Vi hade kanske tråkigt ibland, fast bara en liten stund
I dagens tidning läste jag följande ögonbrynshöjande rubrik: Professor: Låt barn få ha tråkigt. Först tedde sig rubriken något hädisk och ur tiden. Skulle de söta, små liven inte ha något att göra? Skulle de bara sitta där och glo och ännu en gång framsäga sitt favoritord: tråååkigt?
Jag läste artikel och förstod ganska snart att den gode professorn Juha Hakala inte kom med en kanske så dålig uppmaning. Han menar att åtminstone vissa barn fullmatas med diverse aktiviteter och hobbies och kan t.o.m. bli stressade av föräldrarnas alltför välmenande aktivitetsiver för sina telningar. Som exempel framfördes pojken som hade hockeyträning fyra gånger i veckan plus matcher och träningar i veckosluten. Själv blev jag matt av bara tanken på en sådan intensiv träning.
Jag kan gott tänka mig att barnens egen fantasi, sökande efter lek och kreativitet hämmas av alltför mycket planerad och skyddad tillvaro.
Som barn fick vi själv hitta på vad vi skulle göra. Inte fanns det då mycket som var schemalagt utan vi hade tiden för oss själv efter att läxorna var gjorda. Märkligt nog gjordes läxorna på rekordfart; om man sedan lärde sig något var en annan sak. Ett par aktiviteter hade vi dock som skulle passas: söndagsskolan och pianolektionerna. Nåja, något piano rörde vi aldrig utan det var orgeln i byns skola som fick utstå våra valhänta försök att frambringa något som lät åtminstone lite musikaliskt.
På somrarna for vi till Malakton och simmade invid det stora flyttblocket som kallas Stenkyrkan. Där var stranden långgrund och med hård lerbotten. Idealiskt att bygga kanaler och diverse slott när det var lågvatten.
Andra gånger var det Indianer och cowboys som skulle lekas eller Tjuv och polis. Det var mest som kurragömma fast lite mera spännande för man kunde bli tillfångatagen. Kojor skulle byggas av sly eller brädstumpar man hittade. På vintrarna var det snöbollskrig, skidåkning och byggande av diverse snöslott och borgar. Vintertid grävdes långa tunnlar inne i snödrivorna som kantade vägarna och sommartid gjordes liknande rum och gångar i hölador när höet bärgats.
Under vårvintern skulle bäckarna hjälpas med islossningen och på senhösten skulle den första isen testas i gropar och kärr. Mången gång kom man hem med våta stövlar och strumpor. Som tur var bodde vi inte nära stranden men Fladan mitt i byn fick nog sina besök när isen lagt sig. Ishockey försökte vi spela men det mesta av tiden gick åt till att skotta bort snön från isen så inte blev någon av oss hockeyproffs. Sak samma med skidspår; vi fick göra dem själva.
Det var fart och fläkt och inte minns jag att vi skulle ha haft tråkigt någon längre stund. Hände det att ledan nådde oss varade det inte länge innan vi lekte butik, bussfärd till stan eller utforskade skog och mark. Vi var förresten hejare på att klättra i träd. Högt uppe och utan någon form av säkring. Konstigt att inte någon föll ner och slog ihjäl sig. En annan aktivitet var att leta fågelbon på våren. Trastbon var besvärliga för fåglarna var aggressiva och aktade man sig inte så fick man snart en bomb med ren fågelskit i huvudet.
Någon dator, telefon, chatt, kamera, DVD-spelare eller musikmaskin hade vi inte. Knappt så att vi hade TV. Småningom kom kassettbandspelare och en egen kamera tjänade jag själv loss genom att sälja en veckotidning, Svenska Journalen. Att åka på semester till utlandet fanns inte ens i vår tänkevärld; i bästa fall blev det en bussfärd till provinshuvudstaden några gånger per år.
Jo, vänta lite, vi hade nog våra mer eller mindre påtvingade sysslor men det fanns ändå tid för lek och ras. Vi gjorde det vi måste i arbetet på gården och sedan smet vi iväg till våra egna lekar och äventyr.
Vi överlevde och vi hade vår frihet. Inte så många måsten utan vi tog dagen som den kom. Somrarna var långa och soliga och vintrarna var fulla av snö och röda kinder, ibland is i kläder och skodon. Sådant säger minnet i alla fall. Vi visste inte bättre utan hade vår lilla värld för oss själva. Inte tror jag vi blev så mycket sämre för det och vi hade sällan tråkigt. Låt barnen ha tråkigt ibland så hittar de säkert på något rackartyg vad det lider! Det är rackartyg och upptåg som för världen framåt.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=fvPpAPIIZyo]
Du kanske också gillar
12 kommentarer
wesber
Ja, visst hade vi barn i byn roligt när vi växte opp. Man hann bara hem från skolan så bar det iväg till ”Riback” med skidorna, där byggde vi ”stora” hopp och tränade backhoppning. Träskidorna gick av och ”fadern” fick lappa ihop. Ni STORA barn kom hem med taxin från Kaitsorskolan o ropade ”Mikas småbarn” åt oss och vi ropade ”Kaitsogaltan” åt er. Minns du det? Det har jag skrattat åt många gånger.
PJ
Roligt att du nämner Riback, ett annat namn för Storback. Det stod ju två riar på den backen. Synd att de är borta. Det där med ”Mikas småbarn” och ”Kaitsorgaltan” minns jag inte men det förekom säkert. Mika skulle det var roligt att träffa men han är säkert högt upp i ålder nu.
kicki
Känner igen mig i din beskrivning, förutom att vi flickor inte klättrade i träd. I skogsbacken brukade vi sopa hällor rena och göra fint under någon stor gran, som en liten koja. Där låtsades vi sedan koka mat och kaffe och fantiserade vilt.
Jag brukar ibland fundera hur vi kunde vara utan uppsyn och simma nästan hela dagarna i Metviken (Meitviitjin) i Kaitsor, dit det vara ganska långt att cykla och gå genom skogen. Vi hade matsäck med oss så vi klarade oss till kvällen.
PJ
Det är just sådant jag menar, att vi begav oss på diverse utfärder utan att någon egentligen visste var vi var. Ibland fick man nog ”grälor” om man varit borta för länge eller glömt att göra någon sak som varit en ålagt. Ofta lekte vi också på och i närheten av landsvägen vilket inte var helt riskfritt även på den tiden.
wesber
Nu blev jag riktigt nyfiken på ” Metviken” i Kaitsor, hur kom man dit och finns den kvar än idag som badvik? Har aldrig hört någon nämna den förut.
kicki
Vi brukade cykla till Solstrands och därifrån gick vi till höger genom skogen mer än en kilometer till Meitviitjin. Stranden var inte särskilt bra, utan bottnen var gyttjig. Men det gick att simma där i alla fall.
PJ
Där fick wesber svar på sin fråga. I alla fall ett ungefärligt läge. Det var någonstans vid Djupfjärden då?
tpo
kicki, kanske du skulle fara en annan väg ida dit…
Erik Forsling
Lustigt att ditt inlägg kom just nu! [Jag har ännu bara ”skummat” det – men ska läsa senare. Tittade bara in som hastigast]. Så sent som igår tog jag nämligen med stort intresse del av ”Nyttan av att vara uttråkad” på SR P1s ”KROPP & SJÄL – Om livet, hälsan och vetenskapen.” Och det är inte första gången jag stöter på snarlika tankegångar. Visserligen handlar inte detta inslag specifikt om barn, men min favvoförfattare Torgny Lindgrens bidrag berör definitivt bandomen.
Minns inte när och var, men då och då har jag hört liknande tankegångar, framförda av sansade människor. Och jag har i regel sympatiserat. Här handlar det ju inte om någon slags tortyr, bestraffning eller själastympan, utan bara sunt tänkande. Eller, om jag ska yppa min egen åsikt, från att slippa fostras/tvingas in i en allt snabbare accelererande modern samhällskarusell, där nödstoppen är bortmonterad, och där enda möjligheten att komma bort från den, är att centrifugalkraften kastar av en – ut i det okända. Hur den resan slutar? Ja, det beror väl på hur och var man landar!
Första gången jag stötte på resonemanget, i mera offentliga sammanhang, tror jag mig dock minnas. Men strunt i det nu. Vill bara klargöra mina påståenden med ett par söklänkar – och vips lär jag hamna i ”moderering”. På sökningen ”Professor: Låt barn få ha tråkigt.” finner man följande: http://www.google.se/search?q=Professor%3A+L%C3%A5t+barn+f%C3%A5+ha+tr%C3%A5kigt.&oq=Professor%3A+L%C3%A5t+barn+f%C3%A5+ha+tr%C3%A5kigt.&sugexp=chrome,mod=18&sourceid=chrome&ie=UTF-8
Och här figurerar du, i min sökning, på träff ett och tre. Ta bort professor och spektrat vidgas: ”Låt barn få ha tråkigt.”: http://www.google.se/search?q=Professor%3A+L%C3%A5t+barn+f%C3%A5+ha+tr%C3%A5kigt.&oq=Professor%3A+L%C3%A5t+barn+f%C3%A5+ha+tr%C3%A5kigt.&sugexp=chrome,mod=18&sourceid=chrome&ie=UTF-8#hl=sv&gs_nf=3&gs_rn=0&gs_ri=serp&pq=professor%3A%20l%C3%A5t%20barn%20f%C3%A5%20ha%20tr%C3%A5kigt.&cp=0&gs_id=5&xhr=t&q=L%C3%A5t%20barn%20f%C3%A5%20ha%20tr%C3%A5kigt.&pf=p&tbo=d&sclient=psy-ab&oq=L%C3%A5t+barn+f%C3%A5+ha+tr%C3%A5kigt.&gs_l=&pbx=1&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.r_qf.&fp=6a3b90fdf660145c&bpcl=39650382&biw=1366&bih=667&bs=1
Ojdå!
PJ
Jo, du hamnade i karantän tills jag upptäckte ditt inlägg. Det var nog länkarna som gjorde det.
Fint formulerat:
”från att slippa fostras/tvingas in i en allt snabbare accelererande modern samhällskarusell, där nödstoppen är bortmonterad, och där enda möjligheten att komma bort från den, är att centrifugalkraften kastar av en – ut i det okända. Hur den resan slutar? Ja, det beror väl på hur och var man landar!”
Erik Forsling
Glömde såklart länken som jag ursprungligen skulle skicka! Så kan det gå i den moderna överstimuerande karusellen … länken till ”Nyttan av att vara uttråkad” på SR P1s KROPP & SJÄL: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272
PJ
Den länken får vi avlyssna vid tillfälle.