I skymningen
Även om jag är morronpigg så är jag också en skymningsmänniska. Jag kan stå långa stunder i skymningen och se mörkret falla, lyssna till alla ljud i kvällen och liksom smälta in i mörkret som smyger sig på. Vackra aprilkvällar är mina favoriter och kan jag bli ståendes länge på vårkanten.
Ikväll for jag ut till villan och tömde alla tunnor på vatten, bar bort stegen och tappade det sista vattnet ur bastukaminen. Sedvanliga höstsysslor. Sedan stod jag länge på stranden, bytte position ibland och bara såg mörkret sänka sig över sund och fjärd. Det mörkblåa blev än mera mörkblått och det rosa som syntes vid solnedgången åts upp av stålgrått och svart. Inte en fågel syntes till och vågornas stillsamma kluckande mot strandstenarna var som dansande toner från spröda glas. Längre ut mot fjärden hade havet ett annat ljud, ett brus och malande som hade konstant ljudnivå. Vågor slog in mot grynnor och holmar och ljudet låg som en lågmäld ljudmatta över fjärden, långt borta, avskilt.
När jag kom hem skymtade jag tre stor gula ljus bland träden ned mot byn, inte olik månen när den bakom trädtopparna smyger upp på himlen. Dessa ljus var dock tre till antalet och nymåne är det inte nu. Det var bönehusets lampor som lyste; kanske något möte som skulle hållas på kvällskvisten. Jag försökte ta bilder utan stativ men jag misslyckades kapitalt. Det blev suddigt men ändå starkt. Så kan skymningsbilder bli.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
Viola_T
Det gör mej glad att en man beskriver den subtila upplevelsen av mörker. Jag tror faktiskt aldrig att jag träffat någon sådan i levande livet… som uppskattar mörker. Upplevelsen av stjärnor och bönhusfönster blir så stark i skymningen.
Här vill man fläska på med gatljus för annars anses bygden fattig. Vi har även fått 40 rödblinkande 150 höga lampor uppe på bergsplatån. Jag är ensam i byn som vågar säga att det tar mej emot med natur- och mörkerförstörande vindkraftverk.
PJ
Det som fascinerar mig vid övergången mellan dag och natt, är att man mister en del av synen och istället får lita till hörseln. Då blir ljuden så mycket mera betydelsefulla och man blir mera medvetna om dem och undrar vilka de är och varifrån de kommer. Lite som ta del av de blindas värld. En annan sak är att dagens arbete för det mesta är förbi och man kan lugna ned sig och spana och lyssna till omgivningen. Man kan slappna av i skymningen.
Det finns vägbelysning nere i byn men jag vill inte ha några lampor hit upp till backen även om jag tror att mina grannar gärna skulle vilja ha lite mer lyse hittåt. En orsak är att man inte ser stjärnhimlen lika bra på vintern när man har vägbelysning nära på.
Maclindhe
Det finns en hel del människor som betalar för upplevelser som den du beskriver här. De kallar det terapi!
PJ
Kan så vara, en stilla stund med öronen på helspänn i skymningen har en lugnande inverkan på mig. Och naturen får en annan dimension.
lagottocattleyal
Håller helt med. Stjärnhimlen på Nya Zeeland, till exempel, är fantastisk. Dels är den ju annorlunda vår på södra halvklotet, dels finns inte mycket extrabelysning ute i bushen. Där jag bor har vi alltför upplyst, men det är bara att gå ut i skogen intill, så blir det bättre.
Ljusen från fönster i natten fascinerar mig också. Jag betraktar dem gärna länge och väl. Det finns människor där inne i ljuset och värmen. Hur ser deras liv ut? Ibland tänker jag på illustrationen till en av de sagor jag läste som barn: ”Flickan med svavelstickorna” av HC Andersen. Jag grät alltid hejdlöst över den. Vi borde kanske titta ut utanför vårt eget fönster lite oftare.
PJ
Även om jag tycker mest om sommaren så har vintern också sin charm. Bl.a. brukar jag, om jag är uppe sent, gå ut och beundra stjärnhimlen mitt i natten. Ungefär som att se ut över havet men man ser så mycket längre än bara till horisonten. Norrsken är också vackert.
Fönsterljus i kvällen är som fyrar, man får sin position och man vet att där finns någon eller några.