Det blev ändå inte en tummetott av det hela

Egentligen hade jag tänkt åka till Jokkmokk vintermarknad denna helg. Karleby Resebyrå ordnade resa dit. Eller, först hade jag inte alls tänkt åka dit eftersom jag for dit ifjol men så ringde Vidar och bjöd ut en plats till mig. – Vidar, vilket härligt namn, förresten! – Jag funderade på saken och blev allt mera tänd på att även i år besöka vintermarknaden. Så gick tvättmaskinen sönder och jag måste investera i en sådan. Dit for Jokkmokk. Krångligt? I alla fall så åkte jag inte till Jokkmokk denna helg.

Mark Levengood har också besökt Österbotten denna vecka. En intressant person och god berättare. I torsdags höll han låda i Munsala och jag var fem före att anmäla mitt intresse men si det gjorde jag inte av en eller annan outgrundlig anledning. Efteråt ångrade jag mig.

Igår fredag uppträdde Siw Malmkvist på Norvalla tillsammans med Åsa Jinder, Heléne Nyberg och Charlotta Kerbs. En skön samling av vilka jag tidigare upplevt Åsa Jinder och Heléne Nyberg. Åsa Jinder, den härliga nyckelharpspelerskan som jag tidigare hört i Vörå kyrka. Kan ni förstå att jag missade denna föreställning? Så här i efterhand slår jag mitt huvud mot väggen; hur kunde jag låta detta tillfälle glida förbi? Framför allt att jag inte tog tillfället i akt att se Siw Malmkvist, en frisk fläkt i nöjesvärlden ända sedan 1960-talet. Still strong going on! Jag vill påstå att detta var en miss av klass. – Här får jag göra en rättelse! Jag tittade fel på en hel månad. Det är fredagen den 8 mars som de uppträder på Norrvalla. Biljett skall nu bokas!

Som sagt, denna vecka har det varit tillfälle att uppleva både det ena och det andra men tydligen har jag varit alltför slö för att ta vara på det som bjöds. Man skall inte sitta på sin kammare, livet rusar förbi och kommer aldrig åter. Detta måste jag lägga på minnet!

Nåja, helt utan upplevelse har jag ändå inte blivit. På Nabben, en hamn och restaurang i Maxmo, bjöds idag på drag racing med snöskotrar och det har jag inte sett tidigare. Snöskotrar som kan komma upp i flera hundra kilometer i timmen på en kort sträcka. Eller, alla fall väldigt fort. I hamnen fanns banan och hugade deltagare som på isen utövade sin sport. Fort gick det och snabbt rusade de iväg i två-mans-lopp. Deltävling i finska mästerskapen. Jag har ingen större kunskap om denna motor- och vintersport men intressant i alla fall att se.

Tyvärr var vädret inte det bästa, med snö och vått om vart annat, varför bilderna inte heller blev optimala. Vi kan väl titta på några ändå.


Här ställer de upp på rad, alla som tävlar. Rejäla kraftpaket under huven, kan man förmoda.

Så rusar de iväg, ivriga att få så kort tid som möjligt.

Full fart framåt!

Woops, här går det undan!

Jag säger bara ett ord: SNYGGT!

Med ett vrål rusar de iväg. Nästan så att de inte hålls på isen.

Så småningom vänder jag hemåt och lämnar hamnen vid Nabben. Idag fylld med snöskotrar, till sommaren med båtar.

 

En titt på höstens herrmode

Jag måste ikväll dra på munnen när jag läste en artikel på Vasabladets webbplats med följande upplyftande rubrik: ”Visst kan mode göras hållbart – Stockholm visar hur vi ska klä oss i höst”. Modebranschen är före alla andra och visar redan nu genom olika modevisningar och diverse spektakel vad som kanske bjuds ut inför nästa höst vad gäller mode.

Visst är det bra att modet är hållbart, inte tu tal om saken. Min egen Helly Hansen-tröja har hållit i mera än 35 år och är fortfarande i bra skick och mycket varm. En äkta skogshuggartröja. Tyvärr verkar jag nu ha slavat bort den eller så blev den av misstag förd till sopstationen i höstas, den lyser orange med sin frånvaro. Jag saknar denna snuttefilt och utmärkta arbetsplagg! Jag undrar om det är detta som avses när klädessnickarna visar upp sina alster till nästa höst?

Fruntimmer har alltid fått sig serverade den ena fantasifulla kreationen efter den andra så de må vara luttrade i dylika sammanhang men när jag tittar på de förslag vi herrar får inför höstens megaparties så rycker det lätt i smilbanden. T.ex. denna ”regnrock” från SELAM FESSAHAYE, vem köper denna och på största allvar inträder på Byarådets nyårskaffe om knappt ett år? Svindyr kan jag föreställa mig och väldigt chic i de rätta kretsarna men snygg, jag vet inte?http://fashionweek.se/app/uploads/2019/02/DSC_1499-400×600.jpg

Eller denna mundering från Per Götesson. Man får inte vara öm om bena i höstrusket. Och har han stuckit händerna i ett getingbo? Då blir snart fart på bena och då behövs säkert god ventilation.
http://fashionweek.se/app/uploads/2019/02/DSC_0862-1-400×600.jpg

Vi gör ett försök till och denna gång från L’HOMME ROUGE
Det närmar sig, låt vara att kavajen fått stryka på foten. Å andra sidan får köparen av denna skapelse en stor plåsterlapp på vänstra bröstvårtan. Förmodligen är det tänkt att där kan kopplas ström till för den som behöver hjärtstimulans ibland. Och vem gör inte det? Hjärta och smärta som i en gammal schlager.
http://fashionweek.se/app/uploads/2019/02/DSC_0420-400×600.jpg

Suck, vi tar en sista titt innan vi stänger denna sida och då får SCANDINAVIAN MAN äntligen visa var skåpet skall stå. Modefirman med detta namn kan säkert inte göra bort sig. En skandinavisk man, äntligen.
http://fashionweek.se/app/uploads/2019/01/DSC_0448.jpg

Nu kunde jag inte hålla mig längre för här prustade jag till. Jag antar att detta är en man som är iklädd dessa klädesplagg på väg ut i skogen eller nåt. Ett av de förnuftigare plaggen för en tant i lingontagen men för en herre? Jag säger då det, inte har man gummistövlar till den sådan snygg design!!! Här går gränsen.


Stockholm Fashion Week 

Låtom oss återvända till verkligheten en dag full med snöblandat regn i Vasa och de visioner vi där funderar på. Åtminstone klädd enligt vädret.

Vasa

 

Tur och retur till Björkarnas stad

I lördags begav vi oss, en hel hoper österbottningar, över Kvarken till grannstaden Umeå, björkarnas stad, för att proviantera eller annars bara flanera på stadens vindpinade gator. Det var researrangören och bussbolaget IngSva (Ingves/Svanbäck) som anordnade en shoppingresa till billighetspriset av 18 europenningar tur och retur in till Umeå med färja och buss. Ett ytterst förmånligt pris vilket gjorde att 11 bussar fylldes med förväntansfulla resenärer och hugade spekulanter på stadens utbud av både nyttigt och onyttigt. Wasaline stod för sjötransporten.

Jag skall inte göra någon större utläggning utan vi kastar oss raskt in i den bildkavalkad som följer.

I arla morgonstund äntrade vi denna bekväma långfärdsbuss från Ingves&Svanbäck. Med på resan fanns också sister Jane och svåger. I Vasa anslöt också en av deras telningar med sambo. En nätt liten resegrupp.

Vi susade snabbt genom det österbottniska landskapet, delvis i gula  lampor sken. Annars var det beckmörkt ute. Mot Vasa!

Ombord på Wasa Express samlades folket i cafeterian för att inmundiga frukost, nojsa eller annars bara sitta och glo.

Sis hämtade kaffe med tillbehör

Javisst, svåger skulle visst ha sin gris, sockrad och fin

En stund senare samlades intresserade resenärer i konferensutrymmet för att ta del av Ingsva:s reseutbud för kommande år. Säkert en baktanke med det förmånliga priset på dagens utflykt, att fånga uppmärksamheten på deras eminenta resor i alla väderstreck. Själv vann jag en förmånskupong på 50 euro att använda vid bokning av resa. St. Petersburg till våren lockar onekligen en smula.

Ute på däck så såg det ut så här. Svinkallt. Inget läge för att lättklädd lapa sol direkt.

Och vred vi huvudet 90 grader babord såg vi denna ståndaktiga lilla fyr mitt ute i ingenstans

I butiken ombord såldes både starka och svaga drycker. Ungefär samma pris som iland vad gäller alkoholhaltiga drycker, ingen större skillnad.

Jag hade dock siktet inställt på Skolekridt, mitt favoritgodis.

Här kunde man bl.a. köpa lunch. Jag valde köttbullar med mos. Mums, så goda köttbullar de har ombord på Wasa Express!

Snart kom vi iland i Holmsund och långa gången väntade. Två damer hann smita iväg före mig.

Och i en krök välkomnades vi av denna vägg

Genom bussfönstret välkomnades vi officiellt. Vi kände oss mer än välkomna med fylld börsar och spring i bena.
Wentus Blues Band skulle spela på Droskan samma kväll. Tyvärr inget som kunde upplevas för då var vi åter på väg tillbaka när de drog igång.

Här rattar oss Tore med säker hand in mot stan.

Jaha, här skulle de flesta av för att göra fynd. Dock avråddes från att köpa stora bäddsoffor eller annat stort gods. Senare på dagen kunde de som ville åka in till centrum för en runda bland alla butiker och restauranger.

Vi andra fortsatte in till stan. Friska vindar sliter i flaggorna.

Tittar vi till höger ser vid Sjöbris i vintersömn men en isbana har de fixat till på älven. Jag har för mig att det skall göras en större skridskobana för de som vill träna långtur på skridsko.

Lite ödsligt såg det ut på torget men så var också vädret kallt med snålblåst i gathörnen. Med rätt klädsel gick det dock bra.

Lite mera ödslighet. Cyklar är ändå i flitig användning i Umeå även på vintern. På väg in till Umeå mötte vi ett gäng cyklister i träning. Riktiga friskusar med andra ord.

Själv begav jag mig till Akademiska bokhandeln. Bl.a. inhandlades ”Nåden har ingen lag” av Torgny Lindgren. Ingen  deckare, namnet till trots, utan en samling romarer som består av: Hummelhonung, Dorés Bibel, Pölsan och Norrlands akvavit. Den blir intressant att läsa senare i vinter. Fast vid närmare eftertanke hade namnet ”Lagen har ingen nåd” kanske passat bättre som deckare.

Butiken Eljest fick också ett besök. Där köpte jag ett vykort. En massa trevliga saker att titta på eller köpa. Rekommenderas en titt innanför dörrarna. Vid Vasaplan.

Känd skulptur i Umeå framför Centralstation. Grön Eld heter konstverket.

Ett annat landmärke i Umeå, denna gång på Renmarkstorget. Vet inte riktigt vad detta verk heter.

Snöborgen på Renmarkstorget var inte så imponerande i år. Annat var det år 2014 när Umeå var kulturhuvudstad i Europa. Fast barna hade kul.

Vart sedan gå? Nära till det mesta i Umeå.

En sväng in till Utopia, mest för att få lite värme en stund. Alla dessa köpgallerior ser ganska lika ut, samma butiker och kedjor.

Ser man upp i taket ser det ut så här.

Sänker man blicken något ser det ut så här. Ja, det var det hela för min del. Andra föredrog kanske att ströva runt i alla butikerna.

Jag smet in en stund på Bishops Arms för att vila benen och få en öl. En hel del folk där trots att det var tidig eftermiddag.

Här kom jag in och här gick jag ut

Snart var det dags för hemfärd – eftermiddagen gick jättefort – och på Ikea/Avion samlades de sista köpsugna upp lastade med kassar, paket och fullproppade väskor. Jag tror köpmännen får känna sig ganska nöjda.

I Holmsund fick vi gå ombord via bildäck. På grund av den hårda vinden hade Wasa Express bytt läge och  den vanliga landgången kunde inte användas.

Snart satt vi bänkade för att avnjuta Skärgårdsbordet i matsalen längst akterut. Så här såg den första tallriken ut. Mycket gott!

Det här konstverket lyckades Sister Jane åstadkomma på vit duk när hon satte en tallrik med godsaker från dessertbordet ovanpå en skål med glass och chokladsås. Ja, det var själva förberedelsen, sedan fullbordades verket när hon satt tallriken på bordsduken. Något senare upptäcktes konstverket när det blev dags för avdukning.
Jag föreslår att hennes skapelse får namnet: Brun tupp går till anfall.

Uppe i baren roade sig folket med dans. En som inte fick dansa var den mystiska figuren längst till höger. Kan det vara Alf, han från TV-serien ni minns?

Vi zoomar in för att se närmare. Nja, inte Alf men kanske en annan utomjordisk släkting till honom.

Vi som inte svängde klackarna i taket i baren på däck 8 fick nöja oss med att glo ut i vinternatten eller roa oss själva. Inte fick vi heller vara i Bollhavet. Gladast var vi över att sitta inne  i värmen och inte i det riktiga isklädda havet utanför. En hel del människor ombord att mingla med, kända som okända.

Klockan närmar sig midnatt och dags att ställa sig i kö för att lämna Wasa Express för denna gång. Festen är slut!

På väg ut genom den obemannade tullen. Oj, här gjorde jag mig visst skyldig till en överträdelse av bestämmelsen att inte fotografera. Såg det först senare vid framkallningen.  Varför finns denna ”Kamera förbjuden”-skylt i tullen kan  man fråga sig.

Så styr vi norrut i snöyran. Vi får tacka Ingsva för en lyckad shoppingresa till Umeå!

Och här står bilen och väntar i kulörta lyktors sken. Svåger gasar upp.

Detta var kanske den mest spännande bilden på hela resan, ABC i Oravais vid hemkomsten. Eller föreslår ni någon annan? Det finns ju att välja på.

För den som inte var med men drömmer sig bort till resor när som fjärran finns här en länk till Ingsvas resekatalog.
https://www.ingsva.fi/pdf/resor/var-sommar-2019/

 

 

Tack, du pratar också en bra svenska!

Torsdagsklubben hade idag möte, om än något reducerat, den ena riddaren var på annat uppdrag. Vi beslöt att prova ett nytt matställe som öppnade i höstas, nämligen Chào grill i Oravais kyrkby alldeles nedanför kyrkbacken.

Vi stegade in, betalade för oss – jo även här finns en viss pensionärsrabatt – och försåg oss från buffén som bestod av typiska asiatiska anrättningar med ris som bas. Smakade riktigt bra och alla tog påfyllning. Kaffe och kex som avslutning. Enkel och stilren inredning med stora fönster ut mot stora gatan. Eller Öurvägen som stråket heter. En traktor med släpvagn körde förbi ett par gånger.

Bakom disken stod en ung man, med asiatisk härkomst av utseendet att döma, och betjänade oss på ren dialekt. Om han är född här eller utrikes vet jag inte men dialekt pratade han obehindrat.

Det fick mig att tänka på hur viktigt språket är för vår identitet och acceptans i samhället. I Oravais är svensk dialekt normen i samhället; pratar du annat kan du lätt hamna i en annan låda, också om du pratar svenska med brytning eller en österbottnisk dialekt lång bortifrån. Dialekt, då är du en av oss och någon att lita på. Detta tror jag sitter i ryggmärgen hos alla människor och behöver inte betyda något dåligt men kan också bli fruktansvärt fel om det kopplas samman med generaliseringar, rasism och ren okunskap. Pratar du vårt språk, då är du en av oss, sedan må det vara vilket språk som helst.

Jag minns en gång i mitten på 1970-talet när jag först kom till Malmö och besökte en kvartersbutik för att handla. Den tiden fanns det inte så många svarta människor från Afrika i Sverige och de som fanns var i de flesta fall importerade. En liten flicka med svart hudfärg och krulligt hår gick tillsammans med sin vita mamma och sökte varor. Helt plötsligt så öppnade hon munnen och ut kom en komplett skånska som jag bara kunde drömma om att kanske få någon gång i framtiden. Jag minns hur förvånad jag blev, det hade jag inte väntat. Jag hade omedvetet placerat henne i lådan ”svart invandrare med annat språk”. Troligtvis var hon adopterad.

Idag är det inte ovanligt i Sverige att vem som helst, oberoende av utseende, i princip kan prata den landsändas språk och dialekt där de befinner sig. De flesta höjer inte förvånat på ögonbrynen om en svart människa pratar äkta dalmål.  Vi får också komma ihåg skillnaden på t.ex. skånskan och alla de olika norrländska dialekter som förekommer. Vilken väcker mera uppmärksamhet: en skåning i Gällivare eller en svart människa som pratar Gällivare-språket i Gällivare?

Dock är ändå många invandrares svenska färgad av sitt modersmål och det finns de som pratar en dålig eller knappt någon svenska alls. Invandrare av nyare modell. Själv var jag också invandrare i Sverige en gång i tiden och idag skulle det vara bra roligt att höra det språk som jag pratade de första åren i Sverige. Hur färgat var mitt språk av finlandssvenskan och vår dialekt? Jag lärde mig aldrig att prata skånska speciellt bra  av den enkla anledningen att jag inte behövde. Jag utvecklade en nordisk variant av svenska. Däremot var det roligt att svänga sig med vissa skånska ord och meningar; jag lärde mig småningom att älska skånskan.

Det finns dock ett litet aber för oss finlandssvenskar i Sverige, som invandrare eller resenär. ”Vilken bra svenska du pratar” är det inte ovanligt att vi får höra i Sverige, som om vi nyligen lärt oss svenska. Den kan kännas som om hela ens identitet ifrågasätts. Vad då bra svenska, det är ju mitt modersmål! Detta beror oftast på ren okunskap om att vi finns, vi svenskspråkiga i Finland. Okunskap, likgiltighet eller lättja. Utbredd begreppsförvirring finns också, inte minst bland oss finlandssvenskar: vad är finlandssvensk, finne, finländare, sverige-finnar, sverige-finländare och sverige-finlandssvensk?

Annars är det rätt kul att i Sverige prata vår dialekt, alltså med någon annan från Österbotten. Inte en tillrättalagd svenska utan ren österbottnisk dialekt. Många gånger är det nästan så att man ser någon i närheten spetsa öronen och försöker klura ut vad vi är för typer. Då gäller det att högt och ljudligt dra på med bred dialekt för att se hur förbryllade de blir. Vad är detta? Kan de var norrmän eller ufos? Tyvärr kan jag inte Närpes-språket speciellt bra men det kommer säkert till sin fulla rätt i en sådan situation.

Själv har jag inte fått höra ”Vilken bra svenska du pratar” förutom en gång när en tyckte att jag talade en tydlig svenska. Tack, det kan man inte säga om alls rikssvenskar. Jag har ett bra svar på lager ifall någon i Sverige berömmer mig för mitt svenska språk med orden ”Vilken bra svenska du pratar”. Då gäller det att stilla sig ett ögonblick, dra på det bästa smilet jag har och svara: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”


Vad betyder finlandssvensk? –
Själv har jag inget problem med att kalla mig finlandssvensk, men jag är också svenskösterbottning, oxkangarbo och ”nordisk medborgare”.

14 saker som finlandssvenskar är trötta på att höra – både i Sverige och Finland – Amelia

För att ytterligare lyfta fram dialektens förträfflighet så spelar vi upp en video från Ragnvaldsträsk utanför Skellefteå.

 

 

Tyvärr ingen bild från Chào grill, det glömde jag helt bort, så det får  bli en tjusig vinterbild istället.

 

Objuden gäst i huset

Just som jag satt här i godan ro och kikade på mina skärmar så såg jag i ögonvrån en liten snabb skugga som for över golvet. Snabbt och tyst men lika fullt var det en mus som behagade gästa min varma boning. Jag blev riktigt paff för det är länge sedan jag sist hade en mus som gäst.

Jag kan förstå att även dessa små varelser söker sig till varmare ställen när det som senaste helg varit lägre temperatur än -20 C. Som lägst hade jag -22,5 C på lördagskvällen. Likväl är de inte välkomma i min stuga och nu gäller det att leta fram musfällan. Var den finns vet jag inte men imorgon får jag göra en razzia och leta. Därefter blir det att gillra fällan med Allerums prästost och sedan brukar det inte ta lång stund innan det hörs en smäll och så har musen kilat vidare till sälla jaktmarker. Snabbt och effektivt.

Jag satt en stund vid spiseln med ett vedträ i högsta hugg när jag såg att det kilade omkring där men då aktade sig den lilla rackaren att visa näbben. Lite besviken är jag på grannens katt Maja som inte skött sitt uppdrag på gården trots att jag trampat upp en stig genom skogsbacken så att hon skulle ha det lite lättare att ta sig hit genom snön för att hålla pli på mössen. Hennes morsa Lisa var en mera flitig besökare men sedan hon dog så ligger ansvaret på Maja. Den ungdomen, den ungdomen…

Vi kan väl inte säga annat än att vi även denna vinter får en riktigt vinter. Lagom kallt, även om det smällde till i helgen och lagom mycket snö har vi. Vi behöver inte mer snö, det är säkert. Så egentligen skall man inte klaga. Fint sparkföre är det också och förhoppningsvis blir det en och annan utfärd kommande dagar med detta förträffliga fortskaffningsmedel.

Ack ja, även vintern är vacker på sitt sätt.

Genom purpurdriva borde de komma, mus före och katt efter!

Den bästa investering jag gjort! Alltså luftvärmepumpen som hänger på väggen där bakom. Producerar värme ur kyla fast det är mera än -20 C ute. Och åjo, snöskuttan eller snöbjörnen, är också en god tjänare även om jag själv får stå för energin.

Ännu en tid är grinden öppen för kung Bore men snart får han ta vintern med sig och dra till Häcklefjäll. – Bild från Oravais slagfält.

Byns två tramporglar

Igår var jag på begravning. En av byns äldsta män har avlidit i den aktningsvärda åldern av 92 år efter ett äktenskap med lika lovvärda 70 år med sin fru. Ett strävsamt och stillsamt par som, skulle jag tro, levt ett lyckligt liv tillsammans.

Efter gravsättningen på byns begravningsplats blev det minnesstund i bönehuset Betel under ledning av Kaj Kanto. Sedvanlig bjudning med kaffe, tårtor och dopp. Sedan blev det sång, uppläsning av adresser och tal.

I samband med kaffestunden så kom jag i samtal med Harry Blomberg, en före detta predikant för pingstförsamlingen i byn som har just bönehuset Betel. Han och han fru bodde och verkade i byn i början av 1960-talet ungefär. Jag minns honom ganska suddigt och han verkade inte alls minnas mig trots att jag troget gick i söndagsskolan. Dock hade vi ett minne gemensamt, nämligen den ungdomssamling som skedde i byn någon gång i början på 60-talet i byn. Det kom många ungdomar utifrån och mycket folk var i rörelse. Jag var då liten gosse och det var ju roligt att det hände någonting i byn och vi barn och ungdomar var inte sena att ta tillfället i akt att få se lite annat.

Bland annat minns jag att det var anordnat dop för de nyfrälsta i Ahlnäs sund. Dit var det ca. en kilometer från bönehuset. Vi travade iväg och jag som nyligen fått min första cykel, en Mifa, skulle naturligtvis cykla. Hur det sedan kom sig så cyklade jag omkull när vi gick tillbaka till mitt i byn och jag slog huvudet i en sten. En rejäl smäll för ett litet huvud och jag blev alldeles yr och fick hjälp av ett par ungdomar att gå hem. Troligtvis en mindre hjärnskakning. Sedan blev det sängläge i bäddsoffan hemma. Jag minns också att det blev fotografering vid bönehuset och som tur är finns det fotot bevarat.

Inte så ofta jag besöker bönehuset Betel i byn men det var ju riktigt trevligt ordnat med nya bekväma bänkar, piano och ljudutrustning. Det som värmde mest var att den gamla tramporgeln finns kvar och är fullt spelbar. Jan-Erik Nyholm var den som skötte musicerandet och sången och trots att han hade med eget modernt instrument så spelade han också två sånger på den gamla tramporgeln. Det var en positiv överraskning. Riktigt bra lät det till och med.

Tidigare i veckan var det läsmöte på bystugan. Läsmötet var anordnat av Evangeliska-Lutherska kyrkan i kommunen. Där var jag inte närvarande för jag är inte medlem i kyrkan men jag hörde att där hade kantorn, som var med på mötet, också spelat på den gamla tramporgeln som finns kvar i bystugan efter att byskolan lades ned på 1960-talet. Sådan tur att dessa två tramporglar finns kvar och att de går att använda och att de inte blivit skrotade i något skede. Skall jag säga som det är så gillar jag dessa gammeldags tramporglar. De har en så trygg och nästan mäktig stämma.

Själv fick jag mödosamt lära mig något om noternas märkliga värld genom övandet på skolorgeln en gång i tiden. Då kom kantor Håkan Heikius hit till byn en gång i veckan och försökte lära oss ungar att spela piano men eftersom det inte fanns något piano i hela byn så fick det bli på skolans orgel. Kanske det är därför som jag gillar dessa tramporglar ännu?

I slutet på februari kommer jag att besöka Umefolk och där utlovas musik av tramporglar när ”Marja-Liisa Orgelsuite” tar scenen i anspråk. Hela sex tramporglar stämmer upp och det kommer att bli spännande att höra vad de kan spela.


Marja-Liisa Orgelsuite – Umefolk 2019

Här en bild av interiören i Betel bönehus i Oxkangar.  Längst till höger skymtar den gamla tramporgeln.

Detta borde vara den ungdomssamling som skedde i byn i början på 1960-talet. Det borde vara Harry Blomberg som sitter på bänken i andra raden längst ut till vänster. Själv sitter jag på gräsmattan längst ut till höger. Huhuu, många år sedan dess! – Fotograf okänd.