Sommarnöje
Jag minns som barn på början av 60-talet att det fanns det något som vi kallade ”sommarnöje”. Det kunde vara ganska enkla saker som en kortare båtfärd, picknick på filt, besök hos någon släkting eller cykeltur till något fint ställe. Något litet utöver vardagen med svettig höbärgning, jordgubbsplockning och annat arbete som också vi barn deltog i. En ingrediens för ett lyckat sommarnöje kunde vara rödlemonad och grisar. Så gott med sockrad ”gris” och sylten inuti. Jag minns det fanns en speciell doft när man drog av korken på läskflaskan och smakade den första klunken av denna himmelska dryck med hallonsmak. Observera, man drog av korken på flaskan, inte skruvade av.
Sommarnöje kunde också vara att ta en tupplur på söndagseftermiddagen under en filt ute på gräsmattan. Så lätt man kunde somna in till humlesurr och sommarvind. Eller gräsmatta och gräsmatta, inte var det dagens välansade och kortklippta gräsmattor utan den såg mera ut som frisyren på Boris Johnson. Så småningom införskaffades en handdriven gräsklippare men den fungerade sällan riktigt bra. Idag skall det vara robotklippare; den tiden kunde man inte ens föreställa sig något sådant.
Häromdagen när jag staplat veden färdig i prydliga fyrkantiga travar – den ved jag klöv och drog hem i vintras – blev jag väldigt snål på rödlemonad och gris. Det bara kom över mig, något måste jag få i belöning efter ett gott värv med veden. Jag skulle också hämta ett bokpaket hos Oravais Livsmedel och i affären finns både lemonaden och grisen. De två sista grisarna köpte jag och när jag kom hem åt jag upp både tillsammans med rödlemonaden. Sommarens bästa nöje hittills! Vad då, två grisar är väl inget för en stor, stark vedarbetare men det lär dröja tills nästa gång.
Jag använde ordet ”snål” i stycket ovan och då i betydelsen sugen på något, begärlig på något. En finlandssvensk användning av ordet snål. Och ”gris” finns på kaffebordet, eller som tilltugg till rödlemonad. Jag tror jag har skrivit om detta tidigare i något inlägg.
Sommarnöje är något enkelt som hör sommaren till. Som att bara sitta på bryggan med ett metspö, den första nypotatisen, äta hallon direkt från buskarna. Vilka är dina sommarnöjen?
Se där har vi ett sommarnöje: gris och rödlemonad.
Alltså inte julskinka eller något sådant, om någon trodd det…
Här har jag hållit på och travat ved. Bästa att få det gjort nu för bästa torkning, speciellt som gräset växer som en raket. I mitten på juli sätter jag plåtar på som skydd för regnet.
Så har vi årets version av Blomsterharven. Pelargonier och lubelia som vanligt. Blomman i grytan heter något med ”öga” och är en nykomling. Mycket mera än så odlar jag inte. Enkelt och lättskött.
8 kommentarer
Erik Forsling
Jag har inget sommarnöje, vare sig i den traditionella rikssvenska versionen, eller i den uppenbarligen finlandssvenska. I den finska versionen skulle det kanske i så fall vara att hänga, som Maren brukar formulera sig, på Centrale restaurang i Tierp, eller på något hak i Avesta – men det är å andra sidan åretruntnöjen, och bör därför inte räknas in bland sommarnöjena, utan snarare betraktas som potent ekonomisk destruktion.
I den traditionella svenska versionen har jag inte heller något sommarnöje = fr.a. sommarbostad. https://sommarnojen.se/bra-att-veta/vad-ar-ett-sommarnoje/ . Det närmaste jag kommit är väl Plejset i Avesta, men det är avvecklat nu, och var även detta i åretruntbruk. En gång i urtiden hyrdes också en arbetarbostad i skogen utanför Garpenberg av dåvarande Domänverket – en tillvaro för länge sedan insomnad.
https://www.google.com/search?q=sommarn%C3%B6je&oq=sommarn%C3%B6je&aqs=chrome..69i57j46i175i199i512j0i512l4j46i512j69i61.6656j0j7&sourceid=chrome&ie=UTF-8
Per
Jag ser i dina länkar att ordet ”sommarnöje” från början var en slags sommarstuga för bättre bemedlade och någonstans i bakhuvudet finns också den tanken. Mitt, vårt sommarnöje var av det enklare slaget och en händelse. Vi hade inte råd med sommarstuga och när skulle det finnas tid för sådant? I stället blev det att njuta av det lilla som fanns på sommaren.
Vad som är sommarnöje lightversionen är förstås individuellt, den ena gör si, den andra gör så. Parker finns i allmänhet i städer och tätorter och där kan man också uppleva sommarnöje om inte annat så picknick i det gröna. Det har jag också testat.
Annars kul att åter se en kommentar från dig. Uppskattas!
Erik Forsling
Knack, knack på dörren igen. Jag höll just på med att laga en gammal 1700-talsbibel med gaffatejp, så att den inte skulle falla samman totalt, när jag såg ditt svar – och jag lyssnar på partiledardebatt på SR P1. Blev hyfsat nöjd med boken, gaffatejp är fina grejer, och jag har ett litet lager rullar. Jag köper ibland de där gamla biblarna på loppis eller i återvinningsbutiker – de kostar inte många dollar och monedas – för att jag tycker om att läsa varianter av svensk frakturstil, och att skåda de olika översättningarnas språkbruk och typsnitt. Om inte annat är det allmänbildande – så varför bry sig om hur alstrets yttre ter sig, om det inte rör sig om rariteter – men det gör det ju inte. Och jag tycker om att läsa vad tidigare ägare ofta plitat på insidan av de otryckta pärmarna. Det skulle kunna vara mitt sommarnöje, om inte också det vore en verksamhet som pågår huller om buller året runt – och med olika tidsrymder däremellan.
Men där ovan kom jag bort mig, och halkade istället in på ett stickspår – det var nog radiopolitikernas retorik som förvillade mig. Något ska man ju skylla på …
Min ungdoms somrar var också av spartansk karaktär, det var först när jag som artonåring blev skiftarbetare på pappersbruk som jag kastade mig ut i begränsade delar av världen under lite längre ledigheter. Tåg är ett underbart sätt att resa. Det började med Rumäniens Transylvanien – men greve Drakula hade inte tid att ge mig audiens, så lite snopen och besviken fick jag återvända till fabriken. Men jag har gjort en liten bok med halvtaffliga fotografier från denna min första egna resa. Blir sur för att jag inte kommer ihåg den billiga systemkamerans namn. Lånade senare ut den och ett teleobjektiv. Behöver jag påpeka att jag aldrig mera såg ens röken av något av dessa två objekt. Trist. Jag hade gärna sett dem i mitt lilla personliga kameramuseum.
Till Japan fick jag dock flyga, och det var där jag 1975 köpte min underbara älskade Olympus OM1, en nyhet på den tiden, kameran jag använder än idag. Mycket är trasigt på den, och teleobjektivet har jag sällan med mig – men 50 mm på en till stora delar ramponerad kamera är prima grejer, och den lilla nätta kameran finns nästan dagligen med mig i min väska, även om det långtifrån alltid blir något fotograferande. Det är annars ofta när man inte har kameran med sig som de intressanta motiven oväntat kommer inom synfältet. Jag vill också reparera min likaledes älskade Fujica, men kan inte hitta den trots att våra vägar korsades senast igår. Kanske just därför. Det jag inte sett på år och dag vet jag ofta var det finns, men det jag såg och hanterade häromdagen har en tendens att försvinna. Utgår från att jag personligen är skurken, eftersom jag lever ensam i mitt hem.
Du nästan önskade mig välkommen tillbaka till bloggen, men jag har aldrig varit försvunnen. Jag läser i stort sett allt, men kommenterar inte så ofta. Det beror på. Ibland funderar jag om jag har genomgått en metamorfos, eller om bloggen har tagit en ny inriktning sedan du blev pensionär – precis som också jag är numera. Mycket känns lokalt, och jag har inga åsikter eller kunskaper om det. Då är det bättre att tiga still.
Praktica var namnet på min första systemkamera. Jag kom just på det. Tjeckoslovakisk tror jag. En prima kamera. Får man bara grubbla tillräckligt länge brukar gåtorna lösa sig, eller så gör de det när man lägger huvudet på sovkudden. Tan Tan Tan. Bara därför ska jag avsluta med en länk om rytmlära där de tre senast upprepade orden ingår i Michal Elia Kamals vältaliga harang: https://www.youtube.com/watch?v=khiIXHNbxGk . Hoppas att länken fungerar. Ljudet blir lite burkigt en bit in i rytmlektionen, men problemet går snabbt över.
Per
Ditt intresse för gamla biblar och din granskning av mera värdsligt slag förefaller inte vara ett rent sommarnöje med tanke på att verksamheten kan bedrivas året runt, något som du också påpekar. I alla fall ett ganska udda intresse. Men jag kan tänka att det är intressant att se vad tidigare ägare och brukare präntat inom pärmarna. Jag förmodar att kråkfötterna ibland kan vara svårtolkade. Du får kanske vara något av en detektiv?
Jag var inte särskilt berest i mina ungdomsdagar även om jag borde ha haft möjlighet att åka interrail åtminstone ett par somrar. Tanken fanns inte överhuvudtaget. Det var bara jobb och lokala nöjen som gällde. Lokala blaskan Vasabladet har i vår låtit resenärer från tågluffandets barndom berätta om sina resor och många gjorde turer genom Europa. Mest tjejer verkar det som. I alla fall de som skriver om det. Ibland var det rena äventyr och idag skulle jag inte orka resa på detta sätt. Bekväm har jag blivit. Det skulle nog ha blivit gjort som du, i mina ungdomsdagar. Med kamera naturligtvis fast vid närmare eftertanke har mitt kamera- och fotointresse kommit de senast tjugo åren.
Eftersom det är länge sedan du kommenterat senast så tyckte jag det var på sin plats med en liten hälsning. Jag brukar säga att kommentarerna är halva bloggen. Det märkliga är ändå att det finns bloggar som kan ha mycket fina besökssiffror men knappt några kommentarer alls vilket jag tycker är trist. En viss respons är alltid uppmuntrande och viktig. Annars är det om en ropandes röst i öknen. Uttrycket borde stå någonstans i Bibeln.
Annars kan det tänkas att bloggen förändrats något under pandemin. Färre aktiviteter och mindre att skriva om med risk för att upprepa sig. Färre resor, absolut, och kanske inte lika pigg på aktiviteter och träff med nya människor. Kanske det blir en förbättring med det så småningom? – Det är inte bra att sitta på sin kammare!
Wesber
Åh vad du frestar med lemonad och grisar. Ja vem minns inte det när man var trött efter höbärjningen en varm sommardag och fick knalla iväg till Nisses Livsmedel eller Davids butik och köpa grisar och rödlemonad, det var tider det.
Ett sommarnöje vi har är att åka med ett gammalt tåg mellan Norberg och Engelsberg, väl där brukar vi knalla iväg till den vackra skulpturparken och sen gå in och äta på en mysig restaurang på vägen tillbaka till tåget. Den 19 juni kör dom igång turerna på söndagarna så det blir väl en tripp senare i sommar, det behövs inte så mycket nu för tiden förrän jag är nöjd.
Gammal och bekväm har man blivit och vill inte möda sig så mycket. Åska och regn här idag men i morgon på barnbarnets skolavslutning i Mellstaparken så har det utlovats sol. HA DET.
Per
Jag frestar så gärna med något enkelt och gott som är sommarrelaterat.
Tågfärden med åtföljande skulpturpark och restaurangbesök är ett typiskt sommarnöje. Kanske närmast en tradition? Mer än så behöver det inte vara och utan förpliktelser. Trissar man upp förväntningarna för mycket kan det gå som i filmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Där var det ansträngt läge allt som oftast.
Ha det gott på skolavslutningen!
annepauline
Det största sommarnöjet för min del var att få släppa ut årskalvarna på grönbete. Det brukar vara fem, sex stycken. Som man fick skratta! Det var kalvar på grönbete i den rätta bemärkelsen.
Ett annat sommarnöje var när min mor, min moster, min kusin och jag cyklade till begravningsplanen. Det kan låta konstigt men min mor och moster skötte om gravarna och min kusin och jag sprang helt vanvördigt runt och hade roligt. Det bästa var förstås att vi stannade till vid Grönlunds i Gamla Vasa och köpte röd lemonad och grisar. Det var röd lemonad i glasflaskor och korkar i metall som man sedan kunde vira runt fingertopparna så det såg ut som långa spetsiga snygga lösnaglar. Precis som nästan alla unga tjejer, och äldre med för den delen, kostar på sig på nagelsalonger idag.
Ett tredje sommarnöje hade jag. Jag och min mor åkte en gång per sommar med tåg till Vasa. Jag fick alltid ett par nya skor på dessa resor och ibland ett klädesplagg. Dessutom: Strutglass vid järnvägsstationen i Vasa!
Det kan man kalla sommarnöje!
Jag blev också akut sugen på en gris när jag såg din bild. Men rödlemonad i plastflaskor med skruvkork smakar inte alls som rödlemonad i glasflaskor. Det blir mindre och mera komprimerade kolsyrebubblor i glasflaskor och det ger en helt annan smak än kolsyrat i plastflaskor. Prova och jämför smaken på coca-cola i de ursprungliga glasflaskorna med smaken i plastflaskor. Vilken skillnad på smak!
Per
Så sant, kosläpp var ju ett uppskattat sommarnöje. Som de sprang och hoppade i hagen. Kalvarna var så yra och ovana att de kunde skada sig. Kosläpp har idag blivit ett stort folknöje.
Det minns jag också, metallkorkarna som kunde formas till olika smycken och attiraljer eller som spetsnaglar. Och du har rätt, det var en annan kraft och ”dåm” i dåtidens rödlemonad. Kanske det berodde på glasflaskorna? Det var som om man kunde se bubblorna hoppa på ytan i glaset. Coca cola undviker jag även om jag smakade ett litet glas igår när jag blev bjuden. Det första på åratal. Och nej, Coca Cola och kaffe ingår fortfarande inte i mina dryckesvanor.