Ibland går jag bet
Louise Glück, ni minns henne, årets Nobelpristagare i litteratur? Jag gjorde mig till och inhandlade en bok av henne för att bekanta mig med hennes skrivande. Jag beställde diktsamlingen ”Averno” på Adlibris. Efter en månad anlände boken.
Det är ingen tegelsten, knappt hundra sidor inklusive Efterord av Jonas Brun.
Förväntansfull öppnade jag boken och upptäckte rätt omgående att här gick jag bet. Detta var ingenting för en vanlig bondpojke. Vad menar människan? Dan Anderssons dikter förstår jag mig på men detta gick över min horisont. Ungefär som att jämföra Albert Edelfelts måleri med Pablo Picassos.
Tre teman förekommer i samlingen: vintern, barndomen och döden. Inte direkt någon komedi. Döden! Därtill stiftar man bekantskap med den psykoanalytiska förståelsen av världen, om man till äventyrs förstår sig på sådant. Även den grekiska mytologin är det bra att känna till när man läser Averno. Med andra ord en rätt djup diktsamling.
Jag vill på intet sätt nedvärdera hennes diktning utan konstaterar att vi och dom finns i diktens underbara värld. De som förstår den akademiska koden i poesin, versmått och liknelser – de som mest sjunger psalmer och läser ”Tomten” på julafton. Jag undrar vad bonden Paavo med gräftan och kärret skulle samtala med Louise Glück om? Även inom litteraturen, och speciellt inom poesin, finns det en enorm klasskillnad.
Åter dyker mitt ”dasslock” upp. Det som jag spikar upp på väggen och blir därmed dumförklarad medan den berömda konstnärens dasslock höjs till skyarna och betraktas som genialt. Jag hade gärna gått en kurs i att förstå den avancerade diktningen och vad den handlar om. På riktigt. Kanske det inte finns någon MI-kurs på två terminer för detta utan man måste läsa ett flertal år på universitetet för att förstå Averno? Samma är det med förståelsen av modern och abstrakt konst. Helt enkelt för att jag är nyfiken! Vad menar människan? Vad ligger bakom?
Eller experimentell jazz. Ofta låter det som en kakafoni och ett mischmasch av ljud. Helt obegripligt, ändå applåderar publiken hängivet. Varför? Visserligen är jag allätare av musik men den typen av jazz är mig för svår att lyssna till. Men jag hade gärna varit med och spelat! Samma med att pensla abstrakt eller skriva en dikt om vad som faller mig in. Det lekfulla och fantasirika men som knappt någon förstår. Möjligen kan en psykoanalytiker komma med en förklaring till ens kludd?
Det finns mycket på en järnstång, brukar folk säga, och det finns mycket som man (jag) inte förstår. Och så lite tid det finns. Denna gång gick jag bet.
Möjligen borde jag läsa Averno en gång till eller vad tycker du?
Början av dikten Fuga av Louise Glück.
Detta är kanske en av de lättare dikterna i Averno. Klicka på bilden för att få stort format och kunna läsa
FRED FRITH QUARTET @ Festival Météo, Mulhouse, 2015
Går förmodligen under genre experimentell jazz.
Louise Glück – Wikipedia
Albert Edelfelt – Pinterest
Pablo Picasso – Pinterest
14 kommentarer
Wesber
Näää,strunta i den boken nu och läs dehär böckerna istället. Björn Skifs ” Mitt liv som scengångare” och
Lasse Berghagens ” Flakmopedisten”, då får du garanterat skratta.
Per
Jag följde ditt råd och placerade diktboken i bokhyllan idag. Jag har ju läst den en gång och risken är nog stor att jag inte blir klokare genom en andra läsning. Tack för tipsen! De skall jag kolla upp.
Jennifer S
Haha alltså jag är nog med dig på detta. När jag gått skrivkurser har jag tyckt att poesin varit som flummigast. Den är ju också det. Det finns sånt man tycker är vackert, men sen finns det sånt som bara är DJUPT och ja, obegripligt. Och ibland känns det som om man får läsa in vad man själv önskar – och att det är också är det allt går ut på?
Per
Ah, det har jag inte tänkt på, att man i en dikt kan läsa in vad man själv önskar. Ungefär som när jag betraktar modern konst. Jag får nog träna på den förmågan. Eller så gör man det omedvetet?
I somras läste jag Ædnan av Linnea Axelsson och den är också ganska djup men den är ändå mera naturnära och berättande. Men någon ”Tomten” av Viktor Rydberg är inte heller den, ha, ha…
annepauline
Onekligen verkar författarinnan ha stora problem med sin döda ( ? ) syster. I alla fall när man läser denna dikt.
Ja, det verkar rentav som författarinnan har stora problem med det mesta. Men hammaren är rejäl! Borde kanske ta den och banka lite vett i huvudet på de som bestämmer vem som ska få litteraturpriset.
Per
Jo, problem hade hon som ung, anorexi. Efter sju års terapi blev hon botad. Det var nog där som hon kom i kontakt med psykoanalysen. Och på den vägen är det.
Hammaren tog jag med för att jag behövde något tungt som höll uppe bokens sidor när jag fotograferade samt för att visa på kontrasten mellan poesi och praktiskt arbete som de flesta ändå ägnar sig åt. Jag tror det är få i saltgruvan som läser Louise Glücks dikter.
Kommer ständige sektreteraren ut med cykelhjälm på huvudet nästa år har han läst ditt förslag, ha, ha…
Erik Forsling
Ett av dina sämsta inlägg så länge som jag följt din blogg. Så synd. Vulgärargument. Och det vore trevligt om du skulle sluta håna Rydbergs djupt existentiella alster ”Tomten”. Du har gjort det förr, men jag tror inte att du har greppat vad den handlar om. Tung suck.
Per
Nu tror jag allt att du missförstått hela mitt inlägg. De två gånger jag nämner Tomten, ett i inlägget och ett i en kommentar, är på intet sätt någon missaktning av Rydbergs Tomten. Tvärtom är Tomten en klenod i svensk diktning!
Det jag vill framställa är de högst olika skolor inom poesin som företräds av å ena sidan Louise Glück och även i viss mån av Linnea Axelsson, å andra sidan den mera folkliga diktningen där Viktor Rydbergs Tomten, min husgud Dan Andersson samt många psalmer är representerade. Det akademiska kontra det folkliga där bland annat min oförmåga att fullt ut förstå Avernos dikter är ett exempel. Att man nästan skulle behöva utbildning för att läsa moderna dikter jämfört med den traditionella diktningen. Jag efterlyser till och med kurser i förståelse av moderna dikter och deras formspråk, något som inte behövs när man läser Tomten. Den förstår alla och det är inte något nedsättande.
Jag tar även andra exempel för denna klyfta: experimentell jazz och modern konst. Båda intressanta ämnen som jag gärna återvänder till.
Du får gärna plocka fram vulgärargumenten så får jag titta på vilka de är och jag vill också se källa på de tidigare hån mot Tomten som jag beskylls för.
Erik Forsling
”Jag efterlyser till och med kurser i förståelse av moderna dikter och deras formspråk, något som inte behövs när man läser Tomten. Den förstår alla och det är inte något nedsättande.” Ska inte tjafsa mera nu, men du missförstår ju! totalt,, ”Tomten” är en djupt extisstentiell dikt som handlar om Rydbergs värkldsbild, en djupt religös bilid från sent 18oo-tal som inte många känner till. Vadan och vatrthhän är de moderna översättningsorden. Men han kommer alltitd hem till Uppsala. Hans gravvård finns här i staden.
Oj så arg du blev! Skulle jag leta upp alla de ställen där du ignorerat minna åsikter om dina tankar om ”Tomten” fick jag väl sitta här minst en vecka.
Per
Jag blev inte alls arg, bara förundrad över att du använder ord som vulgärargument om mitt blogginlägg utan att komma med ett enda exempel samt att du engagerar dig så djupt i Tomtens andra dimension, gåtan och det existentiella, att du bortser från att man också kan läsa dikten som den är, ett vackert diktverk över ett väsen som går sin runda i enslig gård med alla sina iakttagelser och funderingar som också vanligt folk har. Just därför behöver man inte gå en kurs för att läsa Tomten, folk känner igen sig. Åtminstone många av oss, jag tror inte jag är ensam om den upplevelsen, som är uppvuxna på en gård under en himmel där stjärnorna gnistra och glimma. Jag gillar också det på sina ställen gammalmodiga språket som t.ex. ordet varthän.
Jag är rädd att detta blir en ”plätt eller pannkaka”-diskussion som inte leder någon vart. Det fina är att jag idag har beställt boken ”Viktor Rydbergs Tomten” illustrerad av Ingrid Elf. Den får bli julklapp till mig själv.
Erik Forsling
Jag har en kommentar ytterligare, som jag höll på att glömma bort. Den gäller ditt inlägg ”Livet på landet”, och det vackra fotot på stubben med svamparna på. https://villniles.com/2020/11/19/livet-pa-landet-2/#comments. Här kommer ett par tips från SR. Men det finns många fler om man söker på sökorden ”träd” ”svampar” ”bilder”, var och en i sin tur och ordningen.. Intressant mångfald i naturen..
https://sverigesradio.se/artikel/7601337
https://sverigesradio.se/artikel/7071440
Per
Svampar är vackra och speciellt i det ljus som ofta förekommer i skogen. Vackra men vissa ack så farliga. Jag är ingen svampplockare men ser jag en fin svamp och jag har kameran med så visst tar jag en bild. Och nu efter stormen Aila och uppröjningen efter den så lämnar jag kvar långa stubbar för att främja svampar, insekter och mikroorganismer.
annepauline
Jag kan varmt rekommendera boken Heiman skriven av Ann-Luise Bertell. Jag har nästan läst ut den nu. I början tyckte jag att den var lite seg och rörig men sen klarnade hela handlingen och jag fick riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Boken är på nästan 400 sidor. Känns nästan som en historiabok i romanform. Mycket bra bok!
Per
Det var fint att veta! Boken finns på min inköpslista och endera dagen köper jag den.
För närvarande läser jag Nytt land av Mathias Alm och den är ännu lite seg på sidan 70. Vi får hoppas att den snart får vind under vingarna. Det är också på sätt och vis en historiabok. Den handlar om en man från Österbotten som på 1800-talet rodde över Kvarken för att skaffa sig och sin familj ett bättre liv i Sverige.