Fruktan är ett vapen

Jag har i dagarna läst ut Mario Vargas Llosa´s roman ”Bockfesten”. Det är första boken jag läst av 2010 års Nobelpristagare i litteratur. Att mannen kan skriva är uppenbart, jag förstår varför han fick priset.

Boken handlar om den dominikanske diktatorn Rafael Leónidas Trujillos sista tid (1961) med återblickar av händelser under hans tid som diktator i Dominikanska republiken men också med ett senare perspektiv på händelserna genom Urania Cabrals återkomst till ön flera årtionden senare. Roman är ett verk på flera plan och ur många synvinklar.

Det intressanta är att romanen visar från insidan hur en diktatur fungerar, vilka mekanismer som diktaturer bygger på och konsekvenserna för både makthavare och förtryckta.

I min ungdom läste jag en bok av Alistair MacLean vid namn ” Fruktan är mitt vapen”. Jag minns inte längre handlingen men boken var spännande som alla hans böcker var. Bokens titel fastande dock kvar i mitt minne främst för att jag alltid ansett att diktaturers främsta vapen och kontrollorgan är fruktan och rädsla. Detta visar också Mario Vargas Llosa i Bockfesten. I varierade grad finns hos diktaturer ingredienser av rädsla, godtycke, angiveri, isolering, likgiltighet, hierarki där det gäller att slicka uppåt och sparka nedåt, förmåner för eliten, svågerpolitik och gangstervälde. Fruktan för diktaturen skapas genom våld mot befolkning och opposition, polisstatens existens, tortyr öppet eller i hemlighet, brutalitet och känslolöshet inför mänskligt lidande. Det viktiga i en diktatur är att rädslan finns ständigt närvarande.

Inte ofta framställs diktatorn som en gud som skall hedras im absurdum. Ibland tar det sig löjliga uttryck men ve den som vågar opponera sig eller dra på smilbanden åt stolligheterna. Vördnad och beundran för diktatorn och maktapparaten hos anhängarna har ofta sin grund i rädsla och överlevnadsstrategi. Än en gång visar det vad fruktan som vapen kan göra med med befolkningen i ett land.

Tyvärr finns det än idag regimer och diktaturer som dagligen figuerar i världens fria medier. Det är bara att slå upp dagens tidning så får man sig serverad flera fall. Ingen nämd och ingen glömd. De flesta har alla de klassiska dragen som är kännetecknande för en diktatur.

Det är inte länge sedan media redovisade en undersökning där en ganska hög andel ungdomar kunde tänka sig att leva i en diktatur eller under en envåldshärskare. Jag blev uppriktigt sagt bestört. Har inte dagens ungdom som fått sådan gedigen utbildning och har tillgång till alla information i världen bättre förstånd? Låt vara att det var en minoritet bland ungdomarna men jag blev ändå beklämd. Är denna likgiltighet inför demokratin ett senapsfrö till diktatur? Har dagens skola misslyckats och finns det en historielöshet bland yngre generationer som gårdagens utbildningspolitiker är skyldiga till?

Jag tänker inte referera handlingen i ”Bockfesten” men den handlar om en återvändande dotters hat mot sin far som har sitt ursprung i diktaturens mekanism, attentat, brutal hämnd,  men också om desperation, hjältemod och är en lysande skilding av ett land i Karibien för 50 år sedan.  Romanen är läsvärd och ger tillfälle till eftertänksamhet. Av fem bokmärken får den 4++.