mark med möjlighet till fina fotomotiv. Det är ju så vackra trakter med annat landskap än i Österbotten. Allemansrätten finns ju så länge man inte ger sig in på tomtmark och privata områden. En värdefull nordisk förmån som bör användas med förnuft.

I våra trakter var det inte, vad jag vet, vanligt med fäbodar men kor/kalvar och får kunde föras ut till holmar där de fick beta över sommaren. Och till skogs fick de gå i hagar. Fårbete på holmar finns ännu idag på sina ställen.

Nu är denna livsstil för länge sedan förbi men det hindrar ju inte att man intresserar sig för detta sätt att leva genom att läsa böcker, lyssna på musik och fantisera om kommande färder på skogsvägar och nya ställen att upptäcka. Vi får se vad kommande sommar för med sig, kanske ”på väg till boern”?

Mobodarna

2016 besökte jag Mobodarna ungefär 12 km (fågelvägen) öster om Näsåker. Snyggt och fint renoverat och ordnat. Möjlighet till övernattning.

Mobodarna

Bara att koka kaffe och steka plättar.

Mobodarna

Oringsjötallen alldeles nära hann jag krama. En sådan gärdsgård skulle inte jag tacka nej till!

 


Kulning och vallsång – en kvinnlig urkraft – P2 Dokumentär. Ett program om kulning, vallsång  och livet på fäbovallen. I programmet finns en kvinna som berättar om livet på en fäbod i början på 1900-talet, Karin Saros från Mora, och hennes röst och dialekt skulle lika gärna kunna vara från ett äldre Österbotten. Finns i början på programmet. Kolla!
Ett intressant program.

Oringsjö naturreservat – Länsstyrelsen Västernorrland

En video som jag själv spelat in och som finns på YouTube:
Ulrika Bodén och Ahlberg, Ek & Roswall – Komarschlåten – Umefolk 2017

 

2 kommentarer

  • annepauline

    Att hänga med i sociala medier tycks kräva en hel del engagemang. För vissa är det förstås värt besväret.
    ”En himla massa bäää” kan jag förstå är omtyckt att titta på. Fåren är väldigt charmiga och pratar i många olika tonarter.
    Ljudböcker har jag testat men det är ingenting för mig. Nä, riktiga böcker ska det vara. Helst också riktiga tidningar, är man gammaldags så är man. Tydligen.

    Vi hade ett skifte som låg en bra bit inne i skogen. Vi förde periodvis kossorna dit om det var dåligt med bete i hemknutarna. Det kunde ju vara det ibland när man höbärgat och det tog lite tid innan ”nyvellon” växt till sig. Vad i hela friden heter nyvellon på riktig svenska? Jag tyckte det var hur roligt som helst att gå med kossorna genom skogen. De gick så lydigt både till och från. Hur det kom sig att det gick så smidigt kan jag fundera på än idag. Alla följde ledarkon som hette Lea och jag tog bara för givet att det skulle gå bra. Jag var nog inte mer än åtta, nio år när jag traskade med cirka tio kor genom skogen. Blåbär fanns det gott om, jag åt mig mätt på blåbär på vägen hem när jag lämnat korna i hagen på morgonen. En rejäl ”språta” hade jag i handen, den behövdes inte användas så ofta. Vad heter ”språta” på riktig svenska förresten? Ja, jösses vilka minnen!

    Förresten, tusen tack för det fina julkortet som jag fick av dig idag! Sååå trevligt att få ”riktig” post i brevlådan.

    • Per

      Där fick du med ett par dialektord som har att göra med kossor och bete. ”Nyvellon” är ett sådant ord och vad heter det på finsvenska, ja det kan man undra. Det är ju en återväxt av gräset efter slåttern. Jag har inget bra svar på den frågan trots att jag forskade lite på nätet och i ordböcker. Men korna älskade nyvellon, det är då helt säkert.

      Språtan är däremot lättare att förklara ungefär som ett spö, eller som vi också sade, en vidja. Ofta tagen från videbuskar. Ibland fick man använda den när korna blev som galna när de försökte skydda sig mot mygg och bromsar som attackerade. Då rusade det runt bland hängande grenar och buskbestånd för att få bort plågoandarna. Inte helt lätt alla gånger att få skocken tillbaka på rätta stigar. Vissa kor var riktigt snabba. Men i allmänhet gick det lugnt och sansat till och korna kände rutinerna och följde dem gärna.

      Ett annat ord i sammanhanget var rååpa, en dyngrååpa. En kaka av olika konsistens som kom från där rumpan började, haha…. Inte roligt att trampa i en sådan; speciellt om man var barfota.

      Jo,jo, det har man provat på, att valla kor och få dem hem till kvällen. Och någon slags kulning använde vi även om vi inte visste att det hette så. Det var diverse läten och lockrop. Och visst fungerade det.

      Jaha, Lea. Det namnet minns du och jag förstår dig. Vi hade en ko som hette Bella.

      Roligt att kortet kom fram! Mitt kontrollkort torde också anlända denna vecka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »