Allehanda

Hästar och vandring i dunkel skog

Mina kära grannar var igår på annat håll och jag fick då den stora äran att rasta deras hund Giisa. Hon blev helt galen av förtjusning när jag plötsligt uppenbarade mig i hennes koja; en koja som är så stor att även en ett par hästar hade rymts där.

På tal om hästar så fick jag på promenaden, som Giisa och jag spatserade, syn på ett par hästar mitt i byn. Två hästar modell mindre, ponnyhästar är de väl närmast. Jag blev så glad att det åter betar hästar i byn. De stod helt stilla med huvudena ihop, ungefär som om de stod och viskade till varandra. –”Vad är det för typ, honom har vi inte sett tidigare”.

Förr i världen fanns det häst i snart sagt varje gård men nu är det en sällsynthet, därför blev jag så upprymd. Även på vår gård fanns det häst. Pålle hette den visst. Den användes på höäng, i skogskörslor, i vårbruket och på hösten när sädeskärvar skulle samlas in för tröskning. Det låter som det var rena 1800-talet men så gick det till på många ställen för bara 50 år sedan. Hästen var ofta som en medlem av familjen.

Men hästar kunde också vara illmariga och det kunde lätt hända att de nafsade med sina skarpa tänder i både skjorta och hatt. Ja, om man hade hatt hatt, vill säga. Sister Jane d.ä. fick en gång en spark av Pålle så att hon flög i diket och även tuppade av en kort stund. Men inte blev det någon skjuts till farbror doktorn den gången.  Kvicknade man till inom rimlig tid var allt i sin ordning. Sådant var livet på landet den tiden. Nu för tiden skall det röntgas och kollas vid minsta skråma.

Själv föll jag som liten gosse av ett hölass som nämnda Pålle drog och då gick det så illa att jag bröt armen. Den gången blev det dock besök hos doktorn och gips.

Sent igår kväll innan jag skulle gå till sängs gick jag ut på mitt gårdstun en kort stund. Ilskna hundskall hördes från det håll där min granne bor. Jag blev lite bekymrad med tanke på att gårdsfolket inte var hemma. Därför smög jag iväg utan ficklampa genom den nu alltmer mörka skogen som på sena kvällar infinner sig i augusti månad. Allt var i sin ordning hemma hos Giisa; skallet kom ännu längre bort ifrån men det hördes så starkt i den stilla kvällen.

Skogen var så mörk och mystisk. Troll och skogsrå lurade bakom träd och sten. Ljudet av en gren som knäcktes under min sko var skarpt som ett skott och våta fjolårslöv frasade för varje steg jag tog. Doft av fuktig skog, dunkla siluetter skymtade, stigen syntes som en ljusare fåra i detta skumma element som jag gångade genom. Skogen, marken, himlen som syntes om en mörkblå mosaik mellan trädtopparna. Allt var så starkt och kompakt. Jag var som ett med naturen, omsluten av halvmörker och höga stammar. Och någonstans skällde en hund övergivet och klagande.

Två förnöjda
Vandring i mörkan skog kan också vara en upplevelse

 

4 kommentarer

    • Don PJ

      Mörkrädd är jag inte, inte är jag skrockfull heller men lite får man väl fantisera.Och man kan ju aldrig veta till 100% 😉

  • lagottocattleya

    Kuslig tur – men skön och spännande. Jag hade inte vågat. Det beror inte på att jag är mörkrädd, utan snarare på att jag tror mig ana vad jag kan råka ut för.

    • Don PJ

      Inte så farligt, jag var ju i hemsoporna och det är betydligt tryggare än många gator i storstäderna. Av flera orsaker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *