Kulturministern

Knappt har den nya regeringen i Sverige presenterats så hamnar nya kulturministern Amanda Lind (MP) i ett smärre blåsväder. Hon blir kändis på en gång trots att hon kommer från småstaden Härnösand på södra Norrlandskusten och är nybörjare i de större nationella politiska sammanhangen. Visserligen jobbat som partisekreterare i Miljöpartiet och med kommunala uppdrag men ändå inte någon storfräsare.

Det handlar om hennes frisyr, hennes omdöme av tidigare ministern Mehmet Kaplan och att hon den första dagen inte hade tid med att ge en intervju till Sveriges TV. Och att hon inte har tillräcklig erfarenhet för att ta sig an de stora frågor som ligger framför. Bl.a. har Jan Scherman uttryckt tvivel på hennes förmåga och erfarenhet.

Jag kände inte till henne sedan tidigare men när jag såg hennes framträdande i SvT:s Morgonstudion tidigare i veckan så fick jag ett positivt intryck och japp, hon är bra, hon fixar det. Ren magkänsla. Hon gjorde ett redligt och tydligt intryck, hon var säker i studion och tog frågorna på rätt sätt. Snabb i pratet och kvicktänkt.

Amanda Lind har också tydligt tagit avstånd från Mehmet Kaplans göranden och låtanden och att hon inte hann med SvT och deras önskningar är förståeligt med tanke på att hon var ny i skorna och mycket på gång. Och hennes hår, tja, dreadlocks, ovanligt stort omfång men annars, smaken är delad som baken och jag tycker att det ser snyggt ut. Man skall inte heller döma hunden efter håren. Jag ger henne tummen upp trots att många rynkar på näsan och det kan de göra. Det viktiga är vad hon gör och får uträttat och enligt uppgift är hon resultatinriktad. Hon blir spännande att följa. Och hon är från Norrland!

Nu gäller det också att hon inte har något lik i garderoben, använt svart arbetskraft, rest och representerat lite för vidlyftigt för allmänna medel, varit jävig o.s.v. Jag är helt säker på att det finns folk, massmedia, politiska motståndare som inte gör annat än försöker hitta fel, svagheter och lik i den berömda garderoben för att sedan kunna hugga till och fälla en motståndare eller för att skapa ett scoop. Djungelns lag.

När jag först såg henne i rutan så menade jag att jag sett henne på en bild som har med Urkult att göra. En Google-sökning gav inte mycket men jag halkade in på en artikel i tidningen Yippie från 2013 där vi får veta att hon helst dansar till folkmusikkonserter på Urkult. Japp, där satt kopplingen och fint är att nuvarande kulturminister Lind känner till Urkult! Vidare får vi veta att det bästa köp hon gjort är en blockflöjt som hon spelar på, i fjällvärlden finner hon ro, närmare bestämt i Kittelfjäll, att hon gillar surströmming och mandelpotatis, spelar tennis och utövar styrketräning (allt för sällan, säger hon), hejar på Luleå Hockey (hon är uppväxt i Luleå), bor i Härnösand, psykolog och gift med Björn Ola, en multikonstnär.

Jag tycker att hon har en bra bakgrund och som sagt, mitt första intryck blev gott.  Henne kommer jag att följa och se vad hon åstadkommer och har för sig. Jag tror att olyckskorparna har fel. Vad de andra ministrarna heter? Löfven, Wallström, Hultqvist… så här på rak arm men sedan är det stopp. Amanda Lind däremot, lär jag komma ihåg som kultur- idrotts- och demokratiminister!


Amanda Lind – Wikipedia

Björn Ola Lind – Artikel i Expressen

Vi börjar med lite kultur, när vi ändå är inne på ämnet. Furirbostället i Oravais.

Och när vi var färdig med det fortsatte vi ut på slagfältet, en plats med  historia. Nu för tiden är det dock lugnt och stilla och krutröken har lagt sig för länge sedan. Fred råder.

Snart upptäcktes en bomullsbuske. Passar den in i den österbottniska miljön?

Till sist får en småleende lada representera kulturen. I en sådan har säkert en och annan kul tur företagits.

 

Ännu en vända i den kommunala långdansen

Jag brukar inte skriva politik i bloggen men denna gång måste jag öppna näbben något. I dagens nummer av Vasabladet kan man läsa om en utredning där tre analytiker vid Näringslivsdelegationen EVA är kritisk mot nuvarande kommunreform. Med all rätt vill jag påstå.

