Allehanda

Tala med henne

Så är det långledigt på gång. Vad skulle ni göra om ni fick en längre tid ledig? Utan att strö alltför mycket pengar omkring er. Det är ju så att har man mycket tid till förfogande så brukar det kosta pengar.

Jag inledde ledigheten med att ikväll se en film jag köpte tidigare i höst: ”Tala med henne”. Den spanska originaltiteln är ”Hable con ella”. Jag fick nys om denna film senaste vinter när jag besökte kusin i Tomelilla. Han hade en plansch på väggen i sin stuga med denna film som motiv. Jag blev nyfiken och beställde filmen men har inte sett den förrän ikväll.

Filmen kändes lite trög i början, kanske beroende på att jag delvis kände till handlingen i förväg. Det var en annorlunda film som handlade om olycklig kärlek. Huvudpersonen var lite märklig eftersom han, som sjukskötare, tog hand om en ung kvinna som låg i koma på sjukhus. Kanske lite väl mycket med tanke på vad som hände. Men han var ändå på ett sätt en naiv och känslig person som man inte kunde låta bli att känna sympati för. Han pratade med och berättade för henne trots att hon inte var vid medvetande. Han trodde att hon hörde och förstod.

En annan huvudperson i filmen är en författare som blir vän med denna sjukskötare. Han hade ett förhållande med en kvinnlig tjurfäktare, en matadora, som blev så illa stångad av tjuren att även hon hamnade i koma på samma sjukhus. Mycket koma i denna film. Men under kan ske, även bad timing. Slutet blir lite hängande i luften med möjlighet till fortsättning. Det är ju så många storfilmer avslutas för att det skall finnas möjlighet för film 2, 3 och kanske fler. Hur det blir med denna film vet jag inte för den gjordes 2002 och än har ingen film nummer två kommit vad jag vet. – Trots att filmen har sina poänger och är sevärd ger jag den ändå inte mera än 3++ av fem möjliga.

Så tillbringade jag kvällen medan jag eldade i spisen och åt karameller. Karameller och godis vid juletid är ett gissel. För mycket och för gott.

Genom fönstret syns att det var gott om snö i Agusa för snart ett år sedan.

2 kommentarer

  • Tom Sörhannus

    Såg den här filmen av Pedro Almodovar på bio i Stockholm för några år sedan. Kommer inte ihåg speciellt mycket av den, vilket kanske säger att den inte gjorde något större intryck. Det minne jag har av den är i alla fall att den lämnade en varm och djup känsla efteråt. Till skillnad från många andra filmer som lämnar en helt oberörd.

    • Chorizo

      Ett tema i filmen är män som visar känslor men det saknas ändå något som skulle ge den tillräckligt djup och full poäng. Vet inte riktigt vad det är. På något sätt får jag en känsla av att den borde fortsätta där den slutar och att det är först då som filmen blir riktigt intressant. Vissa filmer borde man se fler gånger för att riktigt uppskatta dem till fullo, kanske detta är en sådan?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »