Färd med saltstänk och strövtåg bland ljung och bonsai

Kan man tänka. Idag förutspådde republikens vädertjänst att regn skulle väta våra kinder. Som tur var hade de fel. Där jag befann mig en stor del av dagen sken solen och lagom värme gjorde utfärden nöjsam.

Varthän, varthän, frågar ni säkert, otåliga som vinthundar i sina startburar.

Jag begav mig till Svedjehamn i Björköby för att äntra en farkost konstruerad för vattenfärd till Valsörarna. kvarkenturer.fi stod för arrangemanget. Eller, två farkoster var det, fullastade med förväntansfulla resenärer in på världsnaturarvets skyddade område.

Det var jag, en tysk och ett tjog finskspråkiga upptäcktsresande. Guiden var från trakten och kunde både dialekt och republikens andra. Tysken som var ingift i provinsen hade både fru, svåger och annan släkt med i följet. Han klarade sig på ett språk som kallas fisvengelska. D.v.s. en blandning av finska, svenska och engelska. Frun kunde naturligtvis tyska och så jag som gjorde tappra försök att träna min något rostiga tyska. Att förstå tyska är inte så svårt men att bara så där rakt av leverera svar på tal kan i början kännas ovant. Kul var det i alla fall att få prata lite tyska. Tilläggas kan att tysken med fru var från norra Tyskland (Vilhelmshafen) och besökte republiken nästan varje år sedan lång tid tillbaka.

Valsörarna befinner sig mellan republiken och kungariket i ett område som kallas Kvarken. Egentligen är det norra Kvarken men det är något som vi infödingar inte bryr oss om. Kvarken kallar vi det, kort och gott.

Öarna är vindpinade som sig bör och växtligheten krypande. Ljung är vanligt förekommande och där fanns också en slags skog, typ Bonsai. Vi fick stifta bekantskap med en familjegran. En familjegrav vet jag vad det är men en familjegran var nytt för mig; flera genetiskt lika granar med en modergran som ursprung, utan förökning av frön från kottar. Där fick ni att fundera på.

Naturstigen på ön är knagglig och man bör ha bra skor på fötterna och inga dåliga ben i släptåg. Vi startade vid en nedlagd sjöbevakningsstation, fortsatte över hedlandskap till en flada, besåg på avstånd ett minnesmärke från 1809 över stupade ryssar som gjorde en raid till Umeå men som fick återvända med oförättat ärende. Vi hörd får bräka i buskarna och vi gick över en gammal stenbro som mödosamt byggs en gång i tiden.

Nära fyren som ritats af Gustaf Eiffel, samma snubbe som ritat Eiffeltornet i Paris, gjorde vi paus och åt siksmörgås med kaffe, eller te i mitt fall. Nu är fyrens bostadsbyggnader öde och ingen torde mera bo på denna ö året om.

Efter smörgåsarna meddelade guiden en bra och en dålig nyhet. Den dåliga var att för att komma bort från ön måste alla betala avgiften. Den goda nyheten var att vi fick behålla muggarna som vi druckit ut. En nog så uppskattad gåva.

Dagen var lyckad, färden ut till Valsörarna var finemang, rekommenderas och kan tänkas upprepas.

Semestern närmar sig slutet och friheten kommer redan på måndag att kraftigt beskäras. Produktionen, produktionen i saltgruvan väntar. Då kommer jag att vissa dagar att drömmar mig bort till Valsörarnas kärva men storslagna natur. Jag är glad att jag fått uppleva den.