I köpladan

Nästan varje vecka gör jag mina veckoinköp i köpladan i Hemstrand, Vasa stad. Det mesta går på rutin och jag har under en stor del av pandemin valt sådana tider när det varit lite folk i farten. Samma runda, samma varor, samma människor; för det mesta pensionärer på torsdag morgon och förmiddag.

En kvinna har jag dock saknat – hon handlar tydligen andra dagar och tider – en äldre kvinna som alltid bar långa kappor som gick nästan enda ned till golvet, sommar som vinter, och med håret stramt kammat (ingen afrofrisyr där inte). Hon såg väldigt anständig och nästan sträng ut, en värdig varelse.  Hon körde Mercedes. Tillhörde hon något religiöst samfund och hur såg hennes vardag ut? Jag brukade fundera vem hon var och varför hon bar denna klädstil. Ibland hade jag lust att gå fram till henne och fråga, för att stilla min nyfikenhet, men som tur är har jag alltid hejdat mig.

För en tid sedan skulle jag köpa ett par kaffepaket med förmånligt pris till sister Jane, själv dricker jag som bekant inte kaffe.  Jag stod och valde, ovan vid att handla kaffe, när en äldre herreman kom fram till mig och sa att just det kaffet var billigare hos konkurrenten Citymarket.
-Kan så vara men jag dricker själv inte kaffe, jag handlar till en annan, svarade jag.
-Jaså, hur kan det komma sig, undrade herremannen. Kanske du helst dricker öl och Koskenkorva?
-Nej då, inte i överhövan stor mängd, svarade jag.
-Aha, du är nog nykterist då, funderade han i sitt försök att få mig i rätt dryckeskategori.

En stund senare stod jag vid kassan när han blev betjänad vid kassan bredvid. Fortfarande talför kommenterade han kassörskans namn: ”Sonja, det är ett vackert namn det!” sa han. Namnet fanns på hennes namnskylt.  I torsdags fick jag själv samma kassörska, en ung tjej, och jag kände mig frestad att upprepa herremannens yttrande: ”Sonja, det är ett vackert namn det!”. Jag undrar vad hon då hade tänkt, ett evigt tjatande om hennes namn eller kanske hon skulle ha tagit det som en komplimang?

I torsdags delade jag också hiss i samma köplada med en annan äldre herre.
-Jaha, vart åker vi nu, frågade han.
-Det blir nog uppåt, svarade jag i ett försök till lustifikation. Till saken hör att hissen bara går ned till parkeringen.
Nere i parkeringen passerade jag honom på väg till Bettan och då bad han om hjälp med att lyfta ett flak mineralvatten från köpvagnen till skuffen på hans bil.
-Det är dåligt med orken nu för tiden och balansen är inte heller bra, sade han.
Naturligtvis hjälpte jag honom med att flytta hans inköp från vagnen till bilen.
-Tack och ha en bra Valborg, sade han när jag gjort klart min lilla hjälpinsats.

Själv fann jag det ovanligt att någon tar kontakt så där spontant och börjar prata. Speciellt i en hiss. För det mesta har jag inte sagt ett ord till någon okänd på månader i köpladan trots att jag annars räknar mig som en social person. Vi går där med våra vagnar och samlar våra varor. Fast i torsdags träffade jag bekanta i köpladan och då är det lite annat för visst slänger man ett och annat ord när man träffar någon känd person.

Jag funderade att nu när det mesta av restriktioner och rekommendationer förorsakade av pandemin är borta så vill folk åter få kontakt och inte anonymt dölja sig bakom en mask. Kanske var det så med dessa två herrar? Många har nog känt sig isolerade. Jag har lagt märke till att ansiktsmaskerna minskat betydligt i köpladan och vid min lilla helt ovetenskapliga undersökning i torsdags när jag satt en stund och räknade masker kom jag fram till att närmare 80 % inte bar mask, en avsevärd skillnad till för bara en vecka sedan när nästan 100 % bar mask. Nåja, det är upp till var och en att bära mask eller inte. Jag tror ansiktsmasker har kommit för att stanna men troligtvis bara hos ett fåtal, kanske mindre än 10 % längre fram i tiden.

Till sist en liten solskenshistoria från köpladan. Jag citerar från Facebook, något modifierat, där jag tidigare skrivit om händelsen.

Jag hade nöjet att skjutsa en 3-årig gosse med tillhörande mormor vilket råkade vara sister Jane. Alla Scania lastbilar kommenterades av gossen och flera andra bilmärken kändes igen. Räknetal var också bekanta. I köpladan när vi satt på en bänk (för övrigt samma bänk där jag gjorde min ovetenskapliga undersökning) medan mormor var på annat ärende upptäckte han ett monster och i taket fanns fiskar. Själv lade jag inte märke till vare sig fiskar eller monster förrän han pekade ut dem. Fiskarna fanns på en reklam upphissad i taket, monstret var en ung man på en bänk bredvid, klädd i svart med huva över huvudet helt försjunken i sin mobil. Det var monstret. Jag har fantasi, sade gossen som heter John.
Ja, tänk om alla skulle ha det, fantasi!

Där sitter monstret minsann och uppe till vänster finns fiskarna.

I torsdags beslöt jag mig för att också ta en tur till Salutorget i Vasa. Länge sedan jag gått här senast. Där blev jag helt kort intervjuad av en reporter från Vasabladet och fick frågan vad jag tycker om torget. ”Ödsligt” svarade jag och berättade lite om mina ombyggnadsplaner för det sluttande torget som går ut på att till 2/3-delar från övre torget göra torget plant och med en avsats mot nedre torget där man kunde ha växtlighet, buskar, kanske träd och damm tillsammans med lekutrymme för barnen. Då skulle torget bli mindre och mera hanterbart.
Få se när och om det kommer med i Bladet?

Var finns Vasas absoluta mittpunkt enligt din åsikt var en fråga och jag svarade Frihetsstatyn. Om man inte räknar med skärgården lär mittpunkten befinna sig något söderut, vid Sandviken ungefär.

Egentligen hade jag inget ärende in till stan men jag gick till Friends & Brgrs och tog en hamburgare. Riktigt god, en av de bästa!

---

Friends & Brgrs – Hemsida