Allehanda

Vi hade kanske tråkigt ibland, fast bara en liten stund

I dagens tidning läste jag följande ögonbrynshöjande rubrik: Professor: Låt barn få ha tråkigt. Först tedde sig rubriken något hädisk och ur tiden. Skulle de söta, små liven inte ha något att göra? Skulle de bara sitta där och glo och ännu en gång framsäga sitt favoritord: tråååkigt?

Jag läste artikel och förstod ganska snart att den gode professorn Juha Hakala inte kom med en kanske så dålig uppmaning. Han menar att åtminstone vissa barn fullmatas med diverse aktiviteter och hobbies och kan t.o.m. bli stressade av föräldrarnas alltför välmenande aktivitetsiver för sina telningar. Som exempel framfördes pojken som hade hockeyträning fyra gånger i veckan plus matcher och träningar i veckosluten. Själv blev jag matt av bara tanken på en sådan intensiv träning.

Jag kan gott tänka mig att barnens egen fantasi, sökande efter lek och kreativitet hämmas av alltför mycket planerad och skyddad tillvaro.

Som barn fick vi själv hitta på vad vi skulle göra. Inte fanns det då mycket som var schemalagt utan vi hade tiden för oss själv efter att läxorna var gjorda. Märkligt nog gjordes läxorna på rekordfart; om man sedan lärde sig något var en annan sak. Ett par aktiviteter hade vi dock som skulle passas: söndagsskolan och pianolektionerna. Nåja, något piano rörde vi aldrig utan det var orgeln i byns skola som fick utstå våra valhänta försök att frambringa något som lät åtminstone lite musikaliskt.

På somrarna for vi till Malakton och simmade invid det stora flyttblocket som kallas Stenkyrkan. Där var stranden långgrund och med hård lerbotten. Idealiskt att bygga kanaler och diverse slott när det var lågvatten.

Andra gånger var det Indianer och cowboys som skulle lekas eller Tjuv och polis. Det var mest som kurragömma fast lite mera spännande för man kunde bli tillfångatagen. Kojor skulle byggas av sly eller brädstumpar man hittade. På vintrarna var det snöbollskrig, skidåkning och byggande av diverse snöslott och borgar. Vintertid grävdes långa tunnlar inne i snödrivorna som kantade vägarna och sommartid gjordes liknande rum och gångar i hölador när höet bärgats.

Under vårvintern skulle bäckarna hjälpas med islossningen och på senhösten skulle den första isen testas i gropar och kärr. Mången gång kom man hem med våta stövlar och strumpor. Som tur var bodde vi inte nära stranden men Fladan mitt i byn fick nog sina besök när isen lagt sig. Ishockey försökte vi spela men det mesta av tiden gick åt till att skotta bort snön från isen så inte blev någon av oss hockeyproffs. Sak samma med skidspår; vi fick göra dem själva.

Det var fart och fläkt och inte minns jag att vi skulle ha haft tråkigt någon längre stund. Hände det att ledan nådde oss varade det inte länge innan vi lekte butik, bussfärd till stan eller utforskade skog och mark. Vi var förresten hejare på att klättra i träd. Högt uppe och utan någon form av säkring. Konstigt att inte någon föll ner och slog ihjäl sig. En annan aktivitet var att leta fågelbon på våren. Trastbon var besvärliga för fåglarna var aggressiva och aktade man sig inte så fick man snart en bomb med ren fågelskit i huvudet.

Någon dator, telefon, chatt, kamera, DVD-spelare eller musikmaskin hade vi inte. Knappt så att vi hade TV. Småningom kom kassettbandspelare och en egen kamera tjänade jag själv loss genom att sälja en veckotidning, Svenska Journalen. Att åka på semester till utlandet fanns inte ens i vår tänkevärld; i bästa fall blev det en bussfärd till provinshuvudstaden några gånger per år.

Jo, vänta lite, vi hade nog våra mer eller mindre påtvingade sysslor men det fanns ändå tid för lek och ras. Vi gjorde det vi måste i arbetet på gården och sedan smet vi iväg till våra egna lekar och äventyr.

Vi överlevde och vi hade vår frihet. Inte så många måsten utan vi tog dagen som den kom. Somrarna var långa och soliga och vintrarna var fulla av snö och röda kinder, ibland is i kläder och skodon. Sådant säger minnet i alla fall. Vi visste inte bättre utan hade vår lilla värld för oss själva. Inte tror jag vi blev så mycket sämre för det och vi hade sällan tråkigt. Låt barnen ha tråkigt ibland så hittar de säkert på något rackartyg vad det lider! Det är rackartyg och upptåg som för världen framåt.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=fvPpAPIIZyo]

12 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »