Julen 2021

Halvvägs genom julen kan jag konstatera att allt går inte som på Strömsö. Vanligtvis brukar vi ha julmiddag på julaftonen och även i år var jag bjuden; inte hos sister Jane denna gång utan längre bort i provinsen. Jag tackade dock nej eftersom jag de senaste två veckorna drabbats av en besvärlig och envis förkylning (inte covid) och därför isolerat mig för säkerhets skulle. Beställde matlåda från Livsmedel i Oravais och annars hållit mig för mig själv. Nu är dock förkylningen på tillbakagång och jag kan betrakta mig som frisk. Detta märks inte minst i orken som kommit tillbaka och tur är det. De senaste dagarnas snöfall har fordrat krafter att röja bort snön från gårdstunet.

Vi brukar önska oss en vit jul och det har vi minsann fått. Det talas om en halvmeter nysnö i provinshuvudstaden de senaste två dygnen men jag mätte knappa 30 cm. Snön är lätt, som tur är, men det fordras extra vändor för att få bort snön. Nåja, motion fick jag och tar man det med lämpor brukar det gå. Därtill har jag fått lite traktorhjälp med de största högarna som samlats och det är jag tacksam för.

Snön må vara fin och för skidåkarna en önskedröm men den kan också vara förrädisk. Speciellt om den ligger på is. I torsdags kollade jag postlådan för att se om det kommit några julkort – jodå, de tackar jag för – och tror ni inte att gubben halkade omkull på isgatan under snötäcket. Upp och ned och jag slog mig i vänster höft. Dock inte mera än att jag kunde ta mig hem för egen maskin och idag känns det nästan inte alls. Men jag tänkte på äldre människor med skör benstomme och hur lätt det kunde ha slutat med benbrott eller bäckenbrott. Jag är tydligen inte där ännu.

Denna olycka är övergående men värre är det med min bloggkamera (Sony RX100 III) som fått defekter som starkt begränsar dess användning. Kameran som nästan alltid följer med mig och som jag varit mycket nöjd med. Dels har ena batteriet fått en skada i ena hörnet (varför vet jag inte) som gör det svårt att få det på plats i kameran, dels har de lameller som skyddar linsen blivit tröga och därför inte öppnar helt utan hjälp av fingret. Detta kan jag dock leva med, värre är det med skärmen på baksidan som lossnat och därmed slutat fungera.

När jag köpte kameran för knappt två år sedan noterade jag den vinklingsbara skärmen på baksidan som den svaga punkten på kameran. Få se hur länge denna håller, tänkte jag, och nu vet jag, knappt två år. Möjligen kan den ha fått sig en smäll vid halkolyckan men konstruktionen är ganska klen och bräckligt. Inte alls lika robust som skärmen på min systemkamera, Canon 6D Mark II, som jag nu får använda allt mera även om den är ganska tung och otymplig.

Visserligen har jag också min mobilkamera som tar hyfsat fina bilder men inte i RAW-format och inte fullt lika skarpa bilder som RX100-kameran. Därtill har den slutat geotagga bilderna jag tar. Varför vet jag inte. Geotaggning är att i bilden finns information om var bilden är tagen, en himla fin egenskap när det i framtiden gäller att förstå var bilden är tagen, något jag tycker är viktigt. Vem, var, när, är betydelsefull information när man betraktar en bild.

Annars rullar det på och att vara ensam på julaftonen var inget problem. Det har jag testat tidigare. Jag minns den tiden jag bodde i Arlöv, så firade jag jul ensam åtminstone ett år. Det året gick jag till och med på julotta på juldagsmorgonen, något jag inte gjort sedan dess.  Det handlar förmodligen om vilka förväntningar vi har på julfirandet, den stora familjehögtiden.

Hur har din jul varit? Kom tomten, smakade gröten bra, julklapp? Eller blev det en massa snöskottande?

Titta så fina drivor jag fixade till idag! Och i natt kommer det mera. Bild tagen med min mobilkamera och kanske inte helt perfekt men den får duga tills vidare.
Min bloggkamera RX100 har annars varit mycket praktisk och jag får ta mig en funderare på om jag skall skaffa en annan i samma storlek som alltid finns i bältesväskan när jag är ute på språng.

Vi skulle inte köpa julklappar, det var överenskommet, men jag vet att sister Jane har svårt att hålla denna överenskommelse. Och jovisst dök det upp en liten kasse med vin, bullar (mycket goda) och choklad från Malmö Chokladfabrik. En choklad helt i min smak och inte alls i samma mängd och samma sockerbomb som köpladan prånglar ut pallvis.
Choklad med smak av havssalt? Jodå, riktigt god!

En tradition är att vid juletid tända ljus på anhörigas gravar. Dock inte lika många detta år som tidigare. Kan också bero på att många placerade ljusen redan på torsdag och då hunnit bli översnöade. Begravningsplatsen i Malakton, Oxkangar.

Ingen julmiddag på julaftonen men idag på juldagen bjöd ändå sister Jane och svåger på riklig julmiddag med fisk, kallskuret, varmrätt och efterrätt. Mycket gott och precis lagom mycket vad gäller läckerheter på bordet och sällskap runt bordet. Julen 2021 blev ändå inte så dum!