Is och sten

I söndags begav jag mig ut till villan för att inspektera läget. Isläget. Därom är det inte mycket att rapportera. Ett mörkt, spegelblankt istäcke sträckte sig långt ut över fjärden och det var kallt som bara den. Visserligen blåste det inte men kylan kändes genom märg och ben och jag hade inte lust att stå där på stranden och meditera någon längre stund. Fast våren verkar ha tagit en paus just nu vid sommarstugan så hördes ändå måsarnas klagande läte längre ut bland grynnorna. Öppet vatten såg jag inte men någonstans måste de ändå hålla till. Även ett par gåsfåglar av okänd sort svepte förbi. Jag är inte riktig fågelkännare men svala och kaja känner jag igen och ingen av dem är mina favoriter.

Istället travade jag runt lite i skogen runtom och inspekterade vinterns gallring och de vindfällen som finns. Det finns en hel del stenar i markerna och ofta brukar jag tänka vilka fina konststycken i färg och form många av dem är. Riktiga naturens konstverk. Hur skulle man kunna utnyttja dem eller ställa dem till beskådan? Eller borde de få ligga kvar och endast ses av de utvalda? Den riktiga våren närmar sig med stormsteg (förhoppningsvis ändå inte med storm) och jag hoppas att jag hinner ut i naturen även i år för att beskåda och uppleva det naturens under som våren ändå är. Tänka sig, ”hinna ut i naturen”; en sådan fråga borde jag inte få ställa mig men så känns det just nu.