Allehanda,  Upplevelser

Akuta besök

Allt kan hända på en sekund! I torsdags hände det invid morfar och mormors grav när mitt högra knä gav vika och där stod jag ofärdig med spaden i hand. Jag hade med höger fot tryckt ned spaden i gräsmattan vilket mitt knä inte tålde. Jag kunde inte stödja mig på höger ben utan fick avsluta jobbet och ta mig hem med viss möda. Tur att Bettan är lättkörd och förstående.

Som ni läste i föregående inlägg fick jag problem med mitt knä redan förra söndagen men var på bättringsvägen så därför tänkte jag förbereda ett arbete vid byns begravningsplats där gravstenen på släktens grav lutar betänkligt. Jag skulle få hjälp av en kusin på fredagsmorgonen när vi skulle räta upp gravstenen.

I stället blev det på torsdagskvällen en tur till akuten vid centralsjukhuset i Vasa. Sister Jane propagerade bestämt för detta även om jag tyckte mig kunna vänta till nästa dag. ”Ett obrukbart ben är ett fall för akuten” sa hon och skjutsade mig till provinshuvudstaden. Jag såg framför mig en kväll, i värsta fall en natt med full akut, timtals väntande, stoj och skrik samt ständiga blodiga olycksoffer som gick före i kön.

Mitt tredje besök i mitt liv på en akut. Första gången med en uppskuren handled som blödde rejält, andra gången var vänster axel ur led och nu var det höger knä som var kaputt. Jag räknar inte den gången jag sköt en 90 mm spik rakt genom vadmuskeln för det klarades upp på hälsovårdscentralen i kommunen även om läkaren var sur för att inte han fick dra ut spiken.

Besöket på akuten gick ändå rätt smidigt och på ett sätt var det en intressant upplevelse. Så många anställda där finns och jag fascinerades av alla dörrar som öppnades och stängdes, så mycket blippande med passerkort och allt spring. Det verkade som hela sjukhusets anställda gick genom den korridoren men på tvären, från en dörr till den motsatta i korridoren. Kanske det var skiftesbyte och alla skulle hem eller till jobb?

Övriga väntande var ändå inte så många och inga dramatiska scener utspelade sig. Jag var kanske den som väckte mest uppmärksamhet med mitt linkade och användande av gångstavar som sister Jane försett mig med. Första gången jag använde sådana.

Vi kom fram till akuten 20:10 och halv tio slapp jag in till en läkare som visade sig vara en afrikansk kvinna med svart huvudduk. Hon kunde bra svenska, hon lyssnade till vad jag hade att berätta, ställde frågor och beslöt göra en ultraljudskanning av benet för att utesluta att det var blodpropp i benet. Ingen blodpropp hittades men hon ville ha en noggrannare skanning följande morgon när specialläkaren var på plats.

Möjligen kan det vara något som kallas knäcysta (Bakercysta) som spruckit och som skall läka av sig själv. Hon ordinerade för säkerhets skulle en injektion med blodförtunnande medicin något jag fick av en sköterska en stund senare och det bästa, jag fick ett par kryckor! Så mycket lättare det var att förflytta sig med dessa kryckor. Efter en kort lektion som gick ut på att kryckor och sjukben skall fram på samma gång så kunde jag använda kryckorna. Först gången jag använde kryckor.

Följande morgon skjutsade mig sister Jane åter till akuten för en ny skanning av sjukbenet. Då fick jag prova på att åka rullstol som sister trollade fram. Det var en bit från akuten till röntgen att gå och i mitt tillstånd var det bäst med rullstol. Första gången jag åkte rullstol på riktigt.

På röntgenavdelningen fick jag agera försökskanin. Läkaren som skulle utföra skanningen hade med sig en ung kvinnlig läkare/läkarstuderande som behövde praktik och övning och jag ställde villigt upp. Visserligen tog det lite längre tid och mycket prat på finska som jag inte hängde med i men övningen slutade lyckligt när även de kunde konstatera att ingen blodpropp fanns. Bra så, det är bara en vanlig knäskada som kan drabba folk men jag uppskattar att de tar det säkra för det osäkra och kollar upp vad en äldre mansperson kan drabbas av i dylik situation.

För min framkomlighet fick jag prova på spade, begravningskapell, stenmur, sopborste, gångstavar, kryckor och rullstol.

Till sist vill jag uttrycka min uppskattning och tacksamhet över den sjukvård och akutbehandling vi har trots personalbrist och begränsad ekonomi. Jag blev vänligt bemött, fick en bra undersökning och behövde inte sitta alltför lång tid på akuten. Nu gäller det bara att hålla mig stilla och inte ta ut normal mobilitet i förtid. Någon Kvarkenfest blev det inte för mig idag men förhoppningsvis kan jag fira midsommar utan kryckor!

VCS akuten

Värre saker kan hända, som för den man som i torsdags drunknade i Oxkangar. På väg till akuten körde vi förbi en bro där räddningsverket just då bar upp en övertäckt bår. Det förmodas vara en utbys som fiskat från stranden invid bron och av en eller annan orsak hamnat i vattnet.

 

4 kommentarer

  • annepauline

    Så det kan gå! Du fick kort väntetid på akuten. Här är det oftast tolv till fjorton timmars väntetid på akutmottagningarna fastän det finns flera stycken sjukhus. Folk hinner kola vippen innan de får någon hjälp överhuvudtaget.
    Du ser rätt nöjd ut i rullstolen. Hoppas det blir fort bra så du kan röra dig obehindrat igen.

    • Per

      Jag var själv något förvånad att det gick så fort. Man har ju hört om oändliga väntetider på akuten men där hade jag tur. Kan kanske vara annorlunda en helg eller till midsommar när folk festar och råkar ut för allt möjligt.
      Jo, jag var rätt nöjd och hoppas nu att benet kryar på sig snabbt. Det är ju snart midsommar och inte vill jag då linka omkring med kryckor.

  • Wesber

    Ja det är ett evigt väntande på akutmottagningen, man ska då inte vara döfärdig när man sitter där. Svägerskan halkade bakåt på en regnvåt altantrappa för någon dag sedan, hon fick sitta 5 timmar och vänta på röntgen, hon hade fått en kotkompression i ryggen av smällen och hade väldigt ont. När jag bröt handleden i Bollnäs förra sommaren så fick jag sitta från halv tolv till halv 8 på kvällen innan allt var klart och vi fick åka hem igen. Jag fick också en som höll på och lärde upp sig och när jag äntligen fick komma till Falu lasarett så frågade dom vad det var för en klåpare som gipsat mig, ” det var praktikanten” sa jag då. Ja jag säger då det, hoppas man inte behöver in till akuten på länge, fast det var nära i Uppsala igår när jag missade sista trappsteget och landade med ett brak på knäna.

    • Per

      Kanske de som är döfärdiga ändå slinker förbi i kön och får hjälp snabbare? Ett brutet ben eller annat problem med extremiteterna kanske inte räknas som superbråttom utan kan sitta där och lida någon timme? Farbrorn före mig i kön till anmälningen fick direkthjälp och fördes omgående in till de bakre regionerna medan jag fick bänka mig i korridoren. Jag hörde att han sa att han mådde dåligt…

      Oj, en klåpare till gipsare… nåja, alla är vi barn i början. Jag minns när jag hade axeln ur led så fick jag jättesnabb hjälp att få axeln i led på akuten, i flygande fläng av en läkare som var på väg till fikarummet, ett par minuter tog det men sedan skulle jag ha en mitella för min arm och då blev det problem. Tre unga sköterskor (eller kanske elever?) fick det inte ordnat förrän en tant kom och fixade det omgående. Tre timmar fick jag då vänta innan röntgen och mitellan var klar. Ja, det var på 80-talet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »