Kulturministern

Knappt har den nya regeringen i Sverige presenterats så hamnar nya kulturministern Amanda Lind (MP) i ett smärre blåsväder. Hon blir kändis på en gång trots att hon kommer från småstaden Härnösand på södra Norrlandskusten och är nybörjare i de större nationella politiska sammanhangen. Visserligen jobbat som partisekreterare i Miljöpartiet och med kommunala uppdrag men ändå inte någon storfräsare.

Det handlar om hennes frisyr, hennes omdöme av tidigare ministern Mehmet Kaplan och att hon den första dagen inte hade tid med att ge en intervju till Sveriges TV. Och att hon inte har tillräcklig erfarenhet för att ta sig an de stora frågor som ligger framför. Bl.a. har Jan Scherman uttryckt tvivel på hennes förmåga och erfarenhet.

Jag kände inte till henne sedan tidigare men när jag såg hennes framträdande i SvT:s Morgonstudion tidigare i veckan så fick jag ett positivt intryck och japp, hon är bra, hon fixar det. Ren magkänsla. Hon gjorde ett redligt och tydligt intryck, hon var säker i studion och tog frågorna på rätt sätt. Snabb i pratet och kvicktänkt.

Amanda Lind har också tydligt tagit avstånd från Mehmet Kaplans göranden och låtanden och att hon inte hann med SvT och deras önskningar är förståeligt med tanke på att hon var ny i skorna och mycket på gång. Och hennes hår, tja, dreadlocks, ovanligt stort omfång men annars, smaken är delad som baken och jag tycker att det ser snyggt ut. Man skall inte heller döma hunden efter håren. Jag ger henne tummen upp trots att många rynkar på näsan och det kan de göra. Det viktiga är vad hon gör och får uträttat och enligt uppgift är hon resultatinriktad. Hon blir spännande att följa. Och hon är från Norrland!

Nu gäller det också att hon inte har något lik i garderoben, använt svart arbetskraft, rest och representerat lite för vidlyftigt för allmänna medel, varit jävig o.s.v. Jag är helt säker på att det finns folk, massmedia, politiska motståndare som inte gör annat än försöker hitta fel, svagheter och lik i den berömda garderoben för att sedan kunna hugga till och fälla en motståndare eller för att skapa ett scoop. Djungelns lag.

När jag först såg henne i rutan så menade jag att jag sett henne på en bild som har med Urkult att göra. En Google-sökning gav inte mycket men jag halkade in på en artikel i tidningen Yippie från 2013 där vi får veta att hon helst dansar till folkmusikkonserter på Urkult. Japp, där satt kopplingen och fint är att nuvarande kulturminister Lind känner till Urkult! Vidare får vi veta att det bästa köp hon gjort är en blockflöjt som hon spelar på, i fjällvärlden finner hon ro, närmare bestämt i Kittelfjäll, att hon gillar surströmming och mandelpotatis, spelar tennis och utövar styrketräning (allt för sällan, säger hon), hejar på Luleå Hockey (hon är uppväxt i Luleå), bor i Härnösand, psykolog och gift med Björn Ola, en multikonstnär.

Jag tycker att hon har en bra bakgrund och som sagt, mitt första intryck blev gott.  Henne kommer jag att följa och se vad hon åstadkommer och har för sig. Jag tror att olyckskorparna har fel. Vad de andra ministrarna heter? Löfven, Wallström, Hultqvist… så här på rak arm men sedan är det stopp. Amanda Lind däremot, lär jag komma ihåg som kultur- idrotts- och demokratiminister!


Amanda Lind – Wikipedia

Björn Ola Lind – Artikel i Expressen

Vi börjar med lite kultur, när vi ändå är inne på ämnet. Furirbostället i Oravais.

Och när vi var färdig med det fortsatte vi ut på slagfältet, en plats med  historia. Nu för tiden är det dock lugnt och stilla och krutröken har lagt sig för länge sedan. Fred råder.

Snart upptäcktes en bomullsbuske. Passar den in i den österbottniska miljön?

Till sist får en småleende lada representera kulturen. I en sådan har säkert en och annan kul tur företagits.

 

10 reaktioner till “Kulturministern”

  1. ”Man ska inte döma hunden efter håren…” haha, där var du vitsig. Nä, man ska inte döma Amanda efter håret heller men mycket kritik av den sämre sorten har hon redan fått ta. Låt henne visa vad hon går för. Regeringen i Sverige bråkar och käbblar som vanligt och det lär fortsätta till nästa val. Löfvén måste ha starka nerver. Sveriges goda rykte i världen har krackelerat, ja, det har spruckit från kant till kant.
    Ah, ladan! Jag hoppas och tror att den bilden är till mig…förresten, vart försvann alla rior? Finns någon sådan kvar någonstans?

    1. Det skall ju alltid finnas någon att hacka på i början av en regeringsperiod men som vad jag sett har hon klarat sig bra.
      Däremot vet jag inte om Sveriges goda rykte fått sig så stora skråmor ändå men får man det serverat varje dag genom sociala medier och massmedia så börjar man kanske tro det. Tittar man på de flesta topplistor i diverse brahet så ligger Sverige i allmänhet i toppen eller högt uppe. Eller t.ex. det dödliga våldet i USA är flera gånger högre per capita än i Sverige fast man skulle tro tvärtom och det det dödlig våldet med skjutvapen utgör ca. 75 % i USA medan det i Sverige är ca. en tredje del.
      Visst är ladan till för dig! 🙂 Och ser du att den småler lite också?
      Rior är ett sorgligt kapitel, de flesta har försvunnit. Tyvärr.

  2. Ja precis, vart tog alla rior vägen. Står rian på Riback kvar, där brukade jag idka backhoppning med brutna skidor som följd och en sur pappa som fick laga med brädlappar.

    1. De flesta rior har gått ett trist öde till mötes. Att det inte uppmärksammats tidigare. De gamla stockriorna skulle absolut har fått K-märkning. Idag finns ingen ria i byn men eventuellt finns i Käldängen något liknande men jag vet inte om den är av stock eller en modernare variant av brädor. Inte riktigt samma sak.
      Riback? Är det Storback vid fd bybutiken som du menar så är de borta sedan länge. Jo, där har man rännt en och annan gång.

  3. finns väl nog några rior, men oftast på museiområden, som Vörå museiförening, i Rejpelt på Storberget, nånting ditåt finn väl vid Furirbostället, I Storkyro vid gamla stenkyrkan, vid Stundars, och säkert flera ännu

    1. Jo, där kan finnas rior på muséeområden men ute i byarna där de hör hemma är de sällsynta. Men jag minns ännu på 1960-talet att det fanns fler i byn och de blev också använda. Men helt plötsligt skulle de sopas bort innan någon hann begripa vad som hände. En stor förlust tycker jag. Visst, en stor byggnad att underhålla men var taket i skick hade de kunnat stå kvar än idag. Jag undrar om inte stockarna var begärliga till annat ändamål?

      1. På början av -60-talet revs en hel del rior och ”timrades på stående” till egnahemshus. Sen brädbeslogs utsidan.
        I stället för att spira upp hus då med 2 x 4 /50 x 100

        1. Jag kunde gissa det. Ofta fanns det fint stockvirke i riorna. Eller så blev de till brännved, usch för den tanken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *