Vargen i mörkret

Jag har köpt mig en ny pannlampa, denna manick som är helt ovärderlig för oss landsbor som bor utan annan utebelysning än solen, månen och stjärnorna. Den förra har jag tappat bort och den hade fått ett och annat fel så jag sörjer den inte.

Jodå, en lampa vid ytterdörren har jag men det ljuset räcker inte långt.

Min nya pannlampa är av avancerad sort med två olikfärgade varningsljus, olika bredd på fältet den belyser, stroboskopeffekt och med den starkaste effekten påkopplad ser jag hur långt som helst i mörkret. Ett tekniskt mirakel. Det blev jag varse igår kväll när jag såg att det blänkte till i mörkret ett par hundra meter bort längs med vägen. Kunde det ha varit en varg? Varg lär ju finnas överallt om man skall tro rapporterna. Igår morse blev en man på sin gårdsplan antastad av en morrande varg bara tre mil härifrån. Senare på dagen blev vargen skjuten.

Någon varg tror jag dock inte att jag såg i mörkret. Det var förmodligen reflexen från en vägpinne som jag såg. Jag tror risken att råka ut för en aggressiv varg är ganska liten. Då är fästingarna en större risk, även om de är små.

Jag blev dock åter fundersam när jag i vedlidret skulle klyva lite ved inför kvällens eldning i vedspisen. Jag tyckte något skymtade vid dörren.  Något som tittade fram men som snabbt drog sig tillbaka när jag böjde mig framåt för att kolla vem som lurade i mörkret vid dörren. Vargen?  Snabb som attan också.

Det visade sig vid närmare undersökning att det var sparkstöttingen som skapade skuggan av ett varghuvud vid dörren. Med den starka pannlampan på huvudet skapas också skarpa skuggor. Puh, så klarade jag mig igen. Fast ingen fara, jag hade yxan nära till.

Visst skall man respekt för det rovdjur som vargen är men samtidigt bör man inte överdramatisera saken. Det gäller att följa med läget och se hur det utvecklas. Det skulle vara intressant att jämföra med liknande bebyggelse och landskap där det också finns varg i naturen. Kanske något område i Sverige? Hur sköts saken där och vilka är de verkliga farorna?

Tills vidare strövar jag fritt i skog och mark och vid mörker har jag nu ett underverk på mitt huvud. Det är bara att blända vargen!

Ännu mera snö har kommit, både igår och idag. Drivorna hopar sig. Nu väntar vi bara på en snabb och varm vår så har vi rejäla översvämningar på gång.

Annonser

På vinst och förlust…

… så känns det när jag kör genom novembermörkret på för mig delvis okända vägar. Alla kurvor och krökar är ännu inte inprogrammerade för maximal kurvtagning och vissa hål och gupp i vägen överraskar fortfarande när jag susar fram. Bron över sundet är fortfarande under reparation och därför blir det en rejäl omväg för att ta mig till pulsådern genom landskapet.

Halkigt har det också varit senaste dygnet. Igår torsdag var det nära på att jag tappat kontrollen i en besvärlig kurva. Jag kände hur framhjulen släppte och men viss möda kunde jag manövrera mig genom vägkröken. Ett puh undslapp mig när jag åter kunde styra Brunte med förtröstan framåt.

Efteråt fick jag veta att en bil kört i diket just där och voltat med stora skador på bilen som följd. Bara en kort stund innan jag kom bärgades bilen. Kurvan är tydligen känd för att vara besvärlig och folk har även skadat sig där vid avåkningar i de djupa diken.

Som om det inte räckte med dessa hjärtklappningar så råkade jag tidigt i morse ut för ett nytt tillbud. En älgkalv stod plötsligt mitt på vägen. Den stannade till när den såg mina strålkastare, vände om men ångrade sig och fortsatte över vägen. Bara ett par sekunder innan jag själv skulle passera. Att det var halt såg jag tydligt för älgen halkade omkring på vägbanan när den rådvill tog sig över vägen. Allt skedde på några sekunder.

Hade jag bara varit två sekunder tidigare på färdvägen i morse hade olyckan varit ett faktum. Hade jag bara hållit något högre fart i kurvan igår hade jag kört i diket. Kanske jag har en skyddsängel men jag funderar på allvar att skaffa med ett par ordentliga extraljus till bilen. De kan vara till god hjälp i höstmörkret.

Ännu en av byns katter. Denna har en egen soffa utomhus där den kan kura. Välmående ser den också ut att vara. –  Nu tror jag det får vara nog med katter en tid.

Ljus i mörkret

Julen har smugit sig in i byn på ett hörn! Jag upptäckte nämligen den första julgranen och den var riktigt fin i mörkret. Ägaren av granen ville ha något som lyser upp i novembermörkret och jag förstår henne. Det är inte alla som har vägbelysning nära eller ser ljus i grannarnas köksfönster. Då är det fint med lite pynt som ersättning. – Visserligen är jag ingen vän av för tidigt julfirande men denna gran må vara förlåten, den är så bakom och runt om var det helt beckmörkt. Bara skogens sus hördes. Något helt annat än köpladornas tingel-tangel och tomtemusik i högtalarna.

Nu är det bara att vänta på att väderkvarnens vingar snart skall få sina lampor tända. En riktig prydnad för byn, den också. Det är inte alla byar som har egen väderkvarn med julbelysning.

Ingen snö men vad gör det. Granen lyser så vackert ändå.

Hästar och vandring i dunkel skog

Mina kära grannar var igår på annat håll och jag fick då den stora äran att rasta deras hund Giisa. Hon blev helt galen av förtjusning när jag plötsligt uppenbarade mig i hennes koja; en koja som är så stor att även en ett par hästar hade rymts där.

På tal om hästar så fick jag på promenaden, som Giisa och jag spatserade, syn på ett par hästar mitt i byn. Två hästar modell mindre, ponnyhästar är de väl närmast. Jag blev så glad att det åter betar hästar i byn. De stod helt stilla med huvudena ihop, ungefär som om de stod och viskade till varandra. –”Vad är det för typ, honom har vi inte sett tidigare”.

Förr i världen fanns det häst i snart sagt varje gård men nu är det en sällsynthet, därför blev jag så upprymd. Även på vår gård fanns det häst. Pålle hette den visst. Den användes på höäng, i skogskörslor, i vårbruket och på hösten när sädeskärvar skulle samlas in för tröskning. Det låter som det var rena 1800-talet men så gick det till på många ställen för bara 50 år sedan. Hästen var ofta som en medlem av familjen.

Men hästar kunde också vara illmariga och det kunde lätt hända att de nafsade med sina skarpa tänder i både skjorta och hatt. Ja, om man hade hatt hatt, vill säga. Sister Jane d.ä. fick en gång en spark av Pålle så att hon flög i diket och även tuppade av en kort stund. Men inte blev det någon skjuts till farbror doktorn den gången.  Kvicknade man till inom rimlig tid var allt i sin ordning. Sådant var livet på landet den tiden. Nu för tiden skall det röntgas och kollas vid minsta skråma.

Själv föll jag som liten gosse av ett hölass som nämnda Pålle drog och då gick det så illa att jag bröt armen. Den gången blev det dock besök hos doktorn och gips.

Sent igår kväll innan jag skulle gå till sängs gick jag ut på mitt gårdstun en kort stund. Ilskna hundskall hördes från det håll där min granne bor. Jag blev lite bekymrad med tanke på att gårdsfolket inte var hemma. Därför smög jag iväg utan ficklampa genom den nu alltmer mörka skogen som på sena kvällar infinner sig i augusti månad. Allt var i sin ordning hemma hos Giisa; skallet kom ännu längre bort ifrån men det hördes så starkt i den stilla kvällen.

Skogen var så mörk och mystisk. Troll och skogsrå lurade bakom träd och sten. Ljudet av en gren som knäcktes under min sko var skarpt som ett skott och våta fjolårslöv frasade för varje steg jag tog. Doft av fuktig skog, dunkla siluetter skymtade, stigen syntes som en ljusare fåra i detta skumma element som jag gångade genom. Skogen, marken, himlen som syntes om en mörkblå mosaik mellan trädtopparna. Allt var så starkt och kompakt. Jag var som ett med naturen, omsluten av halvmörker och höga stammar. Och någonstans skällde en hund övergivet och klagande.

Två förnöjda
Vandring i mörkan skog kan också vara en upplevelse