Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.

Vi som for

Egentligen har jag aldrig riktigt gillat finlandssvensk musik, främst p.g.a. språket. Konstigt eftersom jag själv är finlandssvensk. Kan det bero på att språket ofta är högsvenska eller dialekter från södra Finland och jag är van vid rikssvenska när det gäller svensk musik? Svensktoppen-hjärntvättad i unga år? Nu för tiden låter även finlandssvenska dansband som rikssvenska ditos. – Kanske jag glömt något band eller artist som ändå fallit mig i smaken?

Ett undantag är Tove Janssons ”Höstvisa” och Cumulus version. Det är framför allt texten som jag tycker passar bra på finlandssvenska. Det melankoliska. Ett annat undantag är Vasas Flora och Fauna vars musik jag ofta lyssnat på senaste tiden. Även där är det texten och det melankoliska som tilltalar mig även om musiken också är fin. En riktigt bra samling låtar.

Det får mig att minnas gångna tider när jag fortfarande var ung. Ungdomstiden och det som hände då. Det jag minns, det nostalgiska. En tanke som slår mig är alla de som flyttade från byn, till andra orter, till kungariket ännu på 1970-talet. Av de 24 barn på skolfotot från första klass finns det bara 3 kvar i byn. Jag och två till. De andra två har alltid bott i byn (förutom ev. utbildning som jag inte känner till). Själv bodde jag många år i kungariket men återvände till hembyn. Här sitter jag nu.

En annan tanke som dyker upp är att det inte finns något litterärt verk eller film om vår generation som flyttade till Sverige. Vi från Pampas som flyttade över vattnet på 70-talet, vi som återvände, vi som åkte flera gånger, de som stannade kvar. Det första jobbet, boende i lägenhet för de flesta, utbildningar, den första tiden, nya erfarenheter, glädjeämnen, besvikelser, hemlängtan. Framgångar och misslyckanden. Efterlängtade semestrar, finlandsfärjorna. Ett ben i varje land, hemma och borta på två ställen.  Det finns säkert massa material för en film eller en bok om detta, vi som flyttade för kortare eller längre tid, en del för alltid.

Själv känner jag inte till något verk som handlar om denna epok när vi ungdomar från den österbottniska landsbygden emigrerade till Sverige. Kanske jag glömt. Förslag mottages med tacksamhet.

skolfoto 1961
Nu kan ni gissa var jag finns på denna bild. Som upplysning så är skolans alla klasser med på denna bild. Läraren hette Mikael Nordman. 

Nypremiär

Ikväll har jag varit på föreställning i den lyckliga staden.

En annorlunda scen där fina covers från 1960-talet spelades… äsch nu blir jag okoncentrerad för jag lyssnar samtidigt på Cd:n jag köpte. Musik som jag inte lyssnar så mycket på nu för tiden men dessa låtar på Cd:n är proffsigt gjorda och med en underbar röst som tillhör Stephan Nyman, även initiativtagare till ”Från Nykarleby till HON-I-LULE”.

Det handlar om hur det var på 1960-talet i provinsen varvat med live-musik från topplistorna den tiden. Jag var själv med på ett hörn och minns alla låtarna. Ikväll kunde jag höra dem igen, minst lika bra som originalen. Det vill inte säga litet.

In på scen kommer Anders Aronmäki och Britt Sund men jämna mellanrum och förmedlar vad Steffi och Sonja upplevde när emigrationen till kungariket var vardagsmat. Folk flyttade den tiden till Sverige snart sagt dagligen, dels beroende på att det fanns arbetstillfällen i Sverige, dels beroende på längtan efter det nya och spännande. Att även släktingar och vänner förmedlade en bit av en bättre tillvaro gjorde säkert att många lockades till en flytt till andra sidan pölen. Många lyckades bra, inte minst p.g.a. språket. Igenkänningsfaktorn var hög.

Sommartid återvände emigranterna och återsåg sin barndoms miljö. Ofta förändrades den, ibland fanns ett rosa skimmer över den, så som de minns att den var.

”Från Nykarleby till HON-I-LULE” kan rekommenderas! Föreställningen berör de flesta i provinsen, många har emigrerat, de flesta har någon i sin närhet som emigrerat. Humorn finns med hela tiden och musiken är toppen!

hon-i lule
Hon-i-lule fick en mycket undanskymd plats i föreställningen trots att hon figurerar i titeln. Vem var hon?
scala nykarleby
Scala lockar ännu fullt hus när kvalité bjuds. Tur att denna biograf inte rivits. Rökpaus på gatan utanför för den som så önskade. Eller bara en nypa frisk luft i pausen.

Så bra svenska du talar! Del III

Lars Sund beskriver bra den dragning som många Pampasbor känner inför kungariket, ofta beroende på den insyn vi får i det rikssvenska samhället via underhållning, kultur och folklivet i massmedia. Sedan urminnes tid har svenska radioprogram haft trogna lyssnare i Pampas, många tittar nästan enbart på svensk TV, prenumeration på svenska veckotidningar är allmänt förekommande och inte minst emigrationen har skapat starka band till kungariket.

Han berättar om när han som liten pojke i Ebbas stad uppmärksamt på morgonen brukade lyssna på väderleksrapporten från Sverige innan han fördes till barnträdgården (dagis). På ren riksvenska läste han sedan upp väderleksrapporten för de andra barnen och tanterna. Han glömde ej heller fyrrapporten med alla fyrarna runt kusten.

Själv minns jag som gosse de fina amerikanska vrålåk som en del unga män återkom med på sommarsemestern. Så vackra bilar, så mycket krom, så mycket blänkande plåt, en sådan prakt av bakljus, sådant mäktigt ljud. På lördagskvällarna gled de genom byn på väg till någon dansplats där de visades upp inför en beundrande publik. Tänk att det fanns så fina maskiner i landet på andra sidan havet. Det måste vara ett land som flödade av mjölk och honung. Att ynglingarna fick jobba häcken av sig och bo billigt för att ha råd med dessa prestigefyllda fordon var en annan sak. – Idag är situationen en annan och jenkkibilar, som vi kallar dem, har blivit en stor hobby även i republiken.

Lars Sund tar också upp frågan om många rikssvenskars okunnighet om språksituationen i republiken. Orsaken till detta är enligt min mening att man i skolan i de bägge länderna inte tillräckligt uppmärksammat den gemensamma historia som de båda länderna hade under många århundraden innan Finland förlorades till Ryssland 1809. Innan det var kungariket i praktiken ett tvåspråkigt land. Eftersom Sverige från början i modern tid var ett nästan helt enspråkigt land tror många i kungariket att så är fallet i de flesta andra länder. Samma historielöshet odlas friskt ännu i republikens skolor där tiden före 1809 mer eller mindre ”glöms bort”.

Själv har jag ett otal gånger fått förklara skillnaden mellan finlandssvenskar, finnar, finländare och sverigefinländare för kungens undersåtar utan att budskapet för den skull alla gånger gått hem. Det är härifrån bokens titel ”Så bra svenska du talar!” kommer. Det finns faktiskt personer i kungariket som tror att vissa immigranter från Finland lärt sig svenska otroligt snabbt men ändå har kvar brytningen från finskan. Så fel de kan ha! Vi lärde oss inte svenska när vi anlände till kungariket, vi fick det med modersmjölken och vi bryter inte på finska, det är vår finlandssvenska språkmelodi som spelar in. Låt mig ta ett exempel på brytning från finskan, ett språkfel som en finlandssvensk inte skulle göra. Finnarna använder inte bokstaven B i dagligt tal och har därför viss svårighet att uttala b-ljudet. B blir istället P. Bilen blir Pilen för en finne som ännu inte fått tillräckliga färdigheter i svenska. Därmed inte sagt att alla finnar bryter på detta sätt men det är ett typiskt exempel på brytning från finskan, ett språk som vi finlandssvenskar inte har från barnsben .

Som slutkläm i detta inlägg vill jag nämna orden terapeut och euro som många rikssvenskar, enligt min och andra finlandssvenskar, uttalar fel. Hur i all världen får de in ett f i de orden när det klart och tydligt står eu i skrift. Vilket språk bryter de på?

Också en republik

Så bra svenska du talar! Del I

Jag läste nyligen en antologi som kom ut ifjol under namnet ”Så bra svenska du talar!” på Söderströms förlag och med Lelitha Verghese Gyllingberg som redaktör. Boken handlar om kända finlandssvenska emigranter i Sverige; deras upplevelser av att vara finlandssvensk/finländare i Sverige, olikheter och likheter mellan Sverige och Finland, utvecklingen i de båda länderna ur politisk, social och kulturell synvinkel, fördomar, okunskap och glädjeämnen som drabbar en nykomling och för den delen också de finlandssvenska invandrare som levt det mesta av sina liv i Sverige. En bok som också kan läsas av andra än finlandssvenska emigranter för den ger goda analyser av modern historia och dagsläget i Finland och Sverige samt är en källa till bättre förståelse mellan länderna.

Själv anser jag mig gott platsa i gänget som finlandssvensk utvandrare med närmare 20 års vistelse i kungariket som immigrant, återvändare, emigrant igen och så slutligen återvändare. Eller är detta slutet, min tillvaro på backen i byn efter tre broar? Jag vet inte men en gång emigrant, alltid emigrant. Jag menar, har man vistats en längre tid utomlands och inte direkt vantrivts så finns alltid tankar och minnen som gör sig påminda från den tiden, de platser man bott på och de händelser man varit med om. Ibland får man längtan tillbaka till det som en gång var ens hem och till de människor som man då betraktade som sina vänner och bekanta, varav en del i bästa fall fortfarande finns med i ens sfär.

Det fanns en hel del i boken som jag småleende nickade igenkännande åt och till vilket jag kunde utropa: just så var det! Men det fanns också sådant som jag inte kände igen och som jag ville opponera mig emot. Även om vi som folkgrupp kallar oss finlandssvenskar så finns det ändå så olika bakgrund, historia och erfarenhet att det skulle fordras långt flera medförfattare för att få en nästan heltäckande bild av den finlandssvenska invandraren i Sverige, en kanske fåfäng och omöjlig önskan.

I boken talas det en del om klass och frånvaro av klass i samhället. En tanke som slog mig är att boken är skriven av en ny samhällsklass som jag kallar medieklassen, den grupp människor som arbetar inom media, kultur, underhållning, är författare eller skriver superblogg. Med superblogg avser jag en blogg som blivit stor och rikskänd, med många besökare och som har visst inflytande i trendskapandet och samhällsdebatten.

Nästan alla fjorton författarna i boken har akademisk utbildning, alla tillhör medieklassen och flera har eller har haft betydande positioner inom framför allt den rikssvenska kulturen och inom medievärlden. För att skriva en så bra antologi behövs kanske den utbildningen, den skrivvanan och de erfarenheter som dessa människor har samtidigt som de inte är representativa för det stora flertal som emigrerat från Finland till Sverige för att arbeta inom industrin, inom dåligt betalda serviceyrken och inom vården. Författarna i antologin må ha viss insyn i tungt kroppsarbete men de har ändå inte som sin huvudsakliga syssla i livet behövt tjäna den industriella produktionen och dess stödnäringar. Därför saknar jag skribenter i boken som mera haft författandet som bisyssla och istället gjort grovjobbet i det svenska samhället.

Vill man få en mera nyanserad bild av emigrationen och olika finlandssvenska människoöden i kungariket finns också boken ”Varför for jag till Sverige” som utkom 2006 genom FRIS försorg.

Men jag skall inte klaga, boken är så intressant att jag lusläste den från pärm till pärm på ett par dagar samt gjorde en mera långsam, analytisk genomgång på studs. Resultatet av den andra läsningen ligger som grund för dessa mina skriverier på bloggen. Inläggen är inte någon recension av boken utan mera egna reflektioner inför det som jag läste. Flera inlägg i ämnet lär följa.

En sverigebåt som korsat gränsen många gånger?