Det skall skapas stora kommuner utan att någon vet om detta faktiskt löser de problem som målas upp. Bl.a. påvisas i analysen att de kommuner som fusionerats i allmänhet har större utgiftsökning än de som inte fusionerats. Var det inte tvärtom det skulle gå?

En annan sak är närdemokratin och småskaligheten som urvattnas. Ju större kommun, desto svårare är det för väljarna att känna de kommunpolitiker som styr och ställer och desto svårare har dessa politiker att verkligen känna till alla delar och verksamheter i kommunen.  Låt ta som exempel att vår by skulle ingå i en storkommun med 50 000 till 100 000 innevånare; jag är ganska säker på att en stor del av politikerna inte känner till vår by, än mindre bryr sig om våra speciella behov. Byvägen, är det verkligen nödvändigt med en kostsam reparation? Den frågan ställer sig kanske en och annan folkvald politiker från andra delar av kommunen och kan få avgörande inflytande. I en mindre kommun hade vår byväg varit närmare beslutsfattarna.

Ett annat exempel är avfallshanteringen i vår nya kommun som efter sammanslagningen fördyras. Det område som tillhör norra delarna hade som självständig kommun orienterat sig norrut i fråga om avfallshanteringen men tvingas nu att byta till ett dyrare alternativ. Det har eller kommer majoriteten av de nya folkvalda att bestämma. Amen, demokratiskt bestämt i en större kommun. Som självständig kommun hade vi kunnat ha kvar den billigare avfallshanteringen.

En annan sak är att möjligheterna för vår by att få en representant i kommunfullmäktige har avsevärt försämrats. Ren matematik som reda visat sig hålla streck.

Detta är bara ett par exempel på varför jag är kritisk till den kommunreform som piskas fram av statsmakten: försämrad närdemokrati och ingen garanti att reformen lyckas i sina målsättningar. Det är som förriga gubben sa: ”Int veit he jag å int veit märrin, men tjöras ska e” (Inte vet jag och inte vet märren men köras skall det)

Förresten vad är statsmakten, detta mystiska, högstående väsen? Jo, det är våra folkvalda riksdagsmän och hjordar av tjänstemän på olika nivåer som får sina direktiv av, just det, våra riksdagsmän! Därför kan inte de folkvalda gömma sig bakom begreppet statsmakten, vilket de ofta gör. De hänvisar till statsmakten men i verkligeten är det de själva som styrt och ställt.

Nåja, jag förstår nog att de ökade kostnader som finns i samhället bör tyglas och finansieras. Sjukvården är den största av dessa utgiftsposter och bl.a. specialistvård kräver större befolkningsunderlag för att gå runt, speciellt som regeringen ställer allt större krav. Det känns som om kommuner och dess innevånare invaggas i säkerhet med lite morotspengar i samband kommunsammanslagningar för att sedan dratta på ändan när mattan rycks undan fötterna när regeringen kommer med nya krav och minskade statsandelar. Visst, minskade statsandelar men om ni gör som vi vill så blir det en liten morot till. Jag undrar om inte någon sitter och fnissar hejdlöst i stenborgen när förvånade kommunpolitiker reser sig och borstar dammet av rockslaget efter sista vurpan.

Vilken är lösningen då? Det är här som mina tankar stämmer överens med analytikerna från EVA. De talar om en distriktskommun som skulle ta hand om sjukvård, infrastruktur, regional planering. Kvar finns de små kommunerna som tar hand om åldringsvård, daghem, grundskolor; sådant som en liten, folknära kommun är bra på. Jag förespråkar en modell med landsting som finns i kungariket. Kalla det vad man vill med stukturen är den samma. Politikerna som styr i distriktskommunen skall vara direkt folkvalda och även ha tillgång till egna skattemedel.

Kanske den kommunala långdansen kunde dansas till en annan takt än vad som idag bestäms av osynliga taktpinnar i maktens korridorer?

Det som gjorde att jag klämde ur mig en sådan lång harang i ämnet var: visst, det är ju detta jag sagt i åratal. Äntligen någon annan som kommer med liknande tankar. Att artikeln är skriven av Kenneth Myntti med tillhörande spalt ”Myntinkastet” gör inte läsningen sämre. Jag gillar skarpt Kenneth Myntti som skribent!

den anonyma statsmakten
Den anonyma statsmakten
vägval
Vägval
skylt
Vad hette den där byn långt ute i spenaten?