Att ta något för givet

Jag läste nyligen någonstans att frågar man en svensk varför man firar Sveriges nationaldag den 6 juni så står ofta personen där med tomma ögon och vet nada. Frågar man däremot finländare varför man firar Finlands nationaldag 6 december vet alla att det är dagen då Finland förklarades självständigt. Och i år vet alla dessutom att årtalet var 1917, det kan ingen ha missat. Det är bara att gratulera och salutera till 100 år! Allt har inte varit en dans på rosor.

Normalt firar jag inte nationaldagen, eller som vi säger i Finland självständighetsdagen, på något speciellt sätt men i år har sister Jane bjudit in till självständighetslunch även om det i meddelandet hon skickade stod: välkommen till självständighetspartiet. Hon skyllde på telefonens autotextning men jag undrar ändå om hon inte, likt Paavo Väyrynen, har vissa politiska ambitioner och är hemlig medlem i finländska Självständighetspartiet. Det lär faktiskt finnas ett sådant parti.

Den gode Paavo tänker nu för fjärde gången kandidera som presidentkandidat trots att utsikterna att han som Finlands president kan sitta på Gullrandas veranda en varm sommardag och läppja på en kall kalja är i det närmaste obefintliga. Något tåls han dock, likt bonden Paavo i Rundebergs dikt ”Högt bland Saarijärvis moar”, beundras för sin envishet och seghet även om han inte direkt är min politiska idol.

Normalt firar jag inte självständighetsdagen, skrev jag. Det är/var en dag som vilken annan som helst bara det att man får ledigt från jobbet. Självständigheten tar jag för given. Eller?

Vi som är efterkrigsgenerationer har inte upplevt de senaste krigen när nationen slogs för sin överlevnad, fått se släkt och bybor komma hem i kistor och känt verklig oro över framtiden. Salig far var en av de som i senaste kriget mot Sovjetunionen fick offra några av sina bästa år vid fronten. Han kom hem levande men vem vet vad han upplevt och vad hans inre dolde. Sådant talades inte om. Jag minns bara två episoder han berättade om från kriget.

Vad hade hänt om Finland hade blivit invaderad av röda armén 1944 och självständigheten gått förlorad? Det vet vi inte men risken är uppenbar att vi fått växa upp på en kolchos, som en journalist med rötter i byn, Lilian Sjölund, nyligen skrev i tidningen Hela Hälsingland. Stalins styre var hårt och deportationer, avrättningar och skräckvälde var hans medicin. Troligen hade jag inte alls funnits till.

Självständigheten är inte något givet. Det räckte inte med Lenins ord: ”Är ni nöjda nu?” när han och folkkommissariernas råd undertecknat det dokument som syftade till att ge Finland självständighet år 1917. Vi känner väl till den imperialistiska politik som Sovjetunionen förde och till den balansgång som Finland fick gå. Än idag finns det skäl att ha ett starkt försvar, en sansad utrikespolitik och vänner bland nationer och folk. Det sista inte minst med tanke på det isolationistiska tankegods som frodas i hörnen.

Vi tar ofta saker och ting för givna. Som t.ex. åtta timmars arbetsdag, fem veckors semester, kvinnors rösträtt och för den delen allas rösträtt, föräldraledighet och strejkrätt utan att tänka på den kamp som förts för att få vårt välfärdssamhälle till stånd. Glatt röstar vanliga löntagare och de som har det sämst ställt på högerpopulistiska partier utan att ett ögonblick tänka på deras verkliga politik. Huvudsaken är att man får vädra sitt missnöje.

För givet tar man också att man får tala sitt modersmål och att man kan ta del av samhällets tjänster utan att rådvill stå och skrapa sig i huvudet. Finland har två nationalspråk, finska och svenska, men det finns krafter som starkt ifrågasätter svenska språkets status i republiken. Vi har under tid fått se stora svenska domänförluster och det är inte för alltid hugget i sten att vi har två nationalspråk.

Det är mycket man tar för givet och det kan idag vara skäl att ta sig en funderare på vårt fotserland och vårt samhälle. Vår historia, dagsläget och vart är vi på väg.

Firandet har skett på olika sätt i republiken. Ikväll går balen på presidentslottet av stapeln. Inget jag direkt tittar på i tv men den får surra på i bakgrunden en stund. Lite av modeshow över det hela.

Bättre då att lyssna de musikaliska inslag som sänts. Bl.a. sjöngs Finlandia-hymnen av Sibelius tidigare idag. Det har höjts röster för att denna hymn skulle ersätta vår nuvarande nationalsång, Vårt land. Visst är den vacker, en av de bästa. En kuriosa är att Finlandia-hymen faktiskt har varit nationalsång under några år, dock inte i Finland utan i utbrytarrepubliken Biafra i Afrika på slutet av 1960-talet.

En annan märkvärdighet i sammanhanget är att vår nationalsång Vårt land har samma melodi som Estlands nationalsång. Fredrik Pacius är kompositören. Jag utgår från att Finland var först men vi delar gärna med oss.

Lunchen hos sister Jane och svåger smakade alldeles utmärkt. Vi t.o.m. skålade i bubbel för republiken och dess 100-års jubileum. Så något firade jag ändå men mest funderade jag på inte ta något för givet. Inte ens vår självständighet och rätten till mitt modersmål.


Sjölund: Tack för att vi slapp växa upp på en kolchos! 

Finlandia –  hymn, den mäktiga symfoniska versionen

Högt bland Saarijärvis moar – dikt av Johan Ludvig Runeberg

Gullranda 

Dagen till ära hade sis dukat med blå-vita ljus vid självständighetslunchen.
Annonser

Vetenskap, trams och troll

Idag råkade jag få syn på en artikel på Vasabladets webbplats med den upplyftande rubriken: ”Forskare: Så skiljer du vetenskap från trams”. Bra tänkte jag, äntligen ett ljus i mörkret och då tänkte jag inte på alla juleljus som nu tänds i allt större omfattning i by och stuga.

Det visade sig dock inte finnas något större Heureka inbakat i artikeln utan istället hänvisades till en bok av författaren, doktorn i epidemiologi och forskaren Emma Frans vid Karolinska institutet. Hon är en studerad människa och verkar ha en stor tro på vetenskapen och dess metoder samt är en krigare i kampen mot faktaresistensen.

Som faktaresistent har man sin uppfattning klar och där skall inte några obekväma ”fakta” och tvivel komma och störa världsbilden. Hellre stångar man sin panna blodig och plåstrar på med myter, halvsanningar och direkta lögner. Om man inte tar sin tillfykt till likasinnade och bara hör vad man vill höra, se vad man vill se.

Vad är sanning, vad är hittepå, vad är lögn? Inte helt självklart i alla lägen och inte minst på some (sociala medier) och i anonyma kommentarer på webben. Där finns allt från fanatiker, konspirationsteoretiker, ren okunskap till troll. Var kommer så den allvetande vetenskapen in och rättar till de värsta påståendena och direkta trollerierna?

Låt säga att sanningen inte alltid är enkel. Den tarvar allt som oftast att man sätter sig ned och undersöker, läser, lyssnar och lär. Och tar en extra funderare innan man tror sig vara något på spåret och därtill är pelagrut ödmjuk. Man kan kanske faktiskt ha fel?

Eller söker man bara fakta/uppgifter som bekräftar ens egen förutfattade mening?

Usch, det låter jobbigt det där. Jag vill ha svaret nu och gärna skall det vara enkelt att förstå. Raka rör, pang på rödbetan, fixat på nolltime! Känna att jag får utlopp för min ilska, mitt missnöje och min energi. En enkel förklaring nu på stubben.

Ifjol höstas fick vi lämna in förslag till kurser hos Medborgarinstitutet i kommunen. Jag försökte dra mitt strå till stacken och föreslog en kurs eller åtminstone en föreläsning om hur man tolkar statistik och är källkritisk på Internet. Internet är fullt av information, påståenden, statistik, tolkningar, teorier, foliehattar och troll. Mycket är bra men det finns också mycket skräp. Hur navigera rätt i denna djungel? Hur bemöta faktaresistens, okunskap och trollen? Sin egen och andras. För är någon helt oskyldig?

Någon kurs blev det inte trots att det finns ett uppenbart behov.

Istället får jag ta min tillflykt till kloka människor som Roland Paulsen, Hans Rosing – frid över hans minne – och nu denna Emma Frans. Jag beställde idag hennes bok ”Larmrapport – att skilja vetenskap från trams”. Alltid får jag någon insikt och större förståelse för hur det fungerar på nätet och i verkliga livet.

Jag tyckte innehållet i boken som finns på Adlibris webbutik är intressant:
– Checklista för hur man granskar avsändare
– En välbehövlig ordlista
– Framtidsspaning
– Förklaringar till olika sorters studier och hur de bör bedömas
– Genomgångar av allt från mansplaining till publiceringsbias
– Grundkurs i källkritik
– Råd för hur du bemöter felaktiga påståenden
– Raljerande och allvarliga tweets
– Skräckexempel
– Sätt att genomskåda vanliga tricks
– Verktyg för att förstå statistik och diagram 

Boken får bli julklapp till mig själv.


Larmrapporten –  Adlibris

Emma Frans 

Emmas Selektion  –  blogg

Roland Paulsen 

Faktaresistens

Konst, vetenskap eller trams? Så här kan vi inte ha det. Alltför svårt att förstå. Säkert något skumt! – Umeå stadsbibliotek. Det visade sig vid närmare efterforskning att skulpturen har det passande namnet ”Reason to attack” . Konstnär: Veronica Brovall

 

 

Minnen från ljuva 60-talet

Någon gång i höst dök en av byns döttrar upp och ville sälja jultidningar. Eftersom jag själv varit i branschen i unga år som försäljare av Svenska Journalen ville jag stödja den unga damen med en beställning. Jag fick bläddra en god stund i katalogen, för jultidningar var jag inte intresserad av, utan det fick bli något annat.

Det som jag beslutade mig för var boken ”Mitt 60-tal. Ett årtionde i bilder”. Det var från det årtiondet som jag har mina första egentliga minnen. Slutet av femtiotalet är mera höljt i dunkel men uppskjutningen av den första ryska satelliten Sputnik minns jag i alla fall. Tror jag det var. Den gick att se på himlen och det var en stor sak.

Då är det något bättre med 60-talet.  Jag började då gå i skolan och lärde mig läsa. Jag fick en 8:a var i både läsning och skrivning på första klass och bäst var jag i religion där jag fick en 9 på en skala från 4-10.

60-talet ja. Jag bläddrar i boken och minns från år 1961 Anita Lindblom med ”Sån´t är livet”. Far var en flitig radiolyssnare och torde ha lyssnat på Tio i topp (SR) från det året och därmed fick även jag min beskärda del av det nya musikutbudet.

1962 öppnas Wessels varuhus i Malmö, det minns jag inte, men jag måste le i mjugg när jag läser att det var sådan trängsel och ståhej att 100 människor svimmade, tre åkte i ambulans till sjukhuset och en dog. Hylands hörna kom också det året i rutan och någon i byn hade väl TV så man kunde få sig en titt ibland.

Från 1963 minns jag tydligt mordet på president John F. Kennedy likaså Stig Wennerström-affären.

Sedan kom Beatles och allt med det men jag blev ingen riktig Beatles-fan. Inte heller Televinken var mig speciellt populär vad jag minns. Visst, Sound of Music minns jag vi tittade på Flakholmen hos Joel och Fina som tidigt hade TV. Så bra vi tyckte den var.

1966 och Vi i femman var ett populärt program, vem minns inte det? Och Twiggy som var så smal som en sticka. Samma år tvingas polisen fly vid ett raggarbråk i Harnäs utanför Gävle. Det minns jag inte utan noterar att visst kunde de då också.

Lyckliga gatan år 1967 och Vietnam-kriget. Jag minns allt mer. Sexdagarskriget och hur snabbt det gick.

1968 och tv-serien Helgonet. Biafra och svälten där. Den svenske greven Carl Gustav von Rosen gör en insats där som pilot. En skrämmande sak var Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien. Skulle det bli krig nu?

Så kom 1969 och den första människan satte sin fot på månen. Spännande, många uppskjutningar av rymdraketer och kungabröllop spanades in på TV. Själva hade vi inte TV förrän i början på 1970-talet men som tur var fanns TV ändå i byn. Golda Meir och Woodstockfestivalen finns också i minnet när jag bläddrar i boken.

Åren går och det som man minns det minns man, även man ibland behöver en påminnelse. Själv har jag dåligt minne från den tiden. Sister Jane i Den lyckliga staden har däremot ett riktigt hästminne. Där är jag lite avis på henne.

Detta var lite plock som dök upp när jag läste genom boken, eller mera tittade på bilder för det var inte så mycket text i den. Vad minns ni från det ljuva 60-talet som Brita Borg sjöng om? Allmänna eller egna. Ja, ni som var född och på fötter.

PS. Detta blev mycket minnen från Sverige men boken är utgiven där och mycket fick vi oss till livs via svensk TV redan den tiden här i Österbotten.

Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.

Dos pantalónes

Lite skämmigt blev det allt! Just som hon satte nålen i tyget måste hon senast då ha upptäckt min stortå som stack ut genom ett hål i strumpan.

Jag beslöt mig idag för att inhandla två par byxor för mera festliga tillfällen. Inte byxor som används när jag går till vedlidret eller skottar snö utan när jag befinner mig på färjan över Kvarken eller strosar förnämt i kulturella sammanhang.

Tidigare besökte jag Heikki Raskus klädesaffär i Vasa på Stora Långgatan när jag snabbt och utan krångel ville förnya min garderob. På fem minuter kunde ett manfolk få ett par byxor utprovade eller en blus köpt. Denna affär upphörde tyvärr och vilsen kände jag mig. Ända tills Dressman uppenbarade sig. De kunde erbjuda service och hyfsade priser. Damerna hos Dressman var, och är, ständigt uppmärksamma på den till synes planlöst flanerande herremannen bland hyllor och lockrop. Alltid något som är extra billigt. – Jag har förresten aldrig sett en manlig expedit hos Dressman. En medveten strategi?

Hur som helst, byxor skulle inhandlas och måtten hade jag strategiskt nog antecknat i min mobil. De som gällde innan jag blev friherre, de gäller än idag.

Till saken hör att jag har något för korta ben i förhållande till övrig lekamen varför mina byxor nästan alltid måsta avkortas med några centimeter. Inget stort problem men en extra inkomst som skräddaren/sömmerskan inhöstar och som jag betalar.

Just om expediten böjde sig ned för att fastställa min byxlängd framkröp min stortå från dess dolda tillvaro i en strumpa utrustad med ett hål som jag tills dess inte observerat, eller som de säger i Närpes, noterat. –  Jag blev förskräckt!

Jag drog min stortå in under foten och hoppades att flickebarnet inte sett min tå och därmed åsamkat sig ett smärre trauma. Möjligen kan hon ha sett ett hål i strumpan för när jag skulle betala kom frågan, som på studs, om jag behövde fler stumpor och om möjligt nya kalsonger. De hade extra förmånliga priser. Eller så är det det som kallas merförsäljning. Jag avböjde, denna gång! –  Jag hämtar byxorna nästa fredag!

Reklambudskap?

Dansa julen ut, beställ redan nu!

Knappt har jag hunnit hem från senaste Umefärden så är nästa resa dit beställd. Fast denna gång blir det en enkel shoppingtur tillsammans med 6-700 andra österbottningar. Hela 15 bussar lär samla upp folk genom landskapet från norr till söder. Lördagen den 13 januari ordnar reseföretaget Ingves & Svanbäck ett rejält kalas ombord på Wasa Express och med 4 timmars vistelse i Umeå. Tid att besöka både IKEA/Avion och Umeå centrum för de shoppingsugna. Ombord väntar info om deras kommande resor, trubadur Dennis Rönngård och skärgårdsbord för den hungrige.

Det fina i kråksången är att hela resan med buss och färja kostar endast 14 euro tor och 6 minuter bort från byn stannar bussen för att plocka upp oss hugade resenärer. Kan det bli billigare och enklare?

Uppriktigt sagt bryr jag mig inte speciellt mycket om shoppandet. Det kan bli en plåga för manfolk att springa i affärer men inget hindrar att man går dit man vill och gör vad man vill. Nedan kommer några förslag.

Det som intresserar mig mest är att med så mycket folk från Österbotten ombord så borde man rimligtvis träffa åtminstone några bekanta att snacka lite med. Kanske sådana som man inte sett på år och dar. Lite mingel helt enkelt och för den dansante finns säkert chans på kvällen att svänga sina lurviga. Det är ju Tjugondag Knut och då skall väl julen dansas ut, eller hur?

Jag inser nu att detta blev rena reklaminlägget för Ingves & Svanbäck men jag kan försäkra att jag inte fått minsta lilla förmån, allt får jag betala själv. Fast å andra sidan är det bra lite, bara 14 euro för själva resan.

Kom med vettja, så får ni bjuda mig på en öl för tipset! 😉


Ingves & Svanbäck 

Wasaline 

Visit Umeå 

För den trötte finns sköna soffor vid stranden av älven.
För den friske och sunde finns denna anrika fruktaffär. För den religiöse finns Frälsningsarmén strax bredvid. De brukar sälja billig soppa för den sparsamme.
På Renmarkstorget står förhoppningsvis granen kvar. Ni får väl ha lite fantasi när ni tittar på bilden. Snö, gran och ljus.
Helmers korvkiosk finns kvar för den som får hemlängtan efter en finsk korv. Annars kan man gå på restaurang Rex i ståtliga rådhuset bredvid. Akta er bara för gubben som står där, en riktig hårding.
Naturligtvis måste ni besöka mitt smultronställe i Umeå, Saras tankegång. Gångtunneln vid Centralstationen.
Eller så besöker ni nya Navet för en vända eller två i simbassängen.
Den som är riktig hurtig och med sisu tar naturligtvis ett dopp i älven. Lite is skall väl inte vara något hinder?
Eller så går man förnämt och tittar i skyn.
Vad ni än gör, Lev! Tids nog sitter ni på hemmet!

Euskefeurat på Idun

Som skymtat besökte jag Umeå senaste helg några dagar. Utflyktens musikaliska höjdpunkt var uppträdande av Euskefeurat på Iduns stora scen i Folkets hus. I det närmaste fullsatt salong.

Euskefeurat framförde låt efter låt i gammal god stil i närmare tre timmar med en halvtimmes paus i mitten. Det som jag gillar hos denna Pitebaserade grupp är bra melodier till texter som berättar något, inte bara det vanliga hjärta och smärta, utan om vanligt folk, utflyttarna, de som stannade kvar, det kärva livet i glesbygd och by, en bister men bedårande natur, original, det lite barska framom ren nostalgi. Men visst förstår jag också de som lyssnar till gruppen av nostalgiska skäl; flera av låtarna handlar om flytten och längtan hem. På deras hemsida finns texten till en mängd, kanske alla (?), låtar från deras skivor. Vad annat är att vänta från en bygd så full av historier och berättande.

Deras popularitet beror också på medlemmarna i gruppen. Ett glatt och fullvuxet spelgäng, med riv och takt, blandat med vackra, stämningsfyllda slingor, skickliga musikanter som ofta trakterar olika instrument. Någon scenshow har de inte utan de står rakt upp och ned och framför sina låtar blandat med underhållande snack och historier som tätt lockar till storskratt. Inte minst Ronny Eriksson är den stora berättaren i detta gäng. De behöver helt enkelt inga extra krumbukter på scen, sångerna och berättelserna gör allt.

Namnet Euskefeurat är pitemål och betyder ungefär olustig. En av deras låtar heter Aotom Taotom och handlar om Sara vid sin vävstol. ”Aotom taotom tjila mila faotom, öukes framma å minskäs bak” – förstå det, den som pitemål inte kan. Det finns många låtar med pitemål eller med inslag av dialekten på deras repertoar men någon svårighet att hänga med i texten är det ändå inte.

En fin kväll att minnas. De kommer ännu att fortsätta med sin turné runt om i kungariket och det närmaste från oss är väl Ö-vik i mitten på mars. Jag vet inte om de besökt Österbotten någon gång men visst vore det kul att få hit dem. Jag menar, de har så mycket att ge som känns hemtamt och samtidigt uppfriskande annorlunda med perspektiv från Norrbotten och trotset att så på egna ben i ur och skur.

Tyvärr spelade de inte min favoritlåt ”Altersbruk” men här kommer den istället. Lyssna på texten, den är fenomenal, speciellt för den som gjort resan inför en stundande, efterlängtad semester.


Euskefeurat

Eller förresten, vi tar väl en till som jag gillar extra bra och sedan letar ni upp dem på Spotify! Ok?