Allehanda

Minnen av en lärare

Jag gjorde en promenad runt om i byn på juldagen i skymningen och kom ända fram till bystugan, den före detta folkskolan. Jag kom att tänka på att vi förra veckan satt vid runda bordet i restaurang Nord och diskuterade gamla lärare. Eller rättare sagt, lärare vi haft och minns. Jag tror det är ett ganska kärt ämne som ger bränsle till månget gott samtal. Ungefär som lumparminnen för oss som gjort det militära en gång i tiden.

I vår by fanns ett skolhus med lektionssal och slöjdsal i ena ändan. I andra ändan av huset bodde läraren. På andra våningen ovanför lärarens bostad fanns matrummet för oss elever där också maten kokades. Allt i ett, nära till grytorna.

Läraren hade klasserna 1-4 under den tid som jag gick i denna skola. Vi gick i småskola de två första åren, sedan avancerade vi. En del elever var mera kavata och försigkomna med följd att läraren ibland fick  problem med att hålla ordning i klassen. Han var i innerst inne snäll och välmenande men ack så nervös när det inte gick som han tänkt sig. Speciellt när morgonpsalmen skulle sjungas med tillhörande ackompanjemang på den gamla tramporgeln kunde tonerna trilla lite hur som helst för organisten. Dålig belysning hade kanske ett finger med i spelet men även lärarens ständiga behov av övervakning av den inte alltid så stilla och fridsamma barnaskaran som stod vid pulpeterna. Den tiden hade vi riktiga pulpeter med fast sittbänk, lutat skrivbord som dolde ett utrymme för böcker, häften och skrivverktyg. På övre sidan fanns plats för bläckhorn och ett och annat inristat i pulpetlocket som hälsning från tidigare års elever. Den tidens graffiti?

De två första åren hade vi vissa tider på året bara skolgång på lördagar och några timmar på onsdagarna. Något sådant var det om minnet inte sviker mig helt. De äldre eleverna fick då tidigare hemgång men en del av dem stannade kvar utanför skolsalen och gjord grimaser och hyss. Detta störde koncentrationen hos oss yngre som skulle ha lektion och läraren förargade sig mycket över detta. Han for iväg ut genom dörren som en raket för att ta fast syndarna men de rusade iväg allt vad tygen höll. Läraren efter, ut genom grinden och så längs byvägen norrut. Oftast fick han fast någon vid Marthastugan. Eller rättare sagt, han fick tag i någons mössa som han kom tillbaka med som byte. Mössan sparades till nästa dag när uppläxning skulle ske.

Klingande Lutan som också arbetar i Saltgruvan gjorde även sin första skolgång i vår by. Jag minns dagen han kom till skolan. Gossen fick gå fram till katedern för att hälsa på läraren. Han gjorde en hälsning som vi andra inte var vana vid. Han smällde nämligen ihop klackarna och bugade djupt. Både läraren och vi elever blev mäkta imponerade.  Något sådant hade vi inte sett innan. Det var minsann annat än vad vi kunde. –”Se där hur ni skall hälsa” sade läraren som anande en mönsterelev.

Det visade sig att Klingande Lutan och läraren snart skulle komma på kollisionskurs. Klingande Lutan hade också begåvning för hyss vilket gjorde att han ibland hamnade i skamvrån. Skamvrån var ett utrymme mellan en kakelugn och ett bokskåp. En gång när han skulle stå där en stund såg vi hur en arm med jämna mellanrum kom fram från vrån och fäste små magneter på kakelugnen. Detta var ytterst intressant för oss andra som fnittrade och inte fick vårt skolarbete gjort. Läraren märkte att det var oroligt i klassrummet och blev irriterad. Han kunde inte förstå vad som var på gång. Han gick runt i klassrummet och spanade men hade inte turen att se magneterna som bytte plats på kakelugnen. Till sist fick han dock ögonen på en arm som kom fram från skamvrån för att placera en magnet på kakelugnen. Nu blev det fart på läraren och Klingande Lutan hamnade ut i korridoren där han skulle sitta och begrunda sina hyss.

Läraren hade också en, för oss elever, mycket irriterande vana. Han kunde smyga sig på oss och med ett långfinger borra oss i sidan när han ansåg att vi inte var tillräckligt läraktiga. –”Vi skall skärpa till efter julen” brukade han säga. Klingande Lutan råkade ut för detta när han skulle göra sitt bästa vid skönskrivningen. Han ansträngde sig verkligen för att få så fin stil som möjligt i skrivhäftet när det fruktade fingret kom. Gossen blev helt överrumplad och pennan drog ett enda lång streck över sidan. Han ilsknade till och en svordom kom över hans läppar. Behöver det sägas att Klingande Lutan åkte ut i korridoren med fart?

Läraren ville väl även om det ibland blev fel.  Han hade ambitioner och jag minns än när jag som 10-åring i grupp fick sjunga Stilla Natt på tyska på en julfest. Tänk, byns ungar kunde en sång på tyska! Han berättade om franska revolutionen och om ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Jag tror faktiskt att jag som människa har påverkats av hans berättelse om franska revolutionen därför att jag tror på frihet, alla människors lika värde och det medmänskliga. Och minns jag inte helt fel kom också Darwin upp i något sammanhang. Han ville att vi skulle få mera vida kunskaper än bara ABC, mulitplikationstabellen och att lära oss psalmer utantill. Jag minns också att jag en gång under en lektion började gråta. Vi hade väl inte varit så flitiga under tidigare lektioner och fått bakläxa för vår oförmåga. Tills nästa gång skulle vi verkligen läsa på och prestera ett eller annat. Det gjorde jag och kunde läxan utantill och innantill. Men läraren frågade inte mig en enda gång fast jag vinkade med handen och ville visa vad jag kunde. Till sist brast det inom mig och tårarna kom. Oj, vad läraren blev bekymrad och hulkande fick jag visa vad jag lärt mig.

Men läraren hade det inte lätt alla gånger, speciellt inte med de äldre eleverna. Någon kastade kniv efter honom som fastnade i dörren till lärarbostaden. En annan gång sparkade han en elev så att han blev sängliggandes. Sådant hade idag skapat rubriker i tidningarna. Den tiden klarades det  upp inom byn.

Det hände nog både det ena och det andra förr i världen också inom skolan. Glödande Kolet berättade på samma gång om prästen som kom i slagsmål med en konfirmand i byns bönehus. Inte i vår by utan i en grannsocken där det sägs att det är mörkt. Prästen bad senare om ursäkt och det hela var ur världen. Han hade en bil som han körde omkring med. Ibland fick han passagerare med i bilen och när de åkte iväg brukade han säga ”Då kör vi i Jesu namn”. Dock hände det sig inte bättre än att han ändå ibland hamnade i diket. Samma problem hade också läraren i vår by. Han var inte världens bästa chaufför och första tiden han körde bil vågade han inte köra ut på färjan som förband vår by med fastlandet. Det fick någon färjkarl göra.

Hur som helst, vi lärde oss att läsa, att räkna och fick stifta  första bekantskapen med världen på andra sidan sundet. Vi får nog tacka vår första lärare för att vi alls fick någon kunskap och lärdom i våra stundom tröga huvudknoppar. Ja, vi fick även lära oss att skriva och stava. Det har jag nytta av än idag. Det visar väl detta inlägg även om jag idag inte doppar pennan i ett bläckhorn?

 

Ännu brinner ljus i skolans fönster

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »