-
Vargen i mörkret
Jag har köpt mig en ny pannlampa, denna manick som är helt ovärderlig för oss landsbor som bor utan annan utebelysning än solen, månen och stjärnorna. Den förra har jag tappat bort och den hade fått ett och annat fel så jag sörjer den inte. Jodå, en lampa vid ytterdörren har jag men det ljuset räcker inte långt. Min nya pannlampa är av avancerad sort med två olikfärgade varningsljus, olika bredd på fältet den belyser, stroboskopeffekt och med den starkaste effekten påkopplad ser jag hur långt som helst i mörkret. Ett tekniskt mirakel. Det blev jag varse igår kväll när jag såg att det blänkte till i mörkret ett par…
-
På vinst och förlust…
… så känns det när jag kör genom novembermörkret på för mig delvis okända vägar. Alla kurvor och krökar är ännu inte inprogrammerade för maximal kurvtagning och vissa hål och gupp i vägen överraskar fortfarande när jag susar fram. Bron över sundet är fortfarande under reparation och därför blir det en rejäl omväg för att ta mig till pulsådern genom landskapet. Halkigt har det också varit senaste dygnet. Igår torsdag var det nära på att jag tappat kontrollen i en besvärlig kurva. Jag kände hur framhjulen släppte och men viss möda kunde jag manövrera mig genom vägkröken. Ett puh undslapp mig när jag åter kunde styra Brunte med förtröstan framåt.…
-
Ljus i mörkret
Julen har smugit sig in i byn på ett hörn! Jag upptäckte nämligen den första julgranen och den var riktigt fin i mörkret. Ägaren av granen ville ha något som lyser upp i novembermörkret och jag förstår henne. Det är inte alla som har vägbelysning nära eller ser ljus i grannarnas köksfönster. Då är det fint med lite pynt som ersättning. – Visserligen är jag ingen vän av för tidigt julfirande men denna gran må vara förlåten, den är så bakom och runt om var det helt beckmörkt. Bara skogens sus hördes. Något helt annat än köpladornas tingel-tangel och tomtemusik i högtalarna. Nu är det bara att vänta på att…
-
Hästar och vandring i dunkel skog
Mina kära grannar var igår på annat håll och jag fick då den stora äran att rasta deras hund Giisa. Hon blev helt galen av förtjusning när jag plötsligt uppenbarade mig i hennes koja; en koja som är så stor att även en ett par hästar hade rymts där. På tal om hästar så fick jag på promenaden, som Giisa och jag spatserade, syn på ett par hästar mitt i byn. Två hästar modell mindre, ponnyhästar är de väl närmast. Jag blev så glad att det åter betar hästar i byn. De stod helt stilla med huvudena ihop, ungefär som om de stod och viskade till varandra. –”Vad är det…