En smärtans melodram med tå och ekorre

Ekorrn satt i granen
Hoppa han från tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen

Så kunde jag muntert ha sjungit härom kvällen, även om det är en förenkling av texten. Det var visst också något barn som störde den lilla rackaren men det lämnade jag bort. På samma gång kunde jag också lämnat bort den långa ludna svansen för den fanns liksom inte.

Muntert och muntert, egentligen var det inte alls lustigt, mera hade jag smärtsamt velat skrika ut versen och höja min blick mot himlen och avsluta med ett kraftfullt: Varför?

Jag var vid villan och tog ett dopp i den sena kvällen. Vad hände om inte att jag halkade på en sten i vattnet och slog min slog min lilla tå så illa att jag mest av allt velat yla rakt ut och hoppa på ett ben. (Ni vet hur ont det kan göra?) Men det gjorde jag inte, tänk om någon fått syn på mig och trott att Näcken fått fnatt. – Visst, rotten (ekorren) i visan stötte också sin lilla tå men han fick visst ett plåster på det onda. Jag fick klara mig själv.

Tur att jag idag fick sätta på mig gummistövlar som är stora och breda om den drabbade tassen. Inget som direkt klämde den ömma när jag ryckte igång röjsågen och sopade rent Triangeln från buskar och sly. Det blev riktigt snyggt efteråt, nästan som en park med mestadels resliga björkar och höga enrisbuskar. De högsta enebuskarna måste vara åtminstone tre meter och är mina skötebarn.

Fåren blev så glada när de såg att jag kom med röjsågen för då visste det att det vankades gräs eller buskar. De följde småspringande längs med stängslet på insidan för att inte förlora mig ur sikte och bräkte högljutt för att jag inte skulle glömma bort dem. Visserligen var de bara fyra stycken i den hagen men vilken högljudd kvartett de var. Hade det funnits någon ekorre i närheten hade den säkert blivit rädd och hoppat från tallegren och åter stött sin tå. Tur att jag hade hörselskydd på som dämpade olåten